Moralisering
"Freuds lära om förträngningen ger skenbart ett intryck av att det bara är de så att säga alltför moraliska människorna som undertrycker sin driftnatur." - CG Jung
Jag kan inte undvika att känna mig påkommen av det citatet. Lite skamsen, med handen halvvägs ner i kakburken. Jag som alltid vill moralisera och alltid vill handla rätt, och vill pressa på min moral till de omkring mig. Jag vill kritisera.
Som den här sidan, som jag fick tips av från en författarna THEMAN för ett tag sedan. Det är en sida med detjtingtips för killar, och vad den är inriktad på är i princip på hur man ska kunna få ligga så mycket som möjligt. Speciellt hur man har flera "förhållanden" samtidigt, KK förhållanden, bara sex och inga känslor. Players? Det var väl vad som lockade kommentaren iaf tror jag. Jag tycker det är ett värdelöst beteende. Att det är oansvarigt av många skäl. Ren lättja och vällust av flera anledningar. Att det också skapar alltför mycket sårade känslor, hur ärlig man än är med intentionerna av bara sex. Är det så djävla viktigt?
Så tänker jag, men vem är egentligen jag att kritisera och moralisera. Kan inte alltid ha samma normer som samhället och vem är jag att kritisera folk som vill ha sex för att de gillar det. Även om jag tycker det där med att man ska vara så frisläppt kan gå överstyr. Kanske är det för att jag själv har blivit bränd, men jag hade samma principer innan dess också, det var väl därför jag kände mig bränd. Kanske är det för att jag är avundsjuk, jag skulle också vilja kunna få sex och närhet, närhelst jag behöver. Men jag vill samtidigt medvetet inte ha en massa mer eller mindre tillfälliga kontakter bara för att få ligga.
Är det jag som förtränger en överdriven del av min driftnatur till det omedvetna, som Freud kanske skulle anse? Och är det egentligen något fel att göra så? Kanske, enligt honom fanns det två grunddrifter. Eros, den sexuella, som har som mål att ständigt åstadkomma större enheter och sålunda bevara, alltså förena. Och destruktionsdriften, dödsdriften (ett maktbehov?), som har som mål att upplösa sammanhang och sålunda förstöra tingen.
Om den ena förträngs alltför mycket kanske det ger allt för mycket utrymme år den andra, det destruktiva. Men den egna vilda tesen kommer nog visa sig fel. Men kan jag känna det i mig själv? Jag kan nog det, att jag inte vill erkänna mitt sexuella behov, och jag kanske oftare vill splittra och förstöra sammanhang, bara för att mer eller mindre, eller för att jag inte håller med. Det förstärker känslan av att vara påkommen.
Jag kan inte undvika att känna mig påkommen av det citatet. Lite skamsen, med handen halvvägs ner i kakburken. Jag som alltid vill moralisera och alltid vill handla rätt, och vill pressa på min moral till de omkring mig. Jag vill kritisera.
Som den här sidan, som jag fick tips av från en författarna THEMAN för ett tag sedan. Det är en sida med detjtingtips för killar, och vad den är inriktad på är i princip på hur man ska kunna få ligga så mycket som möjligt. Speciellt hur man har flera "förhållanden" samtidigt, KK förhållanden, bara sex och inga känslor. Players? Det var väl vad som lockade kommentaren iaf tror jag. Jag tycker det är ett värdelöst beteende. Att det är oansvarigt av många skäl. Ren lättja och vällust av flera anledningar. Att det också skapar alltför mycket sårade känslor, hur ärlig man än är med intentionerna av bara sex. Är det så djävla viktigt?
Så tänker jag, men vem är egentligen jag att kritisera och moralisera. Kan inte alltid ha samma normer som samhället och vem är jag att kritisera folk som vill ha sex för att de gillar det. Även om jag tycker det där med att man ska vara så frisläppt kan gå överstyr. Kanske är det för att jag själv har blivit bränd, men jag hade samma principer innan dess också, det var väl därför jag kände mig bränd. Kanske är det för att jag är avundsjuk, jag skulle också vilja kunna få sex och närhet, närhelst jag behöver. Men jag vill samtidigt medvetet inte ha en massa mer eller mindre tillfälliga kontakter bara för att få ligga.
Är det jag som förtränger en överdriven del av min driftnatur till det omedvetna, som Freud kanske skulle anse? Och är det egentligen något fel att göra så? Kanske, enligt honom fanns det två grunddrifter. Eros, den sexuella, som har som mål att ständigt åstadkomma större enheter och sålunda bevara, alltså förena. Och destruktionsdriften, dödsdriften (ett maktbehov?), som har som mål att upplösa sammanhang och sålunda förstöra tingen.
Om den ena förträngs alltför mycket kanske det ger allt för mycket utrymme år den andra, det destruktiva. Men den egna vilda tesen kommer nog visa sig fel. Men kan jag känna det i mig själv? Jag kan nog det, att jag inte vill erkänna mitt sexuella behov, och jag kanske oftare vill splittra och förstöra sammanhang, bara för att mer eller mindre, eller för att jag inte håller med. Det förstärker känslan av att vara påkommen.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Hej Appe! Tack för att du var inne och kommenterade på min sida. Hur hittade du dit mån tro?
Har suttit och läst lit epå din blogg... du verkar tänka kanske mycket som mig, så här ska jag fortsätta läsa!
Trackback
