Soulmate - Incompatible
Halvägs på min jogging runda stannar jag upp, ser mig omkring. Det är mörkt, bortom lyfternas sken, orions bälte hänger synligt och tydligt i luften. Där, ser du? Jag vill visa för någon. Titta vad jag ser! Visst är jag duktig? Men det finns ingen där, ingen vid min sida. Jag börjar gå, jag har halva sträckan kvar. Men jag fortsätter gå. Sakta lunkandes, med benen släpande. Var är du Louise, var är du så jag kan imponera på dig?
Jag är ute på havet, den kyliga luften får mig att tänka tillbaks på sommaren med segelbåten. Jag står längst ut på piren i Borgholm. Vänd mot vinden. Ensam, med tårar.
Jag är på Anholt med de milslånga stränderna. Och jag vill inget helldre än att vara ensam, med mina tankar på henne. Då är det som hon är där.
Jag är med bröderna i våran egna segelbåt. Men jag vill helst vara ensam.
Jag hade samma sinnesstämning hela sommaren, på alla ställen jag var. Någon gång, för en stund, för en dag. Hon fanns alltid med mig. Eller snarare var jag så hopplöst hennes, men hon så oerhört långt bort från mig. Alltid när jag umgåtts med andra, sällskap. Är det då avsaknaden av henne blivit tydlig? Är det därför jag undviker sällskapen nu?
Näh, jag vill inte ha dig tillbaks så igen. Jag vill inte känna så, som jag så ofta gjorde, jämt. Det var därför jag sa ifrån vännen, det var jag som gjorde det tillslut. Satte ner foten. Nu får det räcka. Jag klarade inte att ha dig så löst, det rev sönder mig innifrån. Att gå skiljda vägar var nästan det ända rätta vi någonsin gjorde.
...
Det finns mycket som kan ha väckt sinnesstämningen från joggingrundan jag nyss kom hem ifrån, men undrar vad exakt. Att jag inte hade någon att titta på stjärnorna med? Vinden, kylan och blanserandet på räcket? Ute på piren igen. Eller bara Natasha Bedingsfields stämma i hörlurarna, de brukar inte vara med nu för tiden. Det blev iaf en fortsatt lång skön promenad hem i den ljumma "vårvärmen" med henne i öronen.
Nu inser jag. Det var ord jag läst, om en annan värld, som väckte den världen inom mig igen. Dina ord hanna. Jag trodde väl joggingturen skulle kunna skingra tankarna, men de låg kvar. Det var min egentliga sinnesstämning som kom fram, som inte kunde hållas tillbaka längre.
Jag, med mina ord, menar aldrig att väcka eller föda något inom dig som orsakar dig smärta eller bär dig till tårar. Jag hoppas inte jag skrivit något dumt nu, jag försöker bara lätta mig själv och du vet att du hjälper till att lätta genom att bara läsa.
Jag önskar dig aldrig någon smärta, inga tårar och framför allt inte tankar du inte kommer undan. Jag önskar att du och jag lyckas släppa det vi försökt rymma från så länge nu. Jag hoppas för dig, jag vill för dig. Jag hoppas du snart vill för dig själv.
Tack igen för att du överhuvudtaget finns, det är inget man ska ta förgivet av en annan människa.
KRAMAR
Det var inte menat att låta som något anklagande. Så klart du inte skriver något dumt. Dina känslor, vad du känner är aldrig dumt. Och måste vara upp till andra hur de tar emot dem.
Jag behövde nog bara vara lite svag idag, också för att inse att jag faktiskt var stark en annan gång, och gjorde det rätta.
Kram! du vännen, tack för att du hoppas för mig, jag hoppas lika mkt för dig
blev glad när jag läste det här inlägget på nytt, när du nämnde mitt namn, att du påverkats av något jag skrivit. tyvärr var det åt det dåliga hållet men du kände med mig, det betyder. jag hoppas du skriver snart igen
