... oskyldig pojke ...

Jag sprang på en gammal vän på stan idag, som jag inte hörts med på länge, efter att man ändå umgåtts regelbundet under lång tid. Det är konstigt, men ändå lite förståligt, hur lätt det är att glida ifrån varandra. Det tar inte så lång tid att glömma personen, när det inte längre sker regelbundet. Och när man väl tänker på personen undrar man helldre varför den inte hört av sig istället för att göra det själv.

Vi var visserligen kompisar genom skolan, högskoleprogrammet, och umgicks inte mycket utöver det. Men i skolan var det alltid vi två "mot världen", på föreläsningar, labbar, uppsatser. Det var först efter ett år som det blev så, men det var nog tur, för båda. Skoltrötta och oengagerade till trots, så kunde vi iaf tillsammans få saker gjorda, kanske var det därför vi sökte oss till varandra. Han blev inte klar med alla poäng men fick jobb som han fortfarande är på, och det kan nog också vara en annan förklaring. Skol- eller jobbarkompisar som man i princip bara umgås med pga av en viss sysselsättning tappar man lätt intresset/viljan för att umgås med, när den sysselsättningen försvinner. Även om man varit nära och personliga under lång tid.

Men väldigt kul att se honom igen och jag kände till och med lite fjärrilar i magen, även efter vi skilts igen. Skulle nästan kunna tro att jag var lite kär. Han är dock en sådan person. Pratar med alla, känner alla... och alla gillar honom, tjej som kille, gubbe som tant. Det är nog många som är lite kära i honom, för det är svårt att inte gilla honom, det märkte jag på alla han träffa med mig vid hans sida. På så sätt var det rätt coolt att han ville hänga med lilla mig dagen lång. Men jag tror mig kunnat uppskattas på annat sätt, och han kanske gillade att han uppskattades på annat sätt än hos de flesta andra, utan att behöva visa upp och skryta om det där gigantiska självförtroendet han alltid hade. Men det var inte alltid så mot mig, och jag tror han märkte att det inte bet heller. Han var nämligen vad man brukar kalla en riktig player. Han musslade med många, även då han hade sambo. Ja visste det inte då, för 4år sedan, utan fick höra det nyligen av en gemensam vän från den tiden. Men blev inte förvånad, tyvärr, de flyttade isär under skolgången.

Jag undrar hur det är med honom idag, verkligen är med honom, för det var inte alltid det var bra. De tillfällen då han släppte garden, kaxigheten, attityden, fasaden med den glimande guldkanten. I efterhand anar jag en sviktade självkänsla där, att han behöver uppehålla fasaden att vara lyckad hela tiden. Jag är likadan.

Och angående bilden, så påminner de om varandra på något sätt, bara delvis till utseendet.