... oskyldig pojke ...

Jag drömmer. Jag är ute på någon promenad eller rundtur, på ett nytt eller existerande jobb. Jag observerar, ser mig omkring. Jag stannar vid en busshållplats efter ett tag, vid ett staket, och tar upp min mobiltelefon. Det har fortfarande skyddsfilmen över knappsatsen, den som brukar finnas när den är ny. Dax att ta bort den, tycker jag, på väg att lossna ändå. Men halvvägs tror jag att jag ångrar mig, men då är det försent, den fäster inte längre. Och en knapp fattas, nollan, den måste ha lossnat med skyddsfilmen och dessutom ser jag att knapparna är smutsiga under filmen.

Jag öppnar upp skalet på mobilen, för att rensa den på damm och sand och kanske även hitta den saknade knappen där. Men då lossnar nästan varje knapp och allt rasar ner i gruset bredvid staketet där jag står, när jag skakar på den, tillsammans med all sand och smuts som var i mobilen. Jag sätter mig ner och börjar leta efter knapparna, hittar en, två, flera, inte alla, men andra små plast bitar som måste funnits där i mobilen, som nästan passar. Jag lägger upp alla bitar och börjar sätta tillbaka dem. Medans jag gör det kommer det förbi en liten flicka i klänning. Hon börjar prata om tresteg, och hur äventyren är större i norr. Jag distraheras, jag vill veta om äventyren. Hur menar du, frågar jag. När jag tittar tillbaka på marken ser jag inte bitarna längre. Och någonstans där vaknar jag.

...

Jag såg bara en knapp som var trasig som fattades först, men när jag väl öppna upp skalet så lossnade alla andra knappar. Det är så det känns i mig just nu. När jag väl börjar skrapa på ytan, upptäcker jag hur trasigt och hur mycket annat som saknas. Jag är full av tomma knappar och trasiga funktioner. Allt uppdagas när jag tar bort den skydda filmen som har suttit kvar sedan jag fick mig själv. Och den har faktiskt inte skyddat något alls. Den har snarare samlat och hållt allt smuts inne, iställer för att hålla det ute. Filmen i sig är hel och ren, nästan så att man inte ser den, det är meningen.

Jag börjar pussla ihop mobilen igen, det är vad jag gör med mig själv. Jag försöker. Men blir distraherad, titt som tätt. Lockad av äventyr, jag kan inte se bort. Men då förlorar jag de knappar jag hade hittat ur synhåll, de försvinner igen. Men jag hittade ändå aldrig alla, dock fanns det andra små plastbitar, som jag provade och undersökte, de skulle nästan fungera. Kanske kan jag använda plastbitarna att göra nya knappar. Kanske kan jag hela mig genom att göra så. Kanske var de där andra knapparna ända trasiga från början.

Jag blir hänförd av metaforerna och symboliken jag ser. Tanken jag hade innan jag somnade om en kort stund, där på morgonkvisten, var hur sårbar jag kände mig. Tanken var inte ny. I veckan när jag satt i köket och arbetade, med mig själv, observerade jag en skata som landat på gräsmattan. Det är samma som brukar komma, den stapplar fram på ett skadat ben. Konstant spanar den sig omkring, åt alla håll och riktningar, och betydligt mindre tid går åt till att göra vad den är där för, leta efter insekter i gräset. Den är modig och jag förstår varför den gör det, för den är i fiendeland. Varje dag stryker det omkring två av grannens katter, de brukar lura och gömma sig bakom buskarna och husknutarna, ständigt på jakt. Där skatan är skulle en kunna vara var som helst, hur många gömställen som helst. Kanske har den redan fått påhälsning mde dess ben. Jag förstår varför de alltid verkar så oroliga, ängsliga, fåglarna i vildmarken. Det krävs, för att överleva, ständigt spana efter fara.

Men själv vet jag inte vad jag ska spana efter längre, och det får mig att känna mig oerhört sårbar. Att det inte längre kändes som om jag hade några skydd, mot livet och omvärlden. Som om vad som helst kan träffa mig, utan att jag ser faran eller kan göra något åt den. Så att jag går i tusen bitar, utan möjlighet att pussla ihop.