... oskyldig pojke ...

Det är ett stort ord. Stort begrepp. Det finns en hel sjö av böcker, i alla handa områden. De flesta, handlar i grund och botten om hur man blir en lyckligare människa, också det de flesta önskar med livet. Lycka. Hur man kommer dit är en helt annan femma. Det är helt olika ting som fattas i livet. Tro på sig själv, mål i livet, verktyg att förverkliga dem.

De flesta, har liknande budskap. Det har olika namn, men handlar om samma sak. Öka sin självkänsla, förbättra sin självbild, hitta sitt autentiska jag. Vägarna är lite olika, men de siktar mot samma sak. Det känns lite väl enkelt, tycker jag ofta. Är det allt som krävs för lycka, självtillit? Men jag börjar inse mer, hur så otroligt mycket av den psykiska hälsan, som ligger där. Hur man ser på sig själv. Alla reaktioner och känslor från ett möte, en situation, kommer från en själv. Känslan av mindervärde, irritation, vad det nu kan vara, väcks från en själv. Man själv har hela makten över ig själv.

Jag tycker aldrig jag läst någon bra beskrivning innan, vad den dåliga självkänslan är, tills nu. En bra självkänsla är när bekräftelsen framför allt är viktig från nära och kära. Och mindre bra när den är beroende av alla, även de människor man inte ens mött, eller kommer att möta. Där är jag. Jag känner det i hela kroppen. Men, på samma sätt, känner jag att jag är på väg bort från det. På väg.

Jag är inte så himmelskt beroende av att alla jag passerar på stan måste tänka: Wow, vilken kille! Jag kan till och med dra på mig glesbygdkavajen(fleece) nu, och i ett en veckors seglarskägg, gå till affären mitt i köpcentret. Och inte desperat söka andras gillande blickar, eller bry mig om att jag inte är Brad Pitt, för stunden.

Och jag använder inte lika mycket denna blogg som ett bekräftelseverktyg. För det har jag, ibland, ofta. Jag behöver inte ha att varenda slumpmässig person som ramlar in på sidan, ska tänka Wow! Och slås av häppnad. Lika lite som jag nödvändigtvis behöver det frånm dem på stan, som jag aldrig ens kommer veta namnet på eller någonsin kommer att träffa igen. Inte heller deras kompisar.

Det betyder inte att jag inte behöver bekräftelse, men jag känner inte samma krav på att vara älskad av alla. Utan det är mer riktat, inte bara i mig själv. Jag har provat en hel del "hjälp-dig-själv"-böcker, men aldrig varit nöjd. Det var från helt oväntat håll som jag dock fann en, när jag egentligen slutat leta. Klycha. Det är självaste Dr. Phil (Angelägenheter/Private matters). Jag hade lånat den som en att ha som en annorludna typ av Coffee-table-book, men tycka vad man vill om honom, han är en klok man. Och det jag framförallt gillar, är att han med boken ber läsaren att gå på djupet, dit jag alltid känt att jag behöver gå.

Jag gillar dig Philip C. McGraw. Två tummar upp. Du är helt okey.