Ta det lugnt
Det är en lektion som jag tar till mig. Det är att ta det lugnt. Och att förbereda sig. Gör allt du kan innan det bär av. Planera allt du kan, förbered alla segel, ha ett mål med resan. Men stressa inte dit. Låt det ta den tid det tar. Låt vinden bära, i den hastighet den bestämmer. Då har man gjort allt man kan för att möta det som komma skall. Dagen, och livet i stort, tror jag.
En annan insikt som kommer är, hur mycket jag älskar tillvaron där, på sjön. En spartansk, enkel tillvaro, utan alla "bekvämligheter". Det gör mig inget att vara utan de flesta. Jag brukar inte gilla tillvaron i längden när vi är familjen eller bröderna. Men nu gör jag det. Själv. Eller snarare, utan dem. Själv, är det jag som bestämmer. Jag har kontrollen. Jag har bara ansvar över mig själv. Jag är ensamvarg, så är det väl. Jag gillar inte att basa över någon annan, ha ansvar över någon annan. Och jag gillar inte att inte ha kontrollen, att bara vara passangerare, och bara flyta med. Det är så det blir med familjen. Och vännerna. Men det är ju jag som kryper undan.
Ur dagboken: 1/7, "Sjödag 1"
Jag är här nu. Ensam på sjön. Efter en dag av förflyttande och fixande på båten, så bar det av, sent på eftermiddagen. Vinden har lagt sig, och den lilla som finns kvar känns knappt i ryggen. Seglen fylls knappt. Jag glider fram på fjärden utan en båt så långt ögat når.
Tystnaden slår mig. Jag sitter där, utan minsta porl eller ljud frå båten. Alla andra ljud i fjärden hörs, transporterandes i vattnet. Kilometervis bort skrattar ett barn. En skarv slår i vattnet när den luftar sina vingar. Allt sprids i hela fjärden.
Så också nu, där jag ligger förtöjd i viken. Orangefärgade moln speglas i vattnet. Gökens rop ekar mellan den skogsbeklädda vikens väggar, till tonerna av småfåglarna i träden. En and tjattrar på andra sidan. En annan prasslar i vassen intill. Fiskar bryter den segelblanka ytan till som tätt. Jag, sitter och skriver dagbok. Jag är en del.
Jag känner ibland, och känner delvis nu, att jag bara skulle vilja resa bort, åka bort, för att återvända. Bara för att återvända alltså. För att kanske se sånt man stirrar blint på just nu, för att känna att man har något att komma tillbaka till. Men samtidigt är jag rädd, vad händer om man upptäcker att det var som att man aldrig var borta?
Ja!!! Jag förstår precis vad du menar :) Åka bort utan större syfte än att återvända, komma hem, hitta ett hem, något man känner som ett hem.
Men om det var som om man aldrig var borta... jag kan nästan känna att det mycket troligt kommer att vara så. Man kan nog inte förvänta sig att en förändring sker i någon/något annat, utan bara i en själv. Det är man själv som lyckas se det man tidigare inte såg.
