Ett steg, två steg
Jag har hittat ett hem, backpacking.se. Det är ju det jag alltid velat, varför har jag inte? Med en ryggsäck på ryggen och bära mig själv fram med fötterna, vandra, är vad jag vill. Kanske det gör utsidan.se mer mitt hem, för jag vill ut i vildmarken. Jag önskar jag var där nu, jag längtar verkligen till att komma dit. Ja, jag längtar efter det, vad jag kan komma ihåg mer än någonsin. Fast då kanske man måste bortse från kärlekar och det går ju faktiskt inte riktigt. Det är verkligen starkare än något annat, nästan så att jag tror jag är lite rädd för det nu.Jag lever mig in, helt. Det är som om jag redan är där, ute i vildmarken, vandrandes. Det är nästan så att jag är där, på sätt och vis är jag det, knappt närvarande här där jag är nu. Jag kan inte få nog av det, letar och läser allt jag kan hitta. Allt för att hitta min, den där ultimata rutten, där jag får uppleva allt. Mitt tredje hem får väl bli maps.google.com. Och planerar in i minsta detalj, in till minsta tändsticka, vad jag ska ha i ryggsäcken. För den ultimata packningen. Men det var ju så jag inte vill göra. Det var det jag lite föraktade när jag betrakatade en kvinna på bussen för ett par veckor sedan, som plöjde igenom en turist-guide över ett land. Att knega ihop pengar under ett år, för att ett par/tre veckor om året göra dröm-resan till ett exotiskt land. Och dag för dag besöka alla de sevärdheter de läst sig till i sin lonelyplanet-guide, och där emellan övernattar på de förbokade hotellen.
Det var så jag inte ville göra, men nästan så jag gör. Jag får väl helt enkelt inse att till viss del behöver man göra så, men det jag håller på med börjar nästan bli fanatiskt, jag kan inte sluta. Jag tror mig veta vad det är, mitt gigantiska kontrollbehov, perfektionisten i mig. Jag tror mig få någon slags kontroll om jag tänkt på allt, då har jag koll. Men på vägen försakar jag annat. Det känns inte hälsosamt ibland, som nu. Och det är med största möjliga möda som jag lyckats slita uppmärksamheten och faktiskt klarat av att ta två steg som jag skulle göra. Labbar i förra veckan, och tentan i denna. Två steg i rätt riktning, men flera svåra kvar.
Jag måste hejda mig, jag tvingar mig själv till det. Jag vill inte ha allt planerat. Jag vill ta mig fram, här och nu, där och då, så som det blir, den väg som läggs vid mina fötter.
Appe, ge mig svar på hur man kan sätta sig ner & bara skriva ur sig all smärta som av någon outgrundlig anledning finns inuti. Något som ligger & tär på mig något så innerligt att jag är mer skör än vad jag vet om jag kan hantera. Hur skriver man ur sig något som man ibland hoppas ska komma ut av sig självt tillsammans med alla tårar?
Jag önskar jag hade ett recept för det, vännen, hur man får ur sig all smärta.
Det bästa är att göra det, skriva, just när man känner behovet. Inte vänta, tänka: "Nu skulle jag vilja skriva!". Jag brukar ofta göra så, tänka några meningar, men de glömms bort när man väl sitter framför skrivdonet, om jag ens kommer dit. När andan kommer till, ska man bara skriva utan att tänka. Inte se tillbaka ens en hel mening, bara skriva ner det som kommer. Ändra kan man göra sen. "Är det verkligen så här jag tänker?" Förfina, utöka och ändra tankarna och formuleringar, kan behövs för så väl en själv som för att någon annan ska kunna läsa och förstå.
Det främsta med att skriva ner det, tycker jag, är att få möjligheten att erkänna för en själv. "Så här känner jag! Så här är det just nu!" Få det svart på vitt, formulerat av en själv. Det kan annars vara svårt.
...
För egen del lyckades jag med det här ovan, utan egentlig tankeansträngning, inser jag nu. Jag vred fokus, mot det jag behöver.
Ja du har rätt, & sådär kan jag också göra. Sitta och plita ihop små papperslappar i huvudet av saker jag skulle vilja skriva ner, men aldrig gör. Och ibland när jag bara känner att jag vill skriva så har jag inget av allting att faktiskt plita ner.
Bra för dig, jag hoppas det smittar av sig
