Planera för livet
Jag vill ta min ryggsäck och gå. Ut, frammåt, utan mål, men dock med en riktning. Jag smider planer för hur det skulle kunna gå till. All packning, utrsutningen som skulle behövas för att klara mig på egen hand, har jag planerad. Det och det har jag. Det och det behöver jag. Jag kommer på små bra-att-ha-saker lite då och då och gör en mental not. Det måste jag ha med!
Jag tittar på kartor. Från Norrköping, söderut. Det är den generella riktningen. Men vart skulle jag vilja gå? Vart skulle jag kunna gå? Jag vill inte göra som andra, som jag iaf tror är det vanliga. Låna en bok om området, landet, dit man skal. Läsa sig till så mycket man kan, om historia, fina platser att besöka, bra resturanger, hyra bil sedan ta sig till alla de sevärdheter man vill se. Jag vill gå, vara en del av omgivnigen, hitta de fina platserna, men ta mig dit med egna fötter.
Det känns inte som jag lyckas förmedla vad det är jag vill egentligen, vad det är jag vill uppnå. Det känns, nu när jag skriver, som det är något jag borde gå ut och leta efter. Men jag vet inte vad, eller hur lång tid det skulle kunna ta. Vad har de där duvorna som sitter på fönsterblecket för syfte, mening med livet? De som sitter där i skydd för regnet under natten. Den ene håller vakt med ena ögat öppet, spanar på mig genom fönstret när jag närmar mig. Medans den andre sover, med näbben instoppad i fjäderdräkten. På morgonen, med soluppgången, så vaknar de. Sträcker på sig, putsar sina fjädrar, och beger sig iväg till nån vattensamling.
Det känns som en lika meningsfull tillvaro som jag lever nu. Varför skulle den vara sämre. Jag vill leva så. Vakna med soluppgången. Leva med dagen. Somna med solnedgången. Sova med natten.
Jag började planera och fantisera i mitt huvud, så fort jag sett klart den där filmen, Into the Wild. Allting var så klart då, allt kändes så naturligt. Det är det här jag ska göra! Det jag alltid velat göra! När ska jag gå? Det är ju den här årstiden jag borde, måste, göra det. Sen blir det bara kallt och regnigt. Eller snöigt. Men jag kan inte släppa allt nu, som jag skulle vilja. Klarar jag verkligen att vänta med det till nästa säsong? Ett helt år?
Det var förr förra helgen, men för varje dag som går känns det som visionen av mig, där i framtiden, grumlas och blir suddig. Som en dröm som glöms bort, ju längre tid man spenderar vaken. Jag har vaknat, dags att börja leva.
...
Jag blir lite fundersam på hur suget efter att komma ut i vildmarken går ihop med suget av att bosätta sig i Stockholm, stor-staden, men bara för ett tag. Men det är ju inte så att jag vill fly från allt vad folk heter, helt ut i vildmarken. Jag var och hälsade på Mormor som bor på Gärdet förra helgen, och fick lite tid att gå runt själv genom stan. Den känsla som slog mig, var att det kändes som en mer öppen och accepterande atmosfär. Inte lika dömande och trångsynt som på andra ställen. Extremt mycket i den "lilla by" som jag växt upp i, men finns även en släng av det i Norrk.
Men jag tror verkligheten får komma först. Det finns saker jag måste ta tag i först, som faktiskt både är och känns viktigare. Jag lyckas dock greppa tag och hålla kvar drömmen, visionen, den finns kvar. Planen finns kvar, men reviderad och kommer nog att bli reviderad både tre och fem gånger till. Men den finns.
Labbar. Tenta. Examen. Jobb. Flytta. Pengar. Gå.
Jag tittar på kartor. Från Norrköping, söderut. Det är den generella riktningen. Men vart skulle jag vilja gå? Vart skulle jag kunna gå? Jag vill inte göra som andra, som jag iaf tror är det vanliga. Låna en bok om området, landet, dit man skal. Läsa sig till så mycket man kan, om historia, fina platser att besöka, bra resturanger, hyra bil sedan ta sig till alla de sevärdheter man vill se. Jag vill gå, vara en del av omgivnigen, hitta de fina platserna, men ta mig dit med egna fötter.
Det känns inte som jag lyckas förmedla vad det är jag vill egentligen, vad det är jag vill uppnå. Det känns, nu när jag skriver, som det är något jag borde gå ut och leta efter. Men jag vet inte vad, eller hur lång tid det skulle kunna ta. Vad har de där duvorna som sitter på fönsterblecket för syfte, mening med livet? De som sitter där i skydd för regnet under natten. Den ene håller vakt med ena ögat öppet, spanar på mig genom fönstret när jag närmar mig. Medans den andre sover, med näbben instoppad i fjäderdräkten. På morgonen, med soluppgången, så vaknar de. Sträcker på sig, putsar sina fjädrar, och beger sig iväg till nån vattensamling.
Det känns som en lika meningsfull tillvaro som jag lever nu. Varför skulle den vara sämre. Jag vill leva så. Vakna med soluppgången. Leva med dagen. Somna med solnedgången. Sova med natten.
Jag började planera och fantisera i mitt huvud, så fort jag sett klart den där filmen, Into the Wild. Allting var så klart då, allt kändes så naturligt. Det är det här jag ska göra! Det jag alltid velat göra! När ska jag gå? Det är ju den här årstiden jag borde, måste, göra det. Sen blir det bara kallt och regnigt. Eller snöigt. Men jag kan inte släppa allt nu, som jag skulle vilja. Klarar jag verkligen att vänta med det till nästa säsong? Ett helt år?
Det var förr förra helgen, men för varje dag som går känns det som visionen av mig, där i framtiden, grumlas och blir suddig. Som en dröm som glöms bort, ju längre tid man spenderar vaken. Jag har vaknat, dags att börja leva.
...
Jag blir lite fundersam på hur suget efter att komma ut i vildmarken går ihop med suget av att bosätta sig i Stockholm, stor-staden, men bara för ett tag. Men det är ju inte så att jag vill fly från allt vad folk heter, helt ut i vildmarken. Jag var och hälsade på Mormor som bor på Gärdet förra helgen, och fick lite tid att gå runt själv genom stan. Den känsla som slog mig, var att det kändes som en mer öppen och accepterande atmosfär. Inte lika dömande och trångsynt som på andra ställen. Extremt mycket i den "lilla by" som jag växt upp i, men finns även en släng av det i Norrk.
Men jag tror verkligheten får komma först. Det finns saker jag måste ta tag i först, som faktiskt både är och känns viktigare. Jag lyckas dock greppa tag och hålla kvar drömmen, visionen, den finns kvar. Planen finns kvar, men reviderad och kommer nog att bli reviderad både tre och fem gånger till. Men den finns.
Labbar. Tenta. Examen. Jobb. Flytta. Pengar. Gå.
Kommentarer
Postat av: hanna
Jag vet känslan och jag känner mig mer manad, och med mer vilja, nu än någonsin. Särskilt när en episod som att sluta skolan tar över så vill jag bara ut i världen och leva i den. Uppleva, genomleva och överleva allt i den, bara leva. Frågan är hur, när, och var man ska finna sig tiden, modet och bara göra det.
Postat av: Stina
Oh, filmen är så otrolig. Den väcker så mycket tankar, förändrar mycket. Tittade på den med några kompisar igår, alla uppskattade dock den inte lika mycket som mig, synd! Jag vill att ALLA ska älska den filmen, och jag blir nästan irriterad över att de inte ser skönheten med den. Men visst vill man göra som honom? Kanske inte nödvändigtvis ut till vildmarken, men att bara ta det man har och ge sig ut!
Postat av: Anonym
var är du.
Postat av: appe
här, men ändå inte riktigt här
Trackback
