Tre jag
Jag fick ett tips om en film, och även om jag redan hade den var den helt på pricken. Jag. En film som jag redan på förväg känner är min typ av film, med en karaktär jag helt kan leva mig in i och relatera till. De på filmen, känns 
som jag. Det är filmer som lämnar avtryck. Jag hade två andra sådana filmer till som låg och väntade, som kändes Jag. Alla tre väldigt olika, men förenade med riktigt bra skådespeleri och helhet, med budskap.
Jag vet inte om det är som i den första filmen, In The Land of Women, att jag projicerar ut mig själv allt för mycket, att jag så innerligt vill vara som karaktären på bioduken, att det tar överhand? Han i filmen, gör det med de han träffar, projicerar ut en föreställning, fast de kanske inte alls är så. Så kanske jag också är, eller är det bara just en sådan där projektion jag gör, att jag är som Honom? -Klurigt.
Jag försöker relatera till den andra mannen också, He Was A Quiet Man (Christian Slater). Tyst är jag ju. Och kan innerligt leva mig in i hans situation liknande som liknar Office Space, med meningslösa, hjärndöda uppgifter. Och sitta instängd i sitt lilla bås i en i övrigt gigantisk kontorsmiljö. -Shitt banan, jag vill inte tillbaka dit, till det gamla jobbet. Men lika schizofren som honom är väl svårare att relatera till. Dock intressant på andra sätt, och med aktuella tankegångar.
"It was easier in the past. A man knew what it was to be a man. You stood up for things that were wrong. You had the right to do so. You were expected to do so. Then something happend. We passed laws of decency. Lawyers became our shepherds. And what was once a fairly easy thing to understand, became muddled in the bureaucracy."
Och sen den tredje, den jag smygtittat på, väntat med, sugit på. Det är jag bra på. Och det var verkligen en karamell för sinnet, Into The Wild. Jag så innerligt göra som han, ta min ryggsäck och gå, bara gå. Lämna bekvämligheter bakom mig och med det, den meningslösa konsumtionen av förströelser. Den sitter i, filmen, i mig. Och jag behöver nog mer tid till att bearbeta den...
Jag vill verkligen relatera till han där, Chris. Det är kanske snarare så att jag introjicerar de där karaktärerna på duken. Jag önskar jag hade samma bakgrund, att den var lika tydlig och spektakulär som det är i filmen. Det skulle vara enklare så, jag skulle kunna förstå mig själv. Det skulle ge mig en glimt av mig själv utifrån och även som en manual, för livet.
Men jag är inte som han eller någon av karaktärerna i filmen. Jag önskar inte heller det. Jag kan relatera till dem, vissa mer än andra, men de är inte Jag. Jag har ett helt eget förflutet, unikt förflutet, som jag själv måste ta tillvara på. Ta reda på. Förstå. Lösa.
som jag. Det är filmer som lämnar avtryck. Jag hade två andra sådana filmer till som låg och väntade, som kändes Jag. Alla tre väldigt olika, men förenade med riktigt bra skådespeleri och helhet, med budskap.Jag vet inte om det är som i den första filmen, In The Land of Women, att jag projicerar ut mig själv allt för mycket, att jag så innerligt vill vara som karaktären på bioduken, att det tar överhand? Han i filmen, gör det med de han träffar, projicerar ut en föreställning, fast de kanske inte alls är så. Så kanske jag också är, eller är det bara just en sådan där projektion jag gör, att jag är som Honom? -Klurigt.
Jag försöker relatera till den andra mannen också, He Was A Quiet Man (Christian Slater). Tyst är jag ju. Och kan innerligt leva mig in i hans situation liknande som liknar Office Space, med meningslösa, hjärndöda uppgifter. Och sitta instängd i sitt lilla bås i en i övrigt gigantisk kontorsmiljö. -Shitt banan, jag vill inte tillbaka dit, till det gamla jobbet. Men lika schizofren som honom är väl svårare att relatera till. Dock intressant på andra sätt, och med aktuella tankegångar."It was easier in the past. A man knew what it was to be a man. You stood up for things that were wrong. You had the right to do so. You were expected to do so. Then something happend. We passed laws of decency. Lawyers became our shepherds. And what was once a fairly easy thing to understand, became muddled in the bureaucracy."
Och sen den tredje, den jag smygtittat på, väntat med, sugit på. Det är jag bra på. Och det var verkligen en karamell för sinnet, Into The Wild. Jag så innerligt göra som han, ta min ryggsäck och gå, bara gå. Lämna bekvämligheter bakom mig och med det, den meningslösa konsumtionen av förströelser. Den sitter i, filmen, i mig. Och jag behöver nog mer tid till att bearbeta den...
Jag vill verkligen relatera till han där, Chris. Det är kanske snarare så att jag introjicerar de där karaktärerna på duken. Jag önskar jag hade samma bakgrund, att den var lika tydlig och spektakulär som det är i filmen. Det skulle vara enklare så, jag skulle kunna förstå mig själv. Det skulle ge mig en glimt av mig själv utifrån och även som en manual, för livet.Men jag är inte som han eller någon av karaktärerna i filmen. Jag önskar inte heller det. Jag kan relatera till dem, vissa mer än andra, men de är inte Jag. Jag har ett helt eget förflutet, unikt förflutet, som jag själv måste ta tillvara på. Ta reda på. Förstå. Lösa.
Kommentarer
Trackback
