... oskyldig pojke ...

Jag cyklar till jobbet tidigt tidigt i den kyliga luften, med vit frost över hela cykelbanan och i gräset vid sidan av.  Och vid horisonten brinner en guldaktig brand. Jag drar ner på farten, vill inte nå mitt mål. Och på vägen hem cyklar jag mot solnedgången, mot en lika guldig brand. Inte för att de direkt går att jämföra, ingen är den andre lik, alla kan vara speciella, på sitt egna vis. Färska sår på armarna gör sig påminda under den fuktiga tröjan, men jag har ändå bara en tanke. Det är ett privilegium att var jag, nu.