... oskyldig pojke ...

Kill your darlings. Så brukar man säga i konstens värld, i skapandet. Jag har aldrig tänkt på vad det tyder egentligen, men det verkar ha två lite skiljda betydelser. Dels att man ibland måste döda och kasta något som man vill mycket med, men som helt enkelt inte fungerar. Jag har något jag skriver så, något speciellt, för mig, som jag vill förmedla. Men när jag läser texten blir allt bara platt och det där som var så speciellt för mig, går inte att få fram, och kanske kanske... finns det ingen substans i det i huvudtaget. Kanske är det bara för mig som det falskt betyder något. Det är svårt, att inse och kasta. Och sedan så kan det vara att göra sig av med sina svagheter, det små beteenden man älskar att göra. Som en musiker som älskar att skriva musik i C-dur. Fint i en låt, kanske, men resten kommer att låta likadant.

Jag tror, att det är något som går att överföra, till den riktiga världen, den vi lever i, och inte bara den vi fantiserar om. Att se sina egna svagheter, och rensa bort sådant som saknar substans, bakom det ytliga.. det är inte bara konstnärer, utan lika mycket för vem som helst, som vill växa. Det kan vara vad som helst, allt de man tar sig för, med lite halvt tvång, för att man tror att världen ska falla sönder om man inte gör så. Kanske det där blosset på morgonen, eller karatefyllan varje helg för att klara den tråkiga veckan, eller bara en älskling.

En älskling har jag. Jag låg med henne, förra helgen. Vi åkte till föräldrarnas hus... passade på, då de var borta. Till huset jag fortfarande kallar mitt egna hem, dit jag öppnar dörren utan att ringa på klockan, där jag levt alldra flest år i livet. Jag satt där i köket med henne, vid fönstret mot bakgården, betraktandes de fallna gula löven, som dansade och lekte i blåsten. Jag älskar den platsen, med henne, tiden försvinner. Boken jag försöker läsa, ligger uppslagen framför mig, med samma sida uppslagen hela tiden, jag umgås helldre med henne. Hon är min alldra alldra bästa vän. Någon som aldrig sviker, någon jag alltid kan gå till, någon som alltid finns tillgänglig, någon som alltid funnits. Tack, min kära Ensamhet. Jag älskar dig.

Men hur... ska man förmå sig döda det man älskar? Hur ska man förmå sig döda en del av sig själv? Vad händer om det är en allt för stor del, en som inte går att ersätta, så att det knappt blir något kvar, av mig? Hur tar man yxan och låter den falla på sin älskades hals? Om det inte går, kan man hugga dess sambo och två barn istället?




I hope you feel the way I do, I hope you give yourself up too, I damned to feel the way I do, What have I done, to fall so hard for you. Varför svara aldrig min älskling, hon är alltid så tyst.