Kan man vara rädd för att finnas
Det känns så skönt att få stanna. Att inte flytta till en främmande värld. Att få vara kvar halvt i det där trygga jag känner till. Jag är rädd för det andra. Rädd för att ta steget ut i det okända. Rädd för att söka något annat permanenet. Något fast. Det känns så, definitivt. För det är inget steg frammåt jag tar nu. Nej, ett åt sidan, ett för att parera fallet, hålla balansen, så att jag kan stanna kvar på samma plats som jag befinner mig just nu. Men åtminstonde det som samhället menar är att bli vuxen, är att hitta ett något fast, jobb, en ny framtid. Sen fru, barn och villa, dårå.
Jag är rädd för det fasta. Vad det innebär. Att söka sig ut till något okänt och göra det ens egen värld. En ny gemenskap. En ny grupp. Och allt borrar sig ner till att jag är rädd att bli utstött, som jag blev. Oälskad. Av det nya. Det är vad som stoppat mig i så otroligt mycket innan. Det som stoppat mig i ett halvt liv, att komma in i en ny gemenskap. Även där jag tas emot med öppna armar, där slinker jag ur dess famn och glider bort utom räckhåll. För mig själv, ensam, där jag är så så så stark. Trygg. Utom fara.
Jag känner mig fortfarande hämmad. Men jag känner det, jag är medveten, det betyder en hel del. Jag känner det i nya arbetsgruppen på jobbet, när det blir många runt fikabordet. Då krymper jag, bort bort bort. Inte sticka ut! Ge ingenting! Då har de inget att utnyttja! Ja, hur kan man stöta bor något som inte finns? Men vad är det för mening med att finnas, i sådant fall. Jag har inte hela lösningen, bara problemet än så länge, och kanske bara en del av det, vad vet jag. Men jag måste börja söka den också tror jag, lösningen, när jag väl insett och accepterat problemet. Så vill jag. Och något är att börja ge, av mig, även till stora gruppen. Jag måste, våga, ta risken.
Jag är rädd för det fasta. Vad det innebär. Att söka sig ut till något okänt och göra det ens egen värld. En ny gemenskap. En ny grupp. Och allt borrar sig ner till att jag är rädd att bli utstött, som jag blev. Oälskad. Av det nya. Det är vad som stoppat mig i så otroligt mycket innan. Det som stoppat mig i ett halvt liv, att komma in i en ny gemenskap. Även där jag tas emot med öppna armar, där slinker jag ur dess famn och glider bort utom räckhåll. För mig själv, ensam, där jag är så så så stark. Trygg. Utom fara.
Jag känner mig fortfarande hämmad. Men jag känner det, jag är medveten, det betyder en hel del. Jag känner det i nya arbetsgruppen på jobbet, när det blir många runt fikabordet. Då krymper jag, bort bort bort. Inte sticka ut! Ge ingenting! Då har de inget att utnyttja! Ja, hur kan man stöta bor något som inte finns? Men vad är det för mening med att finnas, i sådant fall. Jag har inte hela lösningen, bara problemet än så länge, och kanske bara en del av det, vad vet jag. Men jag måste börja söka den också tror jag, lösningen, när jag väl insett och accepterat problemet. Så vill jag. Och något är att börja ge, av mig, även till stora gruppen. Jag måste, våga, ta risken.
Kommentarer
Trackback
