En messias i fårakläder
I den där ommöbleringen, hitta jag ändå något mer. Inte bara sådant som jag vill slänga. Men något värdefullt, som jag vill behålla och och till och med ta upp. Något jag lagt åt sidan och på något sätt klassat som en fånig hobby som inte går att leva på. Undrar var jag fick det ifrån, varför det blev så.
När jag bläddrar och rensar i skolblocken, inser alltid haft det i mig. Små teckningar, illustrationer och skisser pryder alla mina föreläsningsanteckningar. Då det varit tråkigt och ointressant, har jag drömt mig bort till det jag älskar. Det är något jag alltid lägger ner mycket tid och extra energi på. Nej, egentligen inte energi i den mening att det blir jobbigt, att det är ansträngande. Det känns naturligt. Som en klok kvinna sa en gång, när det är rätt, när det är menat, så går allt av sig själv, utan ansträngning.
Webbdesigner. Är det jag? Det känns så. Jag tror mig hittat hem litegrann, och jag rusar i stormsteg emot det nu. Jag är motiverad, och det går av sig själv. Jag stöter på problem hela tiden, allt strular, men jag tar bara ett kliv till och fortsätter, utan ansträngning och utan att gräva ner mig. Och jag känner mig kompetent, som om jag verkligen kan åstadkomma något, just där, med det. Jag hoppas inte bara att jag höjer upp mig till skyarna nu igen. Jag kommer på mig själv näst hela tiden, nu, med att jag gör det. Sätter mig på en pidelstal och fantiserar om sjungande applåder var än jag sätter mina fötter.
-Jesus har återvänt! Kyss hans fötter!
-Lugn mina barn, jag är här för att rädda er.
Där gjorde jag det igen, jdär brast jag ut i skratt, åt min egna ironi. Får man det? Jag ser framför mig hur även den som läser detta, får kramper i magen av min utsökta parodi på mig själv. Fick ni det?
När jag bläddrar och rensar i skolblocken, inser alltid haft det i mig. Små teckningar, illustrationer och skisser pryder alla mina föreläsningsanteckningar. Då det varit tråkigt och ointressant, har jag drömt mig bort till det jag älskar. Det är något jag alltid lägger ner mycket tid och extra energi på. Nej, egentligen inte energi i den mening att det blir jobbigt, att det är ansträngande. Det känns naturligt. Som en klok kvinna sa en gång, när det är rätt, när det är menat, så går allt av sig själv, utan ansträngning.
Webbdesigner. Är det jag? Det känns så. Jag tror mig hittat hem litegrann, och jag rusar i stormsteg emot det nu. Jag är motiverad, och det går av sig själv. Jag stöter på problem hela tiden, allt strular, men jag tar bara ett kliv till och fortsätter, utan ansträngning och utan att gräva ner mig. Och jag känner mig kompetent, som om jag verkligen kan åstadkomma något, just där, med det. Jag hoppas inte bara att jag höjer upp mig till skyarna nu igen. Jag kommer på mig själv näst hela tiden, nu, med att jag gör det. Sätter mig på en pidelstal och fantiserar om sjungande applåder var än jag sätter mina fötter.
-Jesus har återvänt! Kyss hans fötter!
-Lugn mina barn, jag är här för att rädda er.
Där gjorde jag det igen, jdär brast jag ut i skratt, åt min egna ironi. Får man det? Jag ser framför mig hur även den som läser detta, får kramper i magen av min utsökta parodi på mig själv. Fick ni det?
Kommentarer
Trackback
