... oskyldig pojke ...

"Ledsen om jag sårade dig. Var aldrig min mening. Orkade bara inte med mer."

Det kommer från okänd avsändare till mobilen. Någon som knappat in fel nummer, stackars, jag lider med personen som får det, och den som skickar. Något blir påmint i mig själv, hur svårt det kan vara. Jag skrattar av det dystra och visar kompisarna i förfestssoffan. -Ett sista ligg? Föreslår den mest utåtriktade som förslag på svar, nästan skickat i ruset, men inte jag. Sedan slår deja vun till i bakhuvudet. Det kan väl inte vara... Hon? Kan det verkligen vara det. Nu? Varför nu? Jag tog bort hennes nummer, någongång i vår. Kan det vara hon nu? Det går inte att hitta på några gulasidor.

"-Var det du Louise?", "-Ja, det var jag.." NU? Nästan på dagen ett år sedan vi sågs sist. Och hon får det att låta som om vi nyss bråkat, typ igår, förra veckan. Men NU? Har aldrig hörts heller, förrutom det där fåniga försöket till en förklaring av mig, i november. Den första tanken, som kommer med deja vun. -Vem är det som sårat henne nu då? Vilken kompis eller vilken pojke har hon sagt upp vänskapen med nu? För det var så det brukade vara. Bråk och göra slut. Nästa vecka vänner igen. Bara vänner, mer går inte. Och så går det inte iaf. Och så blir vi vänner igen. Hon kom till mig, och jag tröstade, lyssnade, höll om. Jag bad aldrig om något mer, krävde inget mer, hävdade aldrig min egen vilja. Jag gjorde bara som hon ville, kunde inte förmå mig till att göra annat.

Varför nu? En lördagkväll, och just denna kväll? Den första jag ska ut på, på många månader. Och på det stället hon iaf brukade hänga på, nu vet jag inte. Det är nästan som om hon visste. Som om hon tjuvlyssnade på mina meddelanden och telefonsamtal. Kommer jag träffa henne där nu?

Hon lyser med sin frånvaro på kvällen, men på något sätt har ändå det där ljuset letat sig in i mig och stannat. Jag svarade aldrig, men dagen efter, kan inte släppa det nu. "-Vi var båda lite knasiga, tror jag, på helt egna sätt. Jag hoppas att du har det bra Louise." Gjorde jag det igen? Kröp jag för henne igen? Föringade jag mig själv igen? Jag vill skriva igen, direkt... -Varför nu? Det känns överspelat för mig. Jag menade vad jag sa den där gången senast. Jag förlät dig, helt. Och med det menar jag att jag la det bakom mig, det du sårade, försonades.

Jag sa det då, senast, för att hon inte skulle fortsätta oroa sig, för att jag visste att hon förr eller senare skulle göra det. Över att hon var en så dålig person som gör alla illa. Jag trodde att hon hade lyckats, att hon faktiskt tagit till sig orden, så som jag önskade, hoppades. Men det verkar inte så. Jag vill skriva, om hon svarade, om hon ville börja prata, så ska jag. Men hon svarar inte på hela dagen efter.

Jag kan inte släppa det nu. Och jag kan inte tillåta henne att ta kontakt så här. Från ingenstans. Jag hade sagt upp allt. Sagt adjö. Accepterat att vi inte går ihop. Hon kan inte komma och väcka allt igen så här. Det går inte. Jag klarar det inte. Jag kan inte tillåta det för min egna överlevnad. För glömt, det har jag ju inte, bara så mycket man kan. Det hon sårade har jag lagt bakom mig, men henne och den hon var......

Nej, jag hamnar inte där igen, i ovissheten, den äter uppmig innifrån. Paralyserar mig, gör mig obrukbar, jag får inget gjort. Imorgon tar jag kontakt igen om inte hon. Imorgon måste vi börja försonas. På något sätt. Eller, så måste jag be henne att aldrig höra av sig mer. Att bara tänka på det ger mig en rysning. För frågan, ovissheten, som väckts igen, är om jag förnekar kärleken, den enda kärlek jag någonsin kommer att hitta. Den jag önskar, så... -Älska mig!