Vandra sin stig

Det är spännande, att föreställa sig, fantisera, se sig själv i en ny situation, en möjlig framtid. Vill jag dit? Trivs jag där? Men vad svårt det kan vara, när det blir tvingat, ett avgörande beslut som kommer bestämma sin framtid, en längre period. Dit eller dit, höger eller vänster, vilken väg ska du ta? Och speciellt när båda vägarna kan leda fram till samma mål, potentiellt. Vad väljer man då? Följer hjärtat, följer känslan. Men den säger ju så mycket.

Jag var tvungen, en eftermiddag i veckan. På ett par timmar bestämma mig om jag ska ta ett kliv åt sidan från den stig jag hade utstakad i fantasin, den jag trodde mig skulle vandra. Bara en avstickare, eller permanent val, kunde vara vilket som. Men mot en helt annan livsstil, en jag tidigare valt bort, som hela tiden tycks suga mig tillbaka. Med prydliga kläder, välkammat hår, rakad kind, portfölj med laptop under arm, lutad mot kontrosvägg i stort landskap med surrande datorfläktar. Där? Vill jag dit? Trivs jag där?

Det skulle bara behöva bli temporärt, kan säga upp mig när jag vill, månads uppsägningstid. Det skulle ju underlätta så, få cash, då skulle jag inte vara så begränsad. Den skulle underlätta, jag skulle bli del av något, passa in, inrätta mig i ledet så som omgivningen vill, vänner och samhälle. Göra sådant som de vill och gör. Gå ut, köra en barrunda, bli full, spontan middag, fika, hålla mig trendig, nya kläder och skor, köpa prylar som imponerar, resa dit jag vill... och uppfylla den där drömmen.

Jag har valt bort mycket av det där, som jag åtrår. Saknar gör jag, de saker som ger mig frihet, som att kunna resa, och det som ger mig sällskapet, som att äta ute. Min inre dialog försöker övertyga, att pengar, det är det man ska ha, det som ger lyckan. En annan del av mig, säger något annat, något jag inte kan skaka av. Jag säljer mig själv, säljer min kropp, min identitet. För pengar, för att passa in för andra, de som köpt konceptet, de som inrättat sig i ledet, att det är så man hittar lycka. Horar för pengar. Hoppar in i ekorrhjulet och börjar springa. Ja, just så, där man bara fortsätter jobba och springa för att kunna göra av med mer och mer. Så som samhället har bestämt, att man är en bra konsument.

Sålde jag mig själv? Lät jag mig styras av någon annan än mig själv, och ser inte längre stigen? Lät jag mig styras av pretto egot, och missade stigen iaf? Även efter man har tagit beslutet, är det nog vettigt att känna efter. Känner jag skuld? Känner jag mig deppig, smutsig, dålig? Har jag trampat på några av mina egna värden för att nå det jag tror mig vilja ha? Eller känns det som jag fortfarande vandrar på stigen? Ja, jag fortsätter vandra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0