En produktiv individ

Jag är här där jag sitter, återigen på väg att söka den där korta kicken, för att höja upp mig själv en stund, bara för en stund känna att jag duger igen. Jag gör det så ofta när jag sitter här, ensam i lägenheten, allt för lång tid. När allt bara känns så grått och tråkigt, odefinierbart. När jag saknar syfte, saknar betydelse, när jag är låg. Ju längre jag borrar mig in i mindervärdeskomplexet, så kommer jag till skammen, av att jag inte presterar, av att jag inte duger, att jag inte är duktig.

Då söker jag mig till den korta kicken, som en liten sockerbit kan ge. Eller kanske vinna över någon eller något på ett spel. Eller en annan kort men högst personlig tillfredställelse. Bara för att känna att man duger igen, för en stund. Men ruset lägger sig snabbt och innan man vet ordet av känner man skammen igen, till och med djupare än innan, för vad har man gjort förrutom att vara mer passiv och menlös. Runt runt... and so are, the days of my life. Oduglig!

Vore det inte bättre, frågar jag mig, att göra något produktivt istället då? Varför gör jag inte? Det blir viserligen heller inget tillstånd som består, inga tillstånd gör, man äger dem inte. Men det blir i någon bemärkelse, något som ligger kvar, som kan minnas. Något som inte bara var ett trick jag tog till för att lura min kropp att tro jag är en lyckad, lycklig och glad individ. Istället företa mig något som är produktivt och som faktiskt, reellt och på riktigt, gör att jag växer som individ. Det är ju då jag är lycklig och lyckad som individ, när jag kommer frammåt. När jag lär mig något nytt, om mig själv eller någon annan i världen, när jag får förståelse. Då växer jag och är då inte bortkastad tid. Då duger jag ju. Varför är jag så dum? Varför är jag så mänsklig?

Som den här tiden, jag la ner på att skriva detta korta inlägg, istället för tillfredställelsen jag såååå önskade ännu en kick av. Att sätta det i ord hur jag vill och hur jag önskar, hur jag söker det. Nu aktivt, tackvare att jag definierade det i ordet. Så är jag, en produktiv individ...

Kommentarer
Postat av: Anonym

"Jag är här där jag sitter, återigen på väg att söka den där korta kicken, för att höja upp mig själv en stund, bara för en stund känna att jag duger igen.



Varför är jag så dum? Varför är jag så mänsklig?"



Ojojoj appe. Saker jag själv gör, frågor jag själv ställer mig. Visserligen inte i samma situation, men när det gäller att hitta kicken, om bara för en kort stund, så gör jag det. Även om det resulterar i saker som får mig att må dåligt en längre tid än vad jag fick må bra.

Men ändå hittar man anledningar, just i stunden man står framför kicken, och intalar sig att det är det rätta. Att man får det man behöver för stunden, who cares about later.



Jag pratar om en människa jag känner mig strakt dragen till. Men det verkar bara vara ömsesidigt till en viss del. Allt är så upp och ner och tilltrasslat, men ändå sticker jag inte därifrån. Det är min kick. Och jag är dum, men jag är väl bara människa?



Jag har saknat dig.

2009-02-11 @ 11:02:49
URL: http://gockas.blogg.se/
Postat av: appe

Hej vännen!



Ja man är väl bara människa. Man är inte perfekt. Även om jag önskar ofta att jag var det.



Men som han säger, den kloke mannen med mustig mustasch och namnet Philip efter sin doktirn titel... det första steget är att bli medveten.



Men jag lyckas inte än, även om jag vet exakt vad det är jag gör. Även när jag gör det... "jaha ok, då tar vi den där korta kicken igen, låt gå den här gången"... Mänsklig... fast kan man egentligen använda det som en egen ursäkt?

2009-02-13 @ 18:17:26
URL: http://oskyldigpojke.blogg.se/
Postat av: Anonym

tanken slog mig just, tänk om jag söker på din blogg och det skulle stå att det inte finns någon som heter så. vad tomt det skulle bli.



försvinn inte. du har redan börjat lite, kom tillbaka. jag behöver höra ifrån dig också.

2009-02-27 @ 13:55:44
URL: http://gockas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0