En gata ner

Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ramlar i. Jag är förlorad. Jag är hopplös. Det är inte mitt fel. Det tar en evighet att finna vägen ut.

Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas att jag inte ser det. Jag faller ner i gen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats. Men det är inte mitt fel. Det tar lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar i, det är en vana. Mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag vid sidan av.

Jag tar en annan gata.
- Okänd författare

Sista glöggen intagen, sista julpyntet borttaget, det gick på en kvart båda två. Så nu är det väl bara att börja längta, till nästa glögg, till nästa advent. För det är väl det, som gör det så speciellt. Saliga väntan.

Jag fick åtmistone visa upp det en gång, pynteriet, för den där vännen, hon jag tog till en syster en gång. Vi försöker alltid så inenrligt, att vara så djupa, så nära, så öppna. Så där som vi var en gång, den gången. Men det har aldrig nåt fram sedan dess, de fåtalet gånger vi försökt. Det har inte känts bra, det har varit något som fattats, men utan att jag kunnat sätta ord på det.

Men jag tror jag ser. Det handlar bara om henne. Då som nu. Allt som sägs vänds till om henne, när vi ligger i soffsängen och försöker vara innerliga, och jag börjar berätta, om något nära, hur jag är, växt upp, upplevt. Jag hinner bara öppna, så har hon avbrutit, tagit över, och gör det till hennes, berättar hur det är för henne. Var tog jag vägen? Jag låter mig försvinna, jag blir tyst, tyst irriterad. Är det jag som måste avbryta tillbaka? Vågar inte, avbryta och säga som det är, tala om hur jag känner, säga ifrån, hävda mig. Skulle hon förstå? Skulle hon ta till sig? -Snälla, låt mig berätta, lyssna på mig också. Jag gav henne chansen, gång på gång efter uppenbarelsen, hon missa varje gång. Så nu ska jag försöka undvika fallgropen.

Och hon den där med den andre. Hon bekommer mig inte längre. Hon passerar framför mig, och fortsätter bort. För jag har något annat, något eget, hon finns inte med i projektet längre. Och det känns bra...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0