En Halvt Dold Verklighet
Jag blir lite kluven, för jag vill gilla De Halvt Dolda, väldigt mycket, den där min serien av Jonas Gardell på SVT. Historier om vanliga svenssons, att få en inblick i hur det är i andra familjer, andra liv, precis som ens eget. Men varför ska allt vara så extraordinärt? Vitt eller svart. Det ska handla om skinnheads, helt ner-knarkade mammor, pappor som torterar sina barn, kristna religösa fanatiker. Vad händer med allt det där andra som ligger i grå-zonen, inte är så klippt och skuret och färdigpaketerat med etikett? Som kanske den där morsan som bara dricker lite för mycket ibland men inte ser de spår det sätter i sitt barn, eller den där pojken med fantasier om män som många unga pojkar har, hur osäker det gör honom i duschen på gympan.
Jag skrev sådana historier en gång, om att bli jagad av skinnheads och andra bråkstakar och dumma människor, i mellanstadiet. Och det är där sådana historier hör hemma för mig, de känns så grunda. Och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden, åt att det finns en homosexuell man i princip varje familj det berättas om. Jonas, ponken, är inte det lite väl smalt, att det bara är de som är halvt dolda, halvt utstötta?
Men jag gillar att få lite insikter även i de där extraordinära familjerna, det ger förståelse, och det är insiktsfullt, så som han berättar. Och kanske man måste göra så, då man vill berätta. Jag vill hålla fast vid synpunkten att det inte behöver vara så extremt, så tilltaget, så uppskruvat. Jag vill få det till att även den lilla historien kan vara speciell, att den kan vara det inom oss. För det är där vi bestämmer, hur stor en sak ska vara. Och det är just de små sakerna vi, den stora grå massan mellan de där extremerna vitt och svart, befinner oss. Väldigt få befinner sig ute i spetsarna av tillvaron. Men kanske det är svårt att förmedla till någon annan, för att det är så eget och det måste komma en precis likadan individ för att den ska se det lika stort? Kanske därför Liza Marklund spädde på den där sanningen om mannen med de mörka grymma skräckinjagade ögonen?
Jag skrev sådana historier en gång, om att bli jagad av skinnheads och andra bråkstakar och dumma människor, i mellanstadiet. Och det är där sådana historier hör hemma för mig, de känns så grunda. Och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden, åt att det finns en homosexuell man i princip varje familj det berättas om. Jonas, ponken, är inte det lite väl smalt, att det bara är de som är halvt dolda, halvt utstötta?
Men jag gillar att få lite insikter även i de där extraordinära familjerna, det ger förståelse, och det är insiktsfullt, så som han berättar. Och kanske man måste göra så, då man vill berätta. Jag vill hålla fast vid synpunkten att det inte behöver vara så extremt, så tilltaget, så uppskruvat. Jag vill få det till att även den lilla historien kan vara speciell, att den kan vara det inom oss. För det är där vi bestämmer, hur stor en sak ska vara. Och det är just de små sakerna vi, den stora grå massan mellan de där extremerna vitt och svart, befinner oss. Väldigt få befinner sig ute i spetsarna av tillvaron. Men kanske det är svårt att förmedla till någon annan, för att det är så eget och det måste komma en precis likadan individ för att den ska se det lika stort? Kanske därför Liza Marklund spädde på den där sanningen om mannen med de mörka grymma skräckinjagade ögonen?
Kommentarer
Postat av: Natti
hes back! :) stor kram
Trackback
