Faan vad arg jag är
Det bubblar, sjuder inom mig på senaste. Jag ryter och attackerar till höger och vänster. Arbetsledaren på jobbet, både i fantasin och vid varje tillfälle som ges, och anledningarna tycks aldrig ta slut, en käftsmäll efter en annan. an sköter inte sitt jobb, inte så som jag tycker han ska, så som jag själv skulle göra. Förhållanden är så dåliga de kan vara. Ännu en dag idag, med 45 minuters arbetstid. Det tog 40 minuter att cykla dit och tillbaks i duggregn-snön. Nej, det finns inget minimum arbetstid, eller lön. Nej, det går inte att uppskatta hur länge det blir. Nej, det finns inget mer jobb hela denna vecka. Knytnäve efter knytnäve, och inget finns det att säga till om. Ingen talan. Inga rättighter. Men tyst, det är jag inte för det. Jag klagar och säger ifrån så fort jag kan. -Det där accepterar jag inte! Men mottagen, det blir man aldrig. Bara ett, jag förstår, men sedan frisägande från allt eget ansvar.
Och så är det mamma, som aldrig sluta vara mamma, så som hon är. Känslomässigt avstängd. Jag kritiserade, hårt, sa, att hon inte älskade mig. Det var så hon tog det i alla fall, då jag sa att hon inte vet vad kärlek är, riktigt omsorgsfull, livgivande kärlek, som man har glädje av och med. Motsatsen till då den är förstummande, kontrollerande, kvävande, icke livgivande, så som den känns. Var jag för hårt? Tanken sliter i mig då hon står där med tårar i ögonvrån, kämpar för att hålla dem tillbaka, men utan att röra en min, eller visa minsta svaghet. Och innan de bryter fram, vänder hon om och går ner längs gatan. Tyst, anklagar hon mig, för att inte älska henne längre. Det är så hon gör, ger skuld, varje gång man blir upprörd, och länge lever det kvar. Men jag tar den inte nu, skulden, det är slut med det, och jag skjuter den ifrån mig innan den biter tag.
Jag inser, att jag mest sysslat med ett sätt att hantera ilskan. Jag kritiserar, attackerar tillbaka, mot det som gör mig frusterard. Men det finns ju faktiskt andra sätt att hantera det, konstruktiva sätt. Att be om hjälp, stöd, för att lösa problemet. Att sänka kraven, som man själv har på situationen. Till och med att fly, ta avstånd, kan vara konstruktivt. Men den ena lösningen behöver inte utesluta den andra, och de kan avlösa varandra. För man behöver väl inte alltid attackera, men så länge man känner känslan, så länge man accepterar att den finns där, då kan man agera utifrån den.
Jag känner, att jag börjar ge upp på jobbet. Jag blev inte det minsta upprörd när jag hörde idag, inget mera hela veckan. Dels för att det var väntat, dels för att jag tappat suget, jag bryr mig inte. Det är inte mitt allt längre, det viktigaste i vardagen, som får tillvaron att gå runt. Och det känns som om jag borde ta mitt pick och pack och gå, ifrån stället jag inte känner mig respekterad. Så istället för att skicka långa och tidsödande krav till chefen, sänker jag kraven, och accepterar det som det är. Och sedan flyr jag, snart, så snart jag kan.
Men kan jag sänka kraven på mamma? Jag ser inte hur. Jag accepterar inte, hur hon är, hur hon aldrig mottager min känsla. Jag accepterar inte hur hon stänger inne sin egen frustration, aldrig visar den, aldrig tar den till sig. Hon borrar in dig i sig själv, ignorerar den, eller lägger den på lager. Effektivt sätt, så tar hon då ut den på mig istället. Den frustration som hon har kvar från sin egen mamma, som var precis likadan som henne själv. Hon löste aldrig det problemet, men tar nu ut det på de som inte kan säga ifrån, mormor som är dement, morbror som är "psyk-sjuk". Jag blir äcklad då jag ser henne med dem, hur hon klagar och rackar ner, gnäller, även fast de är förmögna att göra som hon vill. Och jag får känslan av att det beror på att jag innerst inne känner igen det, hur hon behandlat mig.
Bröderna, verkar ha sänkt sina krav, men jag ser inte hur jag ska klara det. Jag är inte intersserad av en så kärlekslös relation, känslolös, som bara är charader med falska leenden, inga äkta känslor. Jag ber redan om hjälp av pappa. Han som ska vara så klok, men som allt för ofta kommer med dn enda lösnigen: det är ditt problem. Det är mit problem att jag ser det som ett problem, det är jag som är stött, och inte den andra som stöter. Och visst, så säger till och med pretto gurun Kay Pollack, att man oftast inte är upprörd av den anledning man tror. Och jag tror hans ord, känner hans ord, hur sanna de är. Som arbetsledaren, det är i mångt och mycket inte han jag är arg på, utan situationen, för att jag inte får jobba, det är vad som gör mig stött. Men jag känner det inte som en lösning nu, för jag vet varför jag är arg, jag tror, att jag vet vad jag är arg på. Men de kraven, på en vettig relation, kan jag inte sänka.
Och får jag inte igenom de... återstår det bara att fly då?
Och så är det mamma, som aldrig sluta vara mamma, så som hon är. Känslomässigt avstängd. Jag kritiserade, hårt, sa, att hon inte älskade mig. Det var så hon tog det i alla fall, då jag sa att hon inte vet vad kärlek är, riktigt omsorgsfull, livgivande kärlek, som man har glädje av och med. Motsatsen till då den är förstummande, kontrollerande, kvävande, icke livgivande, så som den känns. Var jag för hårt? Tanken sliter i mig då hon står där med tårar i ögonvrån, kämpar för att hålla dem tillbaka, men utan att röra en min, eller visa minsta svaghet. Och innan de bryter fram, vänder hon om och går ner längs gatan. Tyst, anklagar hon mig, för att inte älska henne längre. Det är så hon gör, ger skuld, varje gång man blir upprörd, och länge lever det kvar. Men jag tar den inte nu, skulden, det är slut med det, och jag skjuter den ifrån mig innan den biter tag.
Jag inser, att jag mest sysslat med ett sätt att hantera ilskan. Jag kritiserar, attackerar tillbaka, mot det som gör mig frusterard. Men det finns ju faktiskt andra sätt att hantera det, konstruktiva sätt. Att be om hjälp, stöd, för att lösa problemet. Att sänka kraven, som man själv har på situationen. Till och med att fly, ta avstånd, kan vara konstruktivt. Men den ena lösningen behöver inte utesluta den andra, och de kan avlösa varandra. För man behöver väl inte alltid attackera, men så länge man känner känslan, så länge man accepterar att den finns där, då kan man agera utifrån den.
Jag känner, att jag börjar ge upp på jobbet. Jag blev inte det minsta upprörd när jag hörde idag, inget mera hela veckan. Dels för att det var väntat, dels för att jag tappat suget, jag bryr mig inte. Det är inte mitt allt längre, det viktigaste i vardagen, som får tillvaron att gå runt. Och det känns som om jag borde ta mitt pick och pack och gå, ifrån stället jag inte känner mig respekterad. Så istället för att skicka långa och tidsödande krav till chefen, sänker jag kraven, och accepterar det som det är. Och sedan flyr jag, snart, så snart jag kan.
Men kan jag sänka kraven på mamma? Jag ser inte hur. Jag accepterar inte, hur hon är, hur hon aldrig mottager min känsla. Jag accepterar inte hur hon stänger inne sin egen frustration, aldrig visar den, aldrig tar den till sig. Hon borrar in dig i sig själv, ignorerar den, eller lägger den på lager. Effektivt sätt, så tar hon då ut den på mig istället. Den frustration som hon har kvar från sin egen mamma, som var precis likadan som henne själv. Hon löste aldrig det problemet, men tar nu ut det på de som inte kan säga ifrån, mormor som är dement, morbror som är "psyk-sjuk". Jag blir äcklad då jag ser henne med dem, hur hon klagar och rackar ner, gnäller, även fast de är förmögna att göra som hon vill. Och jag får känslan av att det beror på att jag innerst inne känner igen det, hur hon behandlat mig.
Bröderna, verkar ha sänkt sina krav, men jag ser inte hur jag ska klara det. Jag är inte intersserad av en så kärlekslös relation, känslolös, som bara är charader med falska leenden, inga äkta känslor. Jag ber redan om hjälp av pappa. Han som ska vara så klok, men som allt för ofta kommer med dn enda lösnigen: det är ditt problem. Det är mit problem att jag ser det som ett problem, det är jag som är stött, och inte den andra som stöter. Och visst, så säger till och med pretto gurun Kay Pollack, att man oftast inte är upprörd av den anledning man tror. Och jag tror hans ord, känner hans ord, hur sanna de är. Som arbetsledaren, det är i mångt och mycket inte han jag är arg på, utan situationen, för att jag inte får jobba, det är vad som gör mig stött. Men jag känner det inte som en lösning nu, för jag vet varför jag är arg, jag tror, att jag vet vad jag är arg på. Men de kraven, på en vettig relation, kan jag inte sänka.
Och får jag inte igenom de... återstår det bara att fly då?
Kommentarer
Trackback
