Januaristunder
Va tråkigt saker och ting känns, just nu. Oinspirerat. Jag undrar, vad som skulle göra det bättre. En rejäl jävla avhyvling kanske? Så det bara sjöng och ven i öronen långt efter att den fort genom luften. Då kanske man skulle komma upp på rätt köl igen? Men det känns, som om det är Janurai. Då allt är mörk och inget händer. Mörkerjanuari. Dysterjanuari. Bitterjanuari. Butterjanuari. Kukjanuari. Varför har du kommit? Så vad gör jag denna spännande lördagkväll? Samma som igår, ser dokumentärer på min dator och läser böcker... facklitteratur.
Kanske är det stämningen på jobbet som återspeglas i vardagen, för där verkar det dala, återgå till osäkerheten om man får jobba, då det bara blir då och då. Osäkert från dag till dag, och då man kan bli hemskickad när som helst, då jobben tagit slut. Bara de två heltidsanställda får stanna kvar då, för de ska ha sina timmar. Alla andra är anställda som extra jobb, bemanning, vid behov, och måste rätta sig efter de två. Inte rättvist för några öre alls. Ja ja... så är det. Bara att acceptera? Nej, långt ifrån, men bara att inse och inte ta åt sig tror jag. Inse att det bara är en dal i den eviga horisonten som är livet.
Kanske det nyfallna lagret av vitt puder kan lysa upp mörkerjanuari. Stunderna av ljus blir allt viktigare, ska tas till vara. Som igår på väg hem från jobbet, då vi blev hemkickade tidigt, fortfarande i dagsljus. Där vid kanalen vid järnvägsbron, med fartyget och solen, speglandes i isen, med ljummen choklad i pappersmugg. Det är stunder jag vill ta vara på.
Kanske är det stämningen på jobbet som återspeglas i vardagen, för där verkar det dala, återgå till osäkerheten om man får jobba, då det bara blir då och då. Osäkert från dag till dag, och då man kan bli hemskickad när som helst, då jobben tagit slut. Bara de två heltidsanställda får stanna kvar då, för de ska ha sina timmar. Alla andra är anställda som extra jobb, bemanning, vid behov, och måste rätta sig efter de två. Inte rättvist för några öre alls. Ja ja... så är det. Bara att acceptera? Nej, långt ifrån, men bara att inse och inte ta åt sig tror jag. Inse att det bara är en dal i den eviga horisonten som är livet.
Kanske det nyfallna lagret av vitt puder kan lysa upp mörkerjanuari. Stunderna av ljus blir allt viktigare, ska tas till vara. Som igår på väg hem från jobbet, då vi blev hemkickade tidigt, fortfarande i dagsljus. Där vid kanalen vid järnvägsbron, med fartyget och solen, speglandes i isen, med ljummen choklad i pappersmugg. Det är stunder jag vill ta vara på.
Kommentarer
Trackback
