Att hitta språket
I biosalongens mörker. En timme in i filmen kommer ett par in från sidodörren. På duken, har mamman till den lilla pojken precis dött, sorgsna violinstråkar ljuder, alla är på helspänn, och gör sitt bästa för att ignorera klackar som kloppar mot trappan, ytterkläder som prasslar där de slagit sig ner på en kant. De gör sitt bästa för att inte höras, då de tyst börjar viska sinsemellan.
-Men... det här är ju Australia, det här är inte den. Är du säker på att det var salong 5?
-Va? Ja, det stod så. Prassel prassel. Här, fem.
-Rad fem...
Det blir tyst några sekunder. Sedan prassel och kloppande med klackar då det nyanlända paret tar sig ner för trappan. Spridda fnitter hörs runtom i bioslanongen då dörrarna stängts. På filmduken håller en svart man upp en död kvinna mot en rödfärgad solnedgång, och skriker ut sin sorg.
Hemma, ser jag på högen. Undrar, hur jag ska hinna läsa ut alla de, innan månadsslutet. Jag måste förstå, hur allt ligger till, lösa gåtan, hitta lösningen. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då kan inget överraska mig, då finns det inget obekant som kan komma min väg, då kan jag hantera det, då är jag förberedd. Om jag vet allt. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då sjunger kroppen till mig själv. Ja, mera!
Känns lite skadat ibland, och därför har inte suget varit så stort på senaste. Men det finns väl ett annat sätt att se på det. Att jag måste hitta orden för att kunna förstå det. För, att det känns som om jag har missat en del i uppväxten, då jag egentligen skulle ha lärt mig. Vad är kärlek? Vad är en relation? Får jag bli arg nu? Det finns mycket, som inte känns lika tillgängligt att lära sig, nu, som vuxen. Men om jag hittar orden, hittar förhållingssätten, hittar språket, då blir det lite mer förståeligt, för mig.
Hitta språket, jag läste det någonstans (not till mig själv: jag förringar min egen tanke), men jag kommer inte ihåg var. Det är lite besvärligt det, för jag lånar det mesta, och mycket. Plöjer igenom det. Jag undrar, hur mycket av det som stannar. När jag ibland inte ens kommer ihåg titeln på boken förra veckan, vad har då stannat i skallen? Perfektionisten börjar tala då. -Kanske det är onödigt, kanske det finns bättre sätt att spendera tiden på, kanske du är ineffektiv, kanske inte perfekt! Men jag tar väl inte skada. Och på något sätt tycker jag mig hitta gemensamma nämnare, mellan helt spridda ämnen, eller hittar referenser. Då, sköljer en känsla över mig, en känsla jag inte kan sätta i ord, för jag saknar språket för den. Jag har inte lärt mig det än. Men en känsla av helhetsbild, så, hänger allt ihop. Då känns det som om jag har kontroll, älskar kontrollen.
-Men... det här är ju Australia, det här är inte den. Är du säker på att det var salong 5?
-Va? Ja, det stod så. Prassel prassel. Här, fem.
-Rad fem...
Det blir tyst några sekunder. Sedan prassel och kloppande med klackar då det nyanlända paret tar sig ner för trappan. Spridda fnitter hörs runtom i bioslanongen då dörrarna stängts. På filmduken håller en svart man upp en död kvinna mot en rödfärgad solnedgång, och skriker ut sin sorg.
Hemma, ser jag på högen. Undrar, hur jag ska hinna läsa ut alla de, innan månadsslutet. Jag måste förstå, hur allt ligger till, lösa gåtan, hitta lösningen. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då kan inget överraska mig, då finns det inget obekant som kan komma min väg, då kan jag hantera det, då är jag förberedd. Om jag vet allt. Då har jag kontroll, älskar kontrollen. Då sjunger kroppen till mig själv. Ja, mera!
Känns lite skadat ibland, och därför har inte suget varit så stort på senaste. Men det finns väl ett annat sätt att se på det. Att jag måste hitta orden för att kunna förstå det. För, att det känns som om jag har missat en del i uppväxten, då jag egentligen skulle ha lärt mig. Vad är kärlek? Vad är en relation? Får jag bli arg nu? Det finns mycket, som inte känns lika tillgängligt att lära sig, nu, som vuxen. Men om jag hittar orden, hittar förhållingssätten, hittar språket, då blir det lite mer förståeligt, för mig.
Hitta språket, jag läste det någonstans (not till mig själv: jag förringar min egen tanke), men jag kommer inte ihåg var. Det är lite besvärligt det, för jag lånar det mesta, och mycket. Plöjer igenom det. Jag undrar, hur mycket av det som stannar. När jag ibland inte ens kommer ihåg titeln på boken förra veckan, vad har då stannat i skallen? Perfektionisten börjar tala då. -Kanske det är onödigt, kanske det finns bättre sätt att spendera tiden på, kanske du är ineffektiv, kanske inte perfekt! Men jag tar väl inte skada. Och på något sätt tycker jag mig hitta gemensamma nämnare, mellan helt spridda ämnen, eller hittar referenser. Då, sköljer en känsla över mig, en känsla jag inte kan sätta i ord, för jag saknar språket för den. Jag har inte lärt mig det än. Men en känsla av helhetsbild, så, hänger allt ihop. Då känns det som om jag har kontroll, älskar kontrollen.
Kommentarer
Trackback
