3 år senare

Eller nåt, jag vet inte, det var bara väldigt länge sedan i alla fall som det flöt ord på denna sida. Någon har ramlat in en gång i bland säger statistiken, annars är det tyst som i graven. Nästan så man tro den författande gått bort? Många turer hit och dit till fjärran land och förr eller senare känns det som om man kommer tillbaka till samma punkt. Samma pojke. Samma osäkerhet till vad världen kommer kasta en i ansiktet härnäst. Även om det är en ny kontext jag är i, så är det en kärna som är sig lik. Som jag inte skulle vilja säga är oföränderlig, nästan, men som allt bygger vidare by, som jag i grunden aldrig kan "fly ifrån", bara lägga på.
Jag är, som jag är.
Jag är, ständigt föränderlig.
Jag är, mig själv förevigt lik.
Det är fascinerande hur vuxna människor i tid och otid blir som toåringar igen. Som då nu när vi, vuxen kallsen i vuxen högskolan med vuxna och seriösa studenter åker norröver i ort med minusgrader. Man vill gärna tro att de har blivit gamla, visa och seriösa... vuxna helt enkelt... men de sitter runt samma bord och pratar strunt och struttsar sig för gruppen för att synas mest. Jag har svårt för det. Och jag är inte ensam. Men istället för att inte verka osicial att man sitter kvar i sitt hörn tyst som även andra vuxna gör, så avviker jag. Faan, precis det jag gjorde som liten pojk visserligen. Men det är väl kanske bara så, med de låtsas vuxna Homo Spaiens så väl som jag, att de aldrig riktigt heller blir av med sin grund. Den barnliga sådana finns alltid där nära til hans, och på ytan har man bara lagt till några knep som gör att ytan ser vuxen ut?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0