... oskyldig pojke ...

Jag gillar det udda, annorlunda. Det har jag deklarerat förrut med några andra filmer. Det här är en sådan. Men med ännu extremare karaktärer. Jag känner alltid mer med dem, för dem. De känns mer genuina. Kanske för att de inte till lika stor grad försöker passa in, utan har sina karaktärsdrag drivna till sin spets. Och då går det också lättare att relatera till, eller tycka om de för just vad de är. De blir genuina, sig själva, utan pålagda masker.

Jag tänker på J när jag ser den kvinnliga skådespelerskan. Hon känns lik, med sin röda kaluffs. Och det är lite motvilligt jag också relaterar till deras knepiga relation. Jag tänker mycket på henne, fortfarande. Jag försöker hitta tecken på att jag haft riktiga känslor för henne, att jag någongång varit förälskad. Jag vill. Jag vill hitta bekräftelse på att det kändes så... bra. Vi trivdes i varandras sällskap, var aldrig krystat eller påträngande. Det var bekvämt, bekymmersfritt. Och det är lite där skon klämmer. Att det känns som det var för bekvämt.

Förrutom att jag inte hade kunnat släppa en annan. Och där är ett annat problem, för man kan älska många samtidigt, men bara vara förälskad i en. Och jag var nog fortfarande förälskad i någon annan, min förre bäste vän Louise.

Jag rensade mobilen på gamla mess häromdagen, alla hennes från ett år tillbaka. Jag gick igenom dem, läste var och ett. Men jag kunde inte bara radera dem, jag spara dem men inte lika tillgängligt. På något sätt vill jag kunna minnas som det var, se så jag inte själv förvrider minnet. Tog även bort hennes födelsedag från kalendern. Många minnen spelas upp. Bråken/disskussionerna mest, för det sköttes genom telefonen, på bekvämt avstånd bakom en skärm. Vet inte om jag ger det en rättvis bild, när det känns som att det var allt det var.

Jag måste erkänna för mig själv, än engång, att jag skötte det dåligt ibland. Att jag aldrig kunde vara ärlig och säga som det var, hur jag kände, ända till slutet. Jag var för mesig, det var alltid jag som bad om förlåtelse, och förlät. Sällan tvärtom, även då båda felat. Jag accepterade så mycket. Men jag har redan gjort allt jag kan för att ställa till rätta, bett om förlåtelse, så är inget jag ska gräva ner mig själv med igen. Måste förlåta mig själv och gå vidare.