Förändrad definition

Jag skrev om en fjäril en gång. En fjäril som förvirrat sig in i ett hus, i skydd från vinterkylan. Och jag kanske även skrev fortsättningen någon annan gång, men kommer inte ihåg. Jag önskar dock historien tog slut där.

Mamma, ville så gärna ha ett foto på den lilla fjärilen, för minnas det hon höll så kärt. Hon gjorde som hon gjort förrut, löste upp lite honung på ett fat, för att den skulle sätta sig på kanten och suga i sig av läckerheten. Men den ville inte. Hon föste den varsamt mot fatet, slö som den var av vintertiden. Men den flaxade iväg och satte sig för sig själv på golvet igen. Men mamma fortsatte. Hon nöp tag i den med fingrara över de ihopfällda vingarna och satte den varsamt på kanten igen. -Nej men... det är allt jag får fram. Gör inte så, den vill inte. Den prätte med benen och flaxade med vingarna så snart de blev fria för att skutta iväg, men såg inte den klibbiga pölen i mitten av fatet. Med benen indränkta, tunga klibbiga släppande efter sig, med klibbiga vingar som flämtade som för att få luft, kröp den bort mot väggen. -Oooh, nej lilla vännen... Den lämnades så.

Dagen efter, hade den förlorat alla sina ben utom ett. På slagsida låg den på golvet, oförmögen att förflytta sig från sin plats mitt på golvet. Hon älskade den där lilla krabaten, och det plågade henne att se den så. Hon hanterade det som sig bör, genom att inte prata om det, bli tyst då det kommer på tal. Pappa såg det, och tog med lika varsam hand upp den, bar ut den till förrådet och vinterkylan, och där fick den stanna, klara sig bäst den kunde.

...

Hon ville så gärna ha den där fjärilen kvar i henne, ville inte glömma den, ville kunna visa upp den, fånga den, äga den. Hon ville att den skulle göra som hon ville, accepterade inte den egna viljan, kontrollerade. Hon skadade den, så pass att den gick en säker död till mötes, om inte på vintern samma natt då frosten kom, så nästa sommar, hur skulle den klara sig? Hon älskade den till döds, dennes död.

9/11-2007. Jag har aldrig mött, en person som är så genom altruistisk som min mamma.
19/1-2009. Jag har aldrig mött, en person som är så egoistisk som min mamma.


Jag förstår inte riktigt, hur jag kan se båda dessa människor, i en och samma varelse. Jag kan inte undvika att känna mig som den där fjärilen. Jag känner kärlek större än berg, hur hon vill mig så innerligt väl, men också krossad av tyngden. Det känns även, som om jag blev utföst i världen, som med brutna revben så att jag knappt kunde andas, med deformerade ben så att jag knappt kunde stå, utan riktiga medel för att klara sig i den kalla världen. Men jag vill stoppa där, och inte lägga skuld på dem längre än så, bara känna, hur det var. Eller lägga skuld för att jag inte känner mig älskad, tillräckligt av dem, eller så som jag vill. Så som är riktigt kärlek för mig, då man njuter av den andre, glädjer sig, känner dess innersta, ger liv. Små insikter kryper sig på så sakterligen, som att det kanske kanske, inte är min sak att försöka förändra? Eller att det kanske kanske, är skuld som gör att hon är så tyst?

...

Kommentarer
Postat av: Natti

Det är såna här inlägg som får mig att känna sån stolthet och sån stark tro på att du, min vän, kommer bli något stort :)

2009-01-21 @ 21:36:18
URL: http://msclife-natti.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0