Fylld av tvivel
Jag frågar mig själv om jag är för hård mot vännen. Jag börjar tvivla. Hon har mjuknat, men hade förväntat mig det, när hon inser att jag är på väg bort. Jag vill inte göra henne illa men jag kommer inte acceptera att ta på mig allt hon kastar på mig.
Jag har gjort det allt för mycket, tagit emot istället för att säga emot när jag faktiskt velat och borde. Det har alltid varit lönlöst att argumentera med henne. Det går helt enkelt inte, då hon aldrig vill försöka förstå mig och min åsikt utan bara bryr sig om sin egen. Jag tar helldre emot och sväljer, än säger emot och riskerar att såra henne. Jag inbillade mig att jag skulle klara det, men så stark självkänsla hade jag inte.
Jag läste en artikel på AB om misshandlade kvinnor idag.
Jag har gjort det allt för mycket, tagit emot istället för att säga emot när jag faktiskt velat och borde. Det har alltid varit lönlöst att argumentera med henne. Det går helt enkelt inte, då hon aldrig vill försöka förstå mig och min åsikt utan bara bryr sig om sin egen. Jag tar helldre emot och sväljer, än säger emot och riskerar att såra henne. Jag inbillade mig att jag skulle klara det, men så stark självkänsla hade jag inte.
Jag läste en artikel på AB om misshandlade kvinnor idag.
"Uppvaktning och bekräftelse glider över i kontroll. Små "omsorger" blir ett sätt att kuva - som att påverka hennes klädstil. Krav och elaka kommentarer blir vanligare. Ofta isolerar mannen henne sakta från familj och vänner.
När första slaget kommer är kvinnan redan fylld av tvivel på sig själv efter att ha fått höra hur äcklig och dålig hon är."
Jag känner igen mig allt för mycket av allt det. Jag ser hur det har trappats upp, med allt vad som nämns, tills hon hade kontroll. Jag tvivlade på mig själv, jag trodde jag var allt hon sa.
"Kvinnan blir van vid våld men vill inte se sig som misshandlad. Hon försöker se positiva tecken som att gärningsmannen ångrar sig. Till slut blir mannens skäl att slå henne "sanningar" även för henne: han gör det för att hon är jobbig."
Jag försökte alltid försvara det hon gjorde. Kan det inte längre.
Hon tycker att jag förstör allt nu. Men jag frågar mig vad det finns att förstöra. Jag gör väl det på ett sätt, allt jag tänker tillbaks på får en bitter eftersmak. Jag ser det trots allt för vad det var, nu. Men jag vet inte om jag borde låta det fläcka alla minnena och känslorna, som när vi sågs, träffades och umgicks. Där ville jag stanna, nära.
Jag börjar tvivla på mig själv, att det är jag som är envis och tar ut min frustration på henne av fel anledning. Men jag vet inte om jag borde tillåta mig att tvivla igen. Det var så hon fick mig fast.
Hon är mitt förflutna nu
Jag har frivilligt gett mig till henne, en lång tid. Jag står ändå för det. Jag gjorde det av kärlek. Men det är ändå ilska över att inse hur hon använt det. Det är egentligen gammal ilska, för allt jag fått i ord på senaste har jag åtminstonde haft som tankar, och en hel del splittrat i dagboken. Hon var den största anlednigen till att jag började skriva den.
Det var en kvinna som kom till min blogg, en gång i augusti, och läste och insåg mycket av det jag nu ser och förstår om vännen. Hur hon bara tog och tog, utan att ge något tillbaks. Bara tillräckligt för att ha mig kvar. Jag hade svårt att ta in det då, hade svårt att se orden. Jag visste ju egentligen allt, men förstod inte. Jag skulle kunnat ha tagit dem till mig där och då och sluppit en hel del ont på så sätt, för stunden iaf. Men jag är glad att jag sökte min egen uppfattning, att jag själv skaffa mig förståelsen, det är vad jag tror jag kommer att vinna på med tiden. Samtidigt har jag skaffat mig en förståelse för mig själv, som jag aldrig skulle ha fått annars. Jag har växt.
Det är svårt att hålla kvar kärleken för henne, hålla henne nära hjärtat, hon har missbrukat den platsen. Men trots en ilska och frustration över vad hon gjort och jag låtit henne göra, så har jag kvar omtanken för henne. Jag önskar henne verkligen bara lycka. Mina sista ord blir att Jag förlåter dig för allt vännen. Det kanske inte betyder något nu, men hoppas det kommer att göra det, någon dag. Jag kommer aldrig ångra att jag träffade dig, hur mycket besvår det än skulle ha lett till. Jag är kommer alltid vara tacksam för den perioden.
Jag ångrar det inte för att jag inte skulle vara samma person som jag är idag utan den och henne. Jag skulle aldig fått samma insikter. Jag har försonats med det, med henne. Hon är mitt förflutna nu.
Riktig kärlek
Kan kärlek vara enkelriktad? Jag har besvisat för mig själv att den kan det. Men det man kallar riktig kärlek? Då man älskar?
Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Trodde det inte var möjligt. Men min kärlek för min alldra bästa vän börjar dö. Louise. Ju mer som jag börjat inse hur hon faktiskt aldrig har brytt sig tillbaks. Hur hon aldrig förmått sig att ge mig minsta uns av förståelse. Jag tror inte hon är förmögen till att något av dem. Och det gör det svårt att hålla henne kvar i mitt hjärta, där jag alltid trodde hon hade en säker plats. Vad som än hände.
Jag har pratat med henne under veckan som gått. Skickade tillsut ett brev. Hon är sig lik. Lika envis. Samma oforcerbara försvarsmurar, som skyddar hennes bräckliga jag. Allt som kan få henne att tvivla på sig själv tar hon inte in. Jag försöker förgäves, inser jag, att få henne at förstå hur jag känt. Hur sårad jag varit av att hon inte tycks bry sig. Det är som hon inte ens ser orden, inget fastnar. Hon väljer omedvetet att att inte se, för jag tror inte hon är medveten om vad hon gör och gjort så länge.
När jag tänker på henne nu och ser henne för min inre bild, är det inte längre bara det där vita leendet som jag alltid sökt att locka fram. Det är med en vulgär och lite grotesk eftersmak. Jag önskar inte att jag gjorde det, men kan inte undvika att se henne som ett litet monster, förvrängd av undantryckd vrede och hat. Den skuld och aggression hon kastar omkring sig är inte min, den är från hennes förflutna, sin egen blandad med andras svek.
Jag undrar, vem som kommer att få mina svek över sig. Kanske killen hon stod och pratade med i lördags. Han såg ut som en, snäll kille, mottaglig och godtrogen, det känner jag igen mig själv i allt för mycket. Jag har undrat hur det skulle vara att se henne igen. Skulle det knyta sig i bröstet som förrut, så hjärtat tycktes sluta slå för ett par sekunder? Jag fick mitt svar... inte alls. Jag har lyckats slå mig loss, jag vet vad jag gjort och inte gjort och hennes ogrundande anklagelser kommer inte kunna trycka ner mig längre. Den makt hon missbrukade på mig är borta, och det är jag oerhört lättad för... tillsammans med massa andra känslor.
Hon insåg nog det, i det svar på tal jag gav henne, och då gör hon det enda hon kan för att fortfarande tyckas vinna. Hon ignorerar mig totalt och låtsas att jag inte funnits. Det är hennes slutgiltiga försvar för att skydda sig själv, för att inte se sina egna fel och riskera att skada sitt bräckliga jag.
Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för henne, men det är nog försent nu. Jag kan bara lämna henne åt sig själv, och hopps hon hittar någon anna som kan få henne att ändra sin förvängda världsbild.
...
Riktig kärlek, vad det nu är, måste vara besvarad. Till synes, eller åtminstonde ha ett hopp. Men det finns varken eller.
Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Trodde det inte var möjligt. Men min kärlek för min alldra bästa vän börjar dö. Louise. Ju mer som jag börjat inse hur hon faktiskt aldrig har brytt sig tillbaks. Hur hon aldrig förmått sig att ge mig minsta uns av förståelse. Jag tror inte hon är förmögen till att något av dem. Och det gör det svårt att hålla henne kvar i mitt hjärta, där jag alltid trodde hon hade en säker plats. Vad som än hände.
Jag har pratat med henne under veckan som gått. Skickade tillsut ett brev. Hon är sig lik. Lika envis. Samma oforcerbara försvarsmurar, som skyddar hennes bräckliga jag. Allt som kan få henne att tvivla på sig själv tar hon inte in. Jag försöker förgäves, inser jag, att få henne at förstå hur jag känt. Hur sårad jag varit av att hon inte tycks bry sig. Det är som hon inte ens ser orden, inget fastnar. Hon väljer omedvetet att att inte se, för jag tror inte hon är medveten om vad hon gör och gjort så länge.
När jag tänker på henne nu och ser henne för min inre bild, är det inte längre bara det där vita leendet som jag alltid sökt att locka fram. Det är med en vulgär och lite grotesk eftersmak. Jag önskar inte att jag gjorde det, men kan inte undvika att se henne som ett litet monster, förvrängd av undantryckd vrede och hat. Den skuld och aggression hon kastar omkring sig är inte min, den är från hennes förflutna, sin egen blandad med andras svek.
Jag undrar, vem som kommer att få mina svek över sig. Kanske killen hon stod och pratade med i lördags. Han såg ut som en, snäll kille, mottaglig och godtrogen, det känner jag igen mig själv i allt för mycket. Jag har undrat hur det skulle vara att se henne igen. Skulle det knyta sig i bröstet som förrut, så hjärtat tycktes sluta slå för ett par sekunder? Jag fick mitt svar... inte alls. Jag har lyckats slå mig loss, jag vet vad jag gjort och inte gjort och hennes ogrundande anklagelser kommer inte kunna trycka ner mig längre. Den makt hon missbrukade på mig är borta, och det är jag oerhört lättad för... tillsammans med massa andra känslor.
Hon insåg nog det, i det svar på tal jag gav henne, och då gör hon det enda hon kan för att fortfarande tyckas vinna. Hon ignorerar mig totalt och låtsas att jag inte funnits. Det är hennes slutgiltiga försvar för att skydda sig själv, för att inte se sina egna fel och riskera att skada sitt bräckliga jag.
Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för henne, men det är nog försent nu. Jag kan bara lämna henne åt sig själv, och hopps hon hittar någon anna som kan få henne att ändra sin förvängda världsbild.
...
Riktig kärlek, vad det nu är, måste vara besvarad. Till synes, eller åtminstonde ha ett hopp. Men det finns varken eller.
No more bad days
Jag blir både förvånad, förbannad och imponerad av hur ett litet virus, ett litet program, kan slå ut ett datorsystem som det gör. Hela datorn låser sig stupikvarten, sölar ner hela systemet, och har man internetanslutning går inte ens att ha ansluten, än mindre surfa. Jag bråkar med register, antivirus- och ad-ware program en halvdag innan jag ger upp och bestämmer mig för att formatera.
Men inte i vrede och heller inte på så sätt att jag egentligen ger upp. Jag behöver rensa min lilla hårddisk och har inte formaterat på över tre år, så dags. Jag går i genom allt och stöter på gamla mail och konversationer. Oj, vad ilsken jag var då, och hur dålig jag var på att hålla det inne. Istället lät jag det gå ut över personer som råkade komma i min väg, oskyldiga, för små saker.
Vreden har alltid varit min egen, som jag borde riktat mot mig själv, det är först på senare tid som jag undersökt var den kommer ifrån. Nu, med viruset, brusade jag inte upp, hur många försök som än misslyckades. Och formatera, rensa och bestämma vad man ska behålal och inte, tar sin lilla tid det också, men det såg jag bara fram emot. Jag har råkat ut för ett likande virus, det var bra att tänka på. Det var för tre år sedan ungefär tror ja. Ja, senaste gången jag formaterade.
Då, kände jag lite oftare och lite mer, så här.
Det är bra. Det är bättre nu än förr, och inte tvärtom. Frammåt så...
Men inte i vrede och heller inte på så sätt att jag egentligen ger upp. Jag behöver rensa min lilla hårddisk och har inte formaterat på över tre år, så dags. Jag går i genom allt och stöter på gamla mail och konversationer. Oj, vad ilsken jag var då, och hur dålig jag var på att hålla det inne. Istället lät jag det gå ut över personer som råkade komma i min väg, oskyldiga, för små saker.
Vreden har alltid varit min egen, som jag borde riktat mot mig själv, det är först på senare tid som jag undersökt var den kommer ifrån. Nu, med viruset, brusade jag inte upp, hur många försök som än misslyckades. Och formatera, rensa och bestämma vad man ska behålal och inte, tar sin lilla tid det också, men det såg jag bara fram emot. Jag har råkat ut för ett likande virus, det var bra att tänka på. Det var för tre år sedan ungefär tror ja. Ja, senaste gången jag formaterade.
Då, kände jag lite oftare och lite mer, så här.
Det är bra. Det är bättre nu än förr, och inte tvärtom. Frammåt så...
Forever journey on golden avenues
24/11 -2007. Det är först när jag skriver ner datumet i dagboken som jag inser vilket datum det är. Ett år sedan jag träffade Louise, första gången våra ögon möttes. Hennes leende fastnade på näthinnan den kvällen, och jag har sökt att återse det enda sen dess. Mitt liv tog en vändning den dagen. Tanken kommer upp om det var till det bättre eller sämre, men slår bort den, för det har ingen betydelse. Det här är nu, och jag ångrar inte det som hänt under de 365 dagar som gått.
Hos mig är du alltid
Jag kan inte sätta fingret på det först, varför videon suger tag i mig så. Den skulle lätt kunna vara tråkig, och kanske är den det för många. Kanske för att jag sett henne live och att hon inte alls känns igen, scenspråket, utan hon sjunger med hela kroppen. Ser i videon hur armarna vill bli befriade från sina fängslande fickor. Men det är ett sug i ögonkontakten istället, känns intimt, och det är "feeling".
Men det var inte låten jag ville hitta, utan Kom Hem. Andra låten. Hos mig är du alltid.
Ett ord
- Lära mig spanska.
- Läsa, Erich Fromm o Francesco Alberoni.
- Skaffa ny dator.
- Göra klart allt med exjobb.
- Bli klar med studier.
- Försonas med ett förflutet.
- Hitta riktig kärlek.
- Väx, öppna mig, som person.
- Satsa på träningen.
- Ta upp teckningen igen.
- Skaffa jobb.
- Lär mig Sharepoint.
- Läs alla NT som samlat sig.
Det är vad jag får ner på min "Att göra/Att uppfylla"-lista just nu. Det jag vill och behöver göra, både på lång och kort sikt. Jag behöver göra så ibland, om inte skriftligt, så i huvudet. Strukturera upp och planera vad jag ska göra. Så jag vet vad jag borde göra, vill göra och i vilken ordning, vilket som är viktigtast. Så jag vet vart jag är påväg.
Det är många fina definierade mål och vet hur jag åtminstonde ska börja för att uppnå dem. Men jag kommer ingenstans, det är hela tiden en punkt, som jag vet och känner är viktigast, som jag hela tiden tänker på och hindrar mig i alla andra punkter. Den får mig att tveka, på hela mig och allt jag gör. Försonas med ett förflutet. Jag vet inte längre om jag gör rätt, om jag är rätt. Jag måste försonas, måste acceptera det som varit och det jag gjort, om du nu varit dåligt, måste släppa det. Jag är bra på att predika om det, vet vad jag behöver, men inte förmögen att göra det själv...
Jag försöker skriva, fortsätta göra klart ett andra långt brev som nog aldrig kommer bli skickat heller. Allt mer av texten skrivs om, eller försvinner helt. Jag har fått en allt starkare lust på senaste, att ersätta alla sidor text med ett enda ord. Ett ord jag från början sa att jag inte skulle ha med. Det enda ord jag tyckte att jag inte skulle behöva använda...
Förlåt.
Det definierar henne
Jag har varit borta en tid, för länge, och undrar var tiden försvinner, vad den försvinner till. Jag måste se tillbaks i dagboken och se att jag faktiskt gjort något, att den inte varit helt tom, eller meningslös.
9/11
När jag är hemma hos föräldrarna, gör mamma något som verkligen
definierar henne som person. En sommarfjäril har letat sig in i deras sovrum, och verkar ha bestämt sig för att övervintra där. En nässelfjäril. Mamma ger den mat. Hon tar ett fat och spär ut lite honung med vatten, som den ska kunna sörpla i sig. En bara aningens sämre person tror jag skulle fånga in den vilsna fjärilen och, snällt men bestämt, slänga ut den i kylan, och en säker död. Utan att egentligen tänka på det. En fjäril kan man ju inte ha inomhus, alldra minst i mörkret i sovrummet. Jag betraktar henne när hon står där i köket, i nattlinnet, med fatet. Det är så naturligt för henne. Mamma, en mer altruisk människa har jag aldrig träffat och jag är stolt att ha henne som förbild. Så oerhört stolt att vara hennes son.
9/11
När jag är hemma hos föräldrarna, gör mamma något som verkligen
definierar henne som person. En sommarfjäril har letat sig in i deras sovrum, och verkar ha bestämt sig för att övervintra där. En nässelfjäril. Mamma ger den mat. Hon tar ett fat och spär ut lite honung med vatten, som den ska kunna sörpla i sig. En bara aningens sämre person tror jag skulle fånga in den vilsna fjärilen och, snällt men bestämt, slänga ut den i kylan, och en säker död. Utan att egentligen tänka på det. En fjäril kan man ju inte ha inomhus, alldra minst i mörkret i sovrummet. Jag betraktar henne när hon står där i köket, i nattlinnet, med fatet. Det är så naturligt för henne. Mamma, en mer altruisk människa har jag aldrig träffat och jag är stolt att ha henne som förbild. Så oerhört stolt att vara hennes son.Börjar bli bekväm
Jag känner mig allt mer bekväm med var jag är just nu. Även om jag är långt borta från mål jag har satt upp, med livet. Men jag är på väg emot dem och det känns som det ända som spelar roll. Det är trots allt vägen emot att uppfylla något, eller uppleva något, som är det den bästa biten. Att se fram emot något.
Dagarna är precis som jag vill ha dem. Lugna. Igår vaknade jag till att se snö på hustket mittemot, första snödagen denna vinter här i Norrköping. Jag hade ställt klockan tidigt, då jag visste att snön skulle komma, kom inte upp då tydligen, fast båda klockorna var avstängda.
Jag kom att fundera på det, när jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret, varför det kan vara så att man vaknar, tycks vara klarvaken, somnar om, och inte minns det efteråt. Mamma när jag bodde hemma har ofta upplevt det, när jag är sen till skolan och argt frågar varför hon inte väckt mig. -Men jag väckte ju dig för en halvtimme sedan, du satt på sängkanten. -Ja-jaha? Men det kanske inte är helt olikt som att gå i sömnen. Hjärnan har inte riktigt lämnat drömstadiet och drömmarna glömmer man oftast bort dagen efter, förrutom de som är närmast uppvaknandet.
Det är skönt att kunna ta de lugnt. Sätta sig ner vid matbordet på morgonen med en skål gröt och slött betrakta duvorna på andra sidan, eller folk nere på gatan på väg någonstans. Låta tankarna flyta, utan något speciellt mål. Jag läser mycket, mellan sysslorna. Några sidor här, några sidor där, och ofta flyter jag iväg i fantasin, sittandes med boken uppslagen, men blicken och tanken fäst långt förbi den. Det är just det som känns skönt just nu, att ha tid till sakerna runt skolan eller jobbet som annars oftast dominerar hela vardagen. Tvärtemot hur jag kände förrut, med för mycket tid. Jag ta mig tid till träning, när jag vill och känner för det, kan ta hand om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver öva båda.
Annars har onsdagarna blivit allt trevligare på senaste, för då är mammsen på besök i stan för att gå på kurs. Vi brukar inte hitta på något speciellt. En fika. En bit mat. En runda i någon affär, second hand förra veckan. En besök till någon utställning vi sett ut. Små saker som jag allt för ofta, för min egen smak, gör själv. Men som blir så mycket trevligare om man har någon att dela det med. Tack lilla mamma, jag säger det nog allt för sällan.
Det hjälpte ju också att det var världens bästa dag i onsdags. Första snödagen. Men jag vill se den falla också, då är det på riktigt. Helgen ser lovande ut.
Dagarna är precis som jag vill ha dem. Lugna. Igår vaknade jag till att se snö på hustket mittemot, första snödagen denna vinter här i Norrköping. Jag hade ställt klockan tidigt, då jag visste att snön skulle komma, kom inte upp då tydligen, fast båda klockorna var avstängda.
Jag kom att fundera på det, när jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret, varför det kan vara så att man vaknar, tycks vara klarvaken, somnar om, och inte minns det efteråt. Mamma när jag bodde hemma har ofta upplevt det, när jag är sen till skolan och argt frågar varför hon inte väckt mig. -Men jag väckte ju dig för en halvtimme sedan, du satt på sängkanten. -Ja-jaha? Men det kanske inte är helt olikt som att gå i sömnen. Hjärnan har inte riktigt lämnat drömstadiet och drömmarna glömmer man oftast bort dagen efter, förrutom de som är närmast uppvaknandet.
Det är skönt att kunna ta de lugnt. Sätta sig ner vid matbordet på morgonen med en skål gröt och slött betrakta duvorna på andra sidan, eller folk nere på gatan på väg någonstans. Låta tankarna flyta, utan något speciellt mål. Jag läser mycket, mellan sysslorna. Några sidor här, några sidor där, och ofta flyter jag iväg i fantasin, sittandes med boken uppslagen, men blicken och tanken fäst långt förbi den. Det är just det som känns skönt just nu, att ha tid till sakerna runt skolan eller jobbet som annars oftast dominerar hela vardagen. Tvärtemot hur jag kände förrut, med för mycket tid. Jag ta mig tid till träning, när jag vill och känner för det, kan ta hand om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver öva båda.
Annars har onsdagarna blivit allt trevligare på senaste, för då är mammsen på besök i stan för att gå på kurs. Vi brukar inte hitta på något speciellt. En fika. En bit mat. En runda i någon affär, second hand förra veckan. En besök till någon utställning vi sett ut. Små saker som jag allt för ofta, för min egen smak, gör själv. Men som blir så mycket trevligare om man har någon att dela det med. Tack lilla mamma, jag säger det nog allt för sällan.
Det hjälpte ju också att det var världens bästa dag i onsdags. Första snödagen. Men jag vill se den falla också, då är det på riktigt. Helgen ser lovande ut.
En god cirkel
Jag tittar mig själv i spegeln och blir förundrad av det jag ser. Jag är så glad, det måste ha varit länge sedan, för jag känner inte igen ansiktet. Leendet, inte anstängt, ögonen, ansiktet lyser av färg. Och jag blir ännu gladare att se det, att inse det. Jag är glad på riktigt. Och jag börjar skratta, av att jag bara är glad, utan någon anledning. Och tårarana börjar rinna, för att jag skrattar utan anledning. Och jag får magknipp, av att jag gråter utan anledning. Som en ond men ack så god cirkel. Allt som krävdes var min egen spegelbild.Jag fortsätter att skriva till vännen. Mitt synsätt ändras hela tiden. Jag började med att skylla allt på vännen, det är väl lättast så, men alltid har känslan att allt är mitt eget fel funnits där. Jag vet inte om jag själv har hållit tillbaka den, eller om jag bara inte kunnat placera den, var den kom ifrån. Jag inser tillslut att det det inte finns en som gjort helt fel eller rätt, vi har hjälpt varandra, och utnyttjat varandra. Det är insikter om mig själv och vännen som jag gärna skulle vilja dela och jag önskar verkligen att vi kunde prata om det. Allt är ifrån mitt synsätt och jag försöker se det lika mycket från hennes, men hon måste besitta lika mycket, som kanske skulle ändra mitt synsätt lika mycket till. Om hon bara ville.
Det är inget som tynger ner mig längre, men jag önskar jag kunde få ett avslut snart. Jag önskade det förra helgen, att jag kunde släppa det, få det ur mig på något sätt. Så att jag kunde roa mig med andra vänner. Jag behöver det, bara roa mig. Jag önskar det igen denna helg.
Jag skriver
Jag skriver, till vännen. Jag börjar om på nytt, ifrån textfilen med slumpmässiga meningar jag skrivit ner i två månaders tid. Jag tar det från början...
Jag har väntat allt för länge med att svara dig.
Jag fortsätter skriva, berättar för vännen, om vännen, hur jag har sett henne.
Det är svårt, att ha dig som vän.
...
Brydde du ens dig om mig? Jag ser det inte, för du visade det inte.
...
Du har klippt bort mig ur ditt liv nu, som du gjort med många andra, J senast. Har du klistrat in henne än? Har du funderat på varför du gör så?
...
Du tar allt för ofta till elaka ord. Du skriker och skäller och sparkar ifrån dig. Varför gör du så?
...
Som med alla dina pojkar.
...
Det var ditt livs stora kärlek? Tolkade jag det som, och att det fortfarande var det? Du kan fortfarande inte gå ifrån honom?
Jag skriver, om mig själv. Jag vill få henne att förstå, som inte gjort förrut.
Samtidigt vet jag, att jag har svårt att se min egen uppskattning. Jag saknar den självkänslan.
...
Jag hade gärna öppnat mig, och verkligen behövt det, men kan inte utan att veta var jag har dig just då.
...
Jag behöver inte mycket för att ge till dig, till någon, och jag behöver inte direkt något tillbaks. Men uppskattning, bekräftelse för den person jag är, det behöver jag, än så länge iaf...
...
Ord sårar. Det var länge sedan jag verkligen tog åt mig av det, men först gjorde det ont.
...
Jag har också vägar jag måste undersöka, sådana jag har stött på med tiden.
...
Det handlade aldrig om dig,
....
Är jag desperat? Kanske. Ja troligtvis, var jag det åtminstonde. Desperat på uppskattning.
...
Jag uppfyllde det kravet då, men det har ätit på mig ända sedan den stunden.
...
Hon bad efter en vän. Hur ska jag kunna neka henne det?
...
Men det handlar inte om Dig som du vill få det till, eller J, det handlar om mig själv.
...
Att neka henne skulle vara att neka mig själv. Det skulle ta död på mig inifrån.
Jag skriver, allt. Allt det jag vill säga och kommer till slutet. Men sen då. Vad vill jag efter det här. När jag skickat det, vad vill jag då. Är det verkligen det här jag vill säga. Så här.
Jag börjar skriva igen.
Jag söker din bekräftelse hela tiden. Jag gör det med alla, föräldrar, vänner. Jag vill göra allt för dig, vill alltid vara där för dig, när helst du behöver. Och där har jag också varit, helt till ditt förfogande. Precis som jag sagt.
...
Jag har väntat allt för länge med att svara dig.
Jag fortsätter skriva, berättar för vännen, om vännen, hur jag har sett henne.
Det är svårt, att ha dig som vän.
...
Brydde du ens dig om mig? Jag ser det inte, för du visade det inte.
...
Du har klippt bort mig ur ditt liv nu, som du gjort med många andra, J senast. Har du klistrat in henne än? Har du funderat på varför du gör så?
...
Du tar allt för ofta till elaka ord. Du skriker och skäller och sparkar ifrån dig. Varför gör du så?
...
Som med alla dina pojkar.
...
Det var ditt livs stora kärlek? Tolkade jag det som, och att det fortfarande var det? Du kan fortfarande inte gå ifrån honom?
Jag skriver, om mig själv. Jag vill få henne att förstå, som inte gjort förrut.
Samtidigt vet jag, att jag har svårt att se min egen uppskattning. Jag saknar den självkänslan.
...
Jag hade gärna öppnat mig, och verkligen behövt det, men kan inte utan att veta var jag har dig just då.
...
Jag behöver inte mycket för att ge till dig, till någon, och jag behöver inte direkt något tillbaks. Men uppskattning, bekräftelse för den person jag är, det behöver jag, än så länge iaf...
...
Ord sårar. Det var länge sedan jag verkligen tog åt mig av det, men först gjorde det ont.
...
Jag har också vägar jag måste undersöka, sådana jag har stött på med tiden.
...
Det handlade aldrig om dig,
....
Är jag desperat? Kanske. Ja troligtvis, var jag det åtminstonde. Desperat på uppskattning.
...
Jag uppfyllde det kravet då, men det har ätit på mig ända sedan den stunden.
...
Hon bad efter en vän. Hur ska jag kunna neka henne det?
...
Men det handlar inte om Dig som du vill få det till, eller J, det handlar om mig själv.
...
Att neka henne skulle vara att neka mig själv. Det skulle ta död på mig inifrån.
Jag skriver, allt. Allt det jag vill säga och kommer till slutet. Men sen då. Vad vill jag efter det här. När jag skickat det, vad vill jag då. Är det verkligen det här jag vill säga. Så här.
Jag börjar skriva igen.
Jag söker din bekräftelse hela tiden. Jag gör det med alla, föräldrar, vänner. Jag vill göra allt för dig, vill alltid vara där för dig, när helst du behöver. Och där har jag också varit, helt till ditt förfogande. Precis som jag sagt.
...
Men det tar också död på mig att göra så. Att helt låta dig styra, var du ska ha mig, för det har jag låtit dig bestämma, vännen.
...
Jag ångrar inte det, att jag gett mig till dig så, jag hoppas du uppskattat det. Och det tror jag faktiskt, vännen, att du behövt det. Och så länge du har gjort det är jag glad, nöjd.
...
Jag är hopplöst förlorad i dig vännen. Jag bryr mig inte längre. Jag är din. Du kan göra som du vill med mig. Jag ber dig bara om att behandla mig med respekt, tänk på mig.
...
Jag kan inte vara där för dig mer vännen. Som jag sa. Du kan anklaga mig för tomma ord, men jag ber dig vännen, gör inte det. Snälla. Jag har gjort allt jag förmår.
...
Tårarna rinner nerför min kind, vännen, för det känns som jag lämnar dig, här och nu. Du må redan ha gjort det, men jag sätter punkt. Och det är en uppsjö av blandade känslor. Som jag kommer sakna dig vännen, men samtidigt så oerhört glad jag är att få ha träffa dig. Så oerhört tacksam.
Jag skriver inte längre. Teet i glaset framför mig är kallt. Det är sent. Allt för sent. Jag trodde jag skulle hunnit bli klar med det här nu. Om jag spenderade helgen till det. Bara jag gör allt jag kan, så kan jag lämna det bakom mig, om jag nu behöver göra det. Jag kommer så nära, och ändå är jag så oerhört långt borta, precis där jag började. Vad vill jag?
Det finns inga misstag
Det är skönt att se, höra, uppleva, att allt löser sig till det bästa tillslut. Trots tvivel. Trots oro. Hur mörkt det än ser ut. Igår var det miserabelt för vännen. Men idag fick jag ett sådant meddelenade att allt faktiskt gått bra. En farfar som kommit helskinnad genom en operation, och tillråga på det en mattetenta avklarad, som "garanterat" var kuggad. Allt på engång. Allt för mycket oro. Men visst hade det kunnat vara precis tvärtom.
Jag ser filmen Evening och dess budskap angränsar till samma sak, fast kanske åt motsatt håll. Det som har hänt, istället för det som ska komma. Det är mycket som kan anses som misstag i livet. Personer man släppt taget om. Eller drömmar. Men med de personerna nära, eller de drömmarna uppfyllda, hur skulle livet ha sett ut då? Det kan man aldrig veta. Det som bara verkar bringa lycka och gott med sig, kan bringa lika mycket olycka och ont. Så man borde inte se något som misstag, något förlorat. Se det man har, det man fått uppleva.
Jag fick min solnedgång i förra veckan. Jag hade jagat den länge, och småsprang ut när jag såg den rosa himmeln genom skyltfönstret. Och den var fin (extra, för att jag sökt den så länge?). Finare än min mobilkamera kan återge.
Jag ser filmen Evening och dess budskap angränsar till samma sak, fast kanske åt motsatt håll. Det som har hänt, istället för det som ska komma. Det är mycket som kan anses som misstag i livet. Personer man släppt taget om. Eller drömmar. Men med de personerna nära, eller de drömmarna uppfyllda, hur skulle livet ha sett ut då? Det kan man aldrig veta. Det som bara verkar bringa lycka och gott med sig, kan bringa lika mycket olycka och ont. Så man borde inte se något som misstag, något förlorat. Se det man har, det man fått uppleva.
Jag fick min solnedgång i förra veckan. Jag hade jagat den länge, och småsprang ut när jag såg den rosa himmeln genom skyltfönstret. Och den var fin (extra, för att jag sökt den så länge?). Finare än min mobilkamera kan återge.
Citylights
Det är med ett stort inre lugn i kroppen jag går hem genom staden med. Kroppen är mjuk, men spänd på samma gång. Kylan och vinden letar sig in under den öppna jackan, men får inget fäste, jag värms innifrån. Ett ordentligt pass på gymmet följt av bastu har skapat värmen, och gjort kroppen avslappnad, men lugnet kände jag redan i början av dagen.
Jag äter middag med mamma som är i stan. Jag möter blickar, håller kvar dem på gränsen till för länge. Jag letar efter meddelande i blicken, säger den något? Är den igenkännande? Vad tänker den på? Så gör jag bara när jag känner mig trygg i mig själv, där jag är. Motsatsen när jag inte är trygg i min placering i livet. Då möter jag inte blicken, utan tittar bort, ner, snabbt. Varför tittar han på mig? Ser han hur jag mår?
Jag vill gärna tro det, att ens inre lyser igenom. Det är på gott och ont antar jag, men mest gott. Om man nu vill se så glad ut hela tiden får man väl ta och må bra hela tiden, helt enkelt.
Jag äter middag med mamma som är i stan. Jag möter blickar, håller kvar dem på gränsen till för länge. Jag letar efter meddelande i blicken, säger den något? Är den igenkännande? Vad tänker den på? Så gör jag bara när jag känner mig trygg i mig själv, där jag är. Motsatsen när jag inte är trygg i min placering i livet. Då möter jag inte blicken, utan tittar bort, ner, snabbt. Varför tittar han på mig? Ser han hur jag mår?
Jag vill gärna tro det, att ens inre lyser igenom. Det är på gott och ont antar jag, men mest gott. Om man nu vill se så glad ut hela tiden får man väl ta och må bra hela tiden, helt enkelt.
Hon är vid min sida
Jag släppte taget om henne, Louise... en mörk augustikväll. Hon fastnade i tavlan och jag gick hem själv den kvällen. Men inte ensam.
Men jag känner hennes närvaro i mig igen. Hon har kommit tillbaks, och finns vid min sida. Jag pratar med henne ibland. Jag hör hennes svar. Ser hennes leende. Och känner hennes beröring. Ändå är hon så långt bort...
Men jag känner hennes närvaro i mig igen. Hon har kommit tillbaks, och finns vid min sida. Jag pratar med henne ibland. Jag hör hennes svar. Ser hennes leende. Och känner hennes beröring. Ändå är hon så långt bort...
En annan tid, en annan kanal
Efter jag gjort listan tittar jag tillbaks i bloggen, och inser att jag knappt nämnt Scoutern, nu på senaste. Vi träffades igen, efter sommaren, men har slutat ses nu. Det är två veckor gammalt, men känns betydligt längre.
Vi träffades så ofta vi kunde, men det var inte allt för ofta tyvärr. Promenerades, hand i hand. Mysandes, famn i famn. Det är sånt som saknas nu.
Men... sen gick det en vecka, utan att någon av oss hörde av sig. Det är inget vi kan skylla på den andre, som vi gärna skulle vilja ha gjort. Jag behövde tid för mig själv. Jag har tillräckligt med mig själv just nu. Men frågar mig samtidigt varför, måste kunna ge någon annan tid, så mycket behöver jag inte själv. Men om det skulle kännas rätt skulle du nog finna tiden. Det är hennes replik. Så klok som vanligt, visst skulle jag göra det.
Vi ville hitta ursäkter för att vi skulle sluta ses. Hon, som sagt att hon egentligen skulle vara singel i 1,5år. Efter det att hon gjorde slut med sitt ex, och medans hon satsar på träningen. Det är det hon gör nu, och tar den mesta tiden. Sen träffade hon mig. Vi vill båda hitta ursäkter för att avbryta. Ursäkter för att inte behöva känna efter. Finns det något?
Jag vill också vara singel ett tag nu, på obestämd tid. Ska du? Hon frågar, lite för snabbt, för att dölja sina tankar. Nej det beror inte på någon annan vännen. Eller du. Det är jag. Jag behöver tid för mig själv. Vi har alltid varit så jävla bra på att kommunicera. Det är jag oerhört glad för. Det fanns aldrig några frågetecken. Det är främst henne att tacka det för, tror jag, för att hon ställde de svåra frågorna. Att hon vågade alltid göra det.
Så vi skiljs åt, med ett: Kanske någon gång i framtiden. En annan tid.
Vi träffades så ofta vi kunde, men det var inte allt för ofta tyvärr. Promenerades, hand i hand. Mysandes, famn i famn. Det är sånt som saknas nu.
Men... sen gick det en vecka, utan att någon av oss hörde av sig. Det är inget vi kan skylla på den andre, som vi gärna skulle vilja ha gjort. Jag behövde tid för mig själv. Jag har tillräckligt med mig själv just nu. Men frågar mig samtidigt varför, måste kunna ge någon annan tid, så mycket behöver jag inte själv. Men om det skulle kännas rätt skulle du nog finna tiden. Det är hennes replik. Så klok som vanligt, visst skulle jag göra det.
Vi ville hitta ursäkter för att vi skulle sluta ses. Hon, som sagt att hon egentligen skulle vara singel i 1,5år. Efter det att hon gjorde slut med sitt ex, och medans hon satsar på träningen. Det är det hon gör nu, och tar den mesta tiden. Sen träffade hon mig. Vi vill båda hitta ursäkter för att avbryta. Ursäkter för att inte behöva känna efter. Finns det något?
Jag vill också vara singel ett tag nu, på obestämd tid. Ska du? Hon frågar, lite för snabbt, för att dölja sina tankar. Nej det beror inte på någon annan vännen. Eller du. Det är jag. Jag behöver tid för mig själv. Vi har alltid varit så jävla bra på att kommunicera. Det är jag oerhört glad för. Det fanns aldrig några frågetecken. Det är främst henne att tacka det för, tror jag, för att hon ställde de svåra frågorna. Att hon vågade alltid göra det.
Så vi skiljs åt, med ett: Kanske någon gång i framtiden. En annan tid.
Nio till ett
9 senaste
Senaste alkoholdrycken: Öl.
Senaste bilfärd: Med föräldrarna från segelbåten.
Senaste filmen du såg: Reign Over Me, och den var riktigt bra.
Senaste ringda telefonsamtal: Mamma, igår.
Senaste bubbelbadet: Länge sedan.
Senaste spelade cd: Pulp Fiction soundtrack, då jag hade föräldrarnas bil.
Senaste kyss: Scoutern, 3 veckor sedan.
Senaste gången du grät: Lite till filmen, reign over me, ett par/tre dagar sedan
Senaste måltiden: Tonfisksallad.
8 har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar? -Nej.
Blivit arresterad? -Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet? -Nej. Det har krävts ett andra.
Fått ditt hjärta krossat? -Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? -Nej. Aldrig sagt det till någon.
Haft ett one night stand? -Nej.
Busringt till nån? -Ja. Så klart, det var fina tider från ungdomen.
7 saker du har på dig
1. Svarta strumpor
2. Vita kalsonger
3. Svarta jeans
4. Brun tshirt, med tryck.
5. Svart armband
6. Vitt armband
7. Linser
6 saker du gjort idag
1. Vaknat.
2. Kollat mailen. Något från examinatorn? Icke.
3. Promenerat.
4. Fått skavsår.
5. Tränat lite.
6. Läst i bok.
5 favoritsaker
1. Snooza
2. Godis
3. Musik
4. Solnedgångar
5. Livet
4 personer du kan berätta allt för
1. Louise, resten kommer långt i andrahand
2. Scoutern
3. B, "bestis"
4. D, "2nd best"
3 val
Svart eller vit? -Svart
Sommar eller vinter? -Sommar
Choklad eller chips? -Chips
2 saker att göra innan du dör
1. Hoppa fallskärm.
2. Lära mig tala spanska.
1 sak du ångrar
1. Det första som jag kom att tänka på, av någon anledning... Att jag en gång i somras inte erbjöd min hand till den ensamme killen/mannen med barnvagn, uppför trappan i bussen.
Senaste alkoholdrycken: Öl.
Senaste bilfärd: Med föräldrarna från segelbåten.
Senaste filmen du såg: Reign Over Me, och den var riktigt bra.
Senaste ringda telefonsamtal: Mamma, igår.
Senaste bubbelbadet: Länge sedan.
Senaste spelade cd: Pulp Fiction soundtrack, då jag hade föräldrarnas bil.
Senaste kyss: Scoutern, 3 veckor sedan.
Senaste gången du grät: Lite till filmen, reign over me, ett par/tre dagar sedan
Senaste måltiden: Tonfisksallad.
8 har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar? -Nej.
Blivit arresterad? -Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet? -Nej. Det har krävts ett andra.
Fått ditt hjärta krossat? -Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? -Nej. Aldrig sagt det till någon.
Haft ett one night stand? -Nej.
Busringt till nån? -Ja. Så klart, det var fina tider från ungdomen.
7 saker du har på dig
1. Svarta strumpor
2. Vita kalsonger
3. Svarta jeans
4. Brun tshirt, med tryck.
5. Svart armband
6. Vitt armband
7. Linser
6 saker du gjort idag
1. Vaknat.
2. Kollat mailen. Något från examinatorn? Icke.
3. Promenerat.
4. Fått skavsår.
5. Tränat lite.
6. Läst i bok.
5 favoritsaker
1. Snooza
2. Godis
3. Musik
4. Solnedgångar
5. Livet
4 personer du kan berätta allt för
1. Louise, resten kommer långt i andrahand
2. Scoutern
3. B, "bestis"
4. D, "2nd best"
3 val
Svart eller vit? -Svart
Sommar eller vinter? -Sommar
Choklad eller chips? -Chips
2 saker att göra innan du dör
1. Hoppa fallskärm.
2. Lära mig tala spanska.
1 sak du ångrar
1. Det första som jag kom att tänka på, av någon anledning... Att jag en gång i somras inte erbjöd min hand till den ensamme killen/mannen med barnvagn, uppför trappan i bussen.
Jag har läst
Jag har spenderat hela dagen med att läsa. Pärm till pärm. Nästan. Det berodde dels på att den skulle lämnas igen imorgon, och att jag verkligen ville läsa den. Den kändes rätt från början, och så var det. Jag blev uppslukad av texten och berättelsen. Tog varje ledig stund och satte mig i soffan, med föttena uppdragna och boken i knät. Och jag blev uppslukad av vad den tycktes ge mig. Insikt, om mig, om min omgivning.
Jag älskar insikten. Att få den. Jag funderar på om jag till och med älskar den så pass mycket att jag bildar den själv. Att jag ser det sanna, genom insikten, i allt möjligt. Men som kanske inte alls är sant. Det tycks vara för bra, För mycket, För bra. Delvis till punkt och pricka likt.
Älskar jag den så mycket att jag lurar mig själv? Jag söker den hela tiden. Förståelsen av omvärlden och människorna i den. Om det är för att jag vill se sammanhanget, det som ligger bakom, eller genuin nyfikenhet på det okända, vet jag inte. Troligtvis inte det senare, som jag själv skulle vilja.
Men jag ska inte underskatta författaren, Paulo Coelho. Jag vet inte, men kanske är hans berättelser och ord så tilltalande för så många för att de är så allmänna. Kan tolkas av alla på sitt egna sätt. Lite symboliskt, som den här lilla berättelsen i berättelsen är till sitt yttersta:
------
Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt att flyga fritt på himlen, till glädje åt betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon, "Den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg!" Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig med kunna känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam.
Hon tänkte, "Jag ska göra en fälla." Nästa gång fågeln dyker upp komemr den inte flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Den var föremålet för hennes kärlek, och hon visade upp den för sina väninnor, som sade, "Men du har ju allt." En märklig förändring började emellertid äga rum. Eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och utrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lysten i fjäderdräkten och blev ful. Och kvinnan som knappt såg den längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?", frågade hon döden.
"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer. Nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
-----
Boken är Elva Minuter.
Jag älskar insikten. Att få den. Jag funderar på om jag till och med älskar den så pass mycket att jag bildar den själv. Att jag ser det sanna, genom insikten, i allt möjligt. Men som kanske inte alls är sant. Det tycks vara för bra, För mycket, För bra. Delvis till punkt och pricka likt.
Älskar jag den så mycket att jag lurar mig själv? Jag söker den hela tiden. Förståelsen av omvärlden och människorna i den. Om det är för att jag vill se sammanhanget, det som ligger bakom, eller genuin nyfikenhet på det okända, vet jag inte. Troligtvis inte det senare, som jag själv skulle vilja.
Men jag ska inte underskatta författaren, Paulo Coelho. Jag vet inte, men kanske är hans berättelser och ord så tilltalande för så många för att de är så allmänna. Kan tolkas av alla på sitt egna sätt. Lite symboliskt, som den här lilla berättelsen i berättelsen är till sitt yttersta:
------
Det var en gång en fågel. Den hade vackert formade vingar och en glänsande, färggrann och underbar fjäderdräkt. Med andra ord, en varelse skapt att flyga fritt på himlen, till glädje åt betraktaren.
En dag fick en kvinna syn på denna fågel och förälskade sig. Hon stod och betraktade den flygande fågeln med häpet gapande mun, bultande hjärta och ögon som glänste av sinnesrörelse. Hon bad den komma och flyga med henne, och de flög omkring i skyn i fullständig harmoni. Hon beundrade, vördade och lovprisade fågeln.
Men så tänkte hon, "Den kanske vill flyga sin kos och se några avlägsna berg!" Och kvinnan blev rädd. Rädd att aldrig med kunna känna detsamma för en annan fågel. Och hon blev avundsjuk, avundsjuk på fågelns förmåga att flyga. Och hon kände sig ensam.
Hon tänkte, "Jag ska göra en fälla." Nästa gång fågeln dyker upp komemr den inte flyga bort igen.
Fågeln, som också var förälskad, återvände nästa dag, gick i fällan och blev instängd i en bur.
Varje dag betraktade hon fågeln. Den var föremålet för hennes kärlek, och hon visade upp den för sina väninnor, som sade, "Men du har ju allt." En märklig förändring började emellertid äga rum. Eftersom hon nu hade fågeln och inte längre behövde fånga dess uppmärksamhet, började hon tappa intresset. När fågeln inte längre kunde flyga och utrycka meningen med sitt liv började den sakta tyna bort, tappa lysten i fjäderdräkten och blev ful. Och kvinnan som knappt såg den längre, hon tänkte bara på att ge den mat och hålla buren ren.
En vacker dag dog fågeln. Hon sörjde djupt och tänkte på den hela tiden. Men inte på buren, hon kom bara ihåg dagen när hon såg den för första gången, då den glad flög bland molnen.
Om hon gav akt på sig själv skulle hon märka att det som grep henne så starkt hos fågeln var friheten, energin hos vingarna när de rörde sig, inte den fysiska kroppen.
Utan fågeln förlorade också hennes liv mening, och döden kom och bultade på hennes dörr. "Vad gör du här?", frågade hon döden.
"Jag har kommit för att du åter ska få flyga med fågeln i skyn", svarade döden. "Om du hade låtit den komma och flyga bort som den ville skulle du älska och beundra den ännu mer. Nu däremot, behöver du mig för att finna den igen."
-----
Boken är Elva Minuter.
If I had a Hammer, I would hammer in the morning
Jag har spenderat det senaste dygnet, gårkvällen och dagen, med att se film. Det har legat lite lågt på senaste, jag tyckte jag såg för mycket meningslösa och dåliga filmer, och de vill jag undvika att spendera min tid på. Det är allt för svårt att de andra filmerna dock, och jag gjorde två botten napp den här gången. Samtidigt, så måste inte allt ha en stor betydelse, ett viktigt budskap eller mening med filmen. Det kan bara vara underhållning och avkoppling, och räcka som det. Bara det inte blir för mycket. För då blir det systematiskt för att bara döda tid. Det blir som att fly, från vardagen.
Två var lika på många sätt. Båda dåliga. Kasst skådespel, säkert pga ett fattigt manus. Båda lär bli eftertraktade i två separata men inte allt för olika grupper. Gamblers och Fighter-fans. Båda filmer om stora omoraliska frågor.
Den första var "The Condemned". Man skickar över tio dödsdömda fångar från världens alla hörn, till en enslig ö, där de slåss för att vinna sin frihet. De ska ju ändå dö, så vi kan väl ta och filma dem medans de mördar, torterar och våldar varandra lite till? Tänker en storhetsvansinnig it-miljonär. Där är filmen. Det omoraliska och hur det framställs blir så otroligt svartvitt. Det finns ingen grå-zon, som kanske skulle göra filmen intressant, skulle öppna en frågeställning.
Den andra är nog lite mer otydlig. "Lycky You". Den handlar om poker. Jag måst erkänna att jag gillar att titta på poker, det är underhållande, även om jag inte spelar själv. Och som det, en poker film, är den otroligt välgjord, den känns verklig. Spelberoendet visas väl, Eric Bana som aldrig lär sig av sina misstag, utan bara fortsätter att spela bort mer och mer pengar. Kommer längre och längre ner i träsket. Den är fylld med giriga, själviska och bedragande maner, det är där den börjar bli lite mer grå för många dock. Speciellt som det visas och till vilka filmen är riktad mycket, pokerspelare. (Jag vill inte ens börja säga vad jag tycker om pokerspelande, det skulle bli för mycket. Får vänta.)
Den omoraliska ådra som följer filmen försöker de rädda genom att slänga in lite romantik, med en sockersöt Drew Barrymore, som slänger ur sig fina och altruiska citat och handlar rätt. Jag är en sucker för romantiska filmer, men denna regisör hade inte koll för fem öre vad det är. Patetisk och oerhört Fel, på fler sätt än jag orkar beskriva. Han skulle hållt den till vad den gör sig bra som. En film om beroende gamblers, som gamblar sig igenom livet, i gamblernas Mecca, Las Vegas.
Båda filmer om stora omoraliska frågor, som de båda försöker rädda med glimtar av genuin altruism och givmildhet. Men otroligt malplacerat och allt för uppenbart. Det är som om de talar till en treåring. -Det är fel att stjäla, lilla gubben. -Nej men Rasmus, inte döda mer nu. Det blir plågsamt, att det är så uppenbart. Och jag blir samtidigt lite mörkrädd. Är det på den nivån många, vuxna, personer är? Är det på den nivån man måste börja tala till dem?
Kanske jag var så otroligt anti mpt dessa två filmer, för att jag såg en film som höll en så otroligt mycket högre klass, precis innan. "Confessions of a Dangerous Mind". Vet inte om den handlar om många moraliska frågor, däremot livsåskådande frågor. Meningar med livet. Framför allt är den så otroligt bra, smart, välspelad. I love. En till film med Drew Barrymore, men otroligt mycket bättre än i den förra.
En låt fastnade när jag såg den senaste filmen. If I had a Hammer.
Well I've got a hammer
And I've got a bell
And I've got a song to sing
All over this land
It's the hammer of justice
It's the bell of freedom
It's the song about love between my brothers and my sisters
All over this land
Just nu, i detta ögonblick. Så är det världens bästa låt. Jag kan inte få nog av den. Ju mer jag lyssnat på texten, desto mer fäst har jag blivit. Kinderna små, blir fuktiga så, bara jag lyssnar på den.
Två var lika på många sätt. Båda dåliga. Kasst skådespel, säkert pga ett fattigt manus. Båda lär bli eftertraktade i två separata men inte allt för olika grupper. Gamblers och Fighter-fans. Båda filmer om stora omoraliska frågor.
Den första var "The Condemned". Man skickar över tio dödsdömda fångar från världens alla hörn, till en enslig ö, där de slåss för att vinna sin frihet. De ska ju ändå dö, så vi kan väl ta och filma dem medans de mördar, torterar och våldar varandra lite till? Tänker en storhetsvansinnig it-miljonär. Där är filmen. Det omoraliska och hur det framställs blir så otroligt svartvitt. Det finns ingen grå-zon, som kanske skulle göra filmen intressant, skulle öppna en frågeställning.Den andra är nog lite mer otydlig. "Lycky You". Den handlar om poker. Jag måst erkänna att jag gillar att titta på poker, det är underhållande, även om jag inte spelar själv. Och som det, en poker film, är den otroligt välgjord, den känns verklig. Spelberoendet visas väl, Eric Bana som aldrig lär sig av sina misstag, utan bara fortsätter att spela bort mer och mer pengar. Kommer längre och längre ner i träsket. Den är fylld med giriga, själviska och bedragande maner, det är där den börjar bli lite mer grå för många dock. Speciellt som det visas och till vilka filmen är riktad mycket, pokerspelare. (Jag vill inte ens börja säga vad jag tycker om pokerspelande, det skulle bli för mycket. Får vänta.)Den omoraliska ådra som följer filmen försöker de rädda genom att slänga in lite romantik, med en sockersöt Drew Barrymore, som slänger ur sig fina och altruiska citat och handlar rätt. Jag är en sucker för romantiska filmer, men denna regisör hade inte koll för fem öre vad det är. Patetisk och oerhört Fel, på fler sätt än jag orkar beskriva. Han skulle hållt den till vad den gör sig bra som. En film om beroende gamblers, som gamblar sig igenom livet, i gamblernas Mecca, Las Vegas.
Båda filmer om stora omoraliska frågor, som de båda försöker rädda med glimtar av genuin altruism och givmildhet. Men otroligt malplacerat och allt för uppenbart. Det är som om de talar till en treåring. -Det är fel att stjäla, lilla gubben. -Nej men Rasmus, inte döda mer nu. Det blir plågsamt, att det är så uppenbart. Och jag blir samtidigt lite mörkrädd. Är det på den nivån många, vuxna, personer är? Är det på den nivån man måste börja tala till dem?
Kanske jag var så otroligt anti mpt dessa två filmer, för att jag såg en film som höll en så otroligt mycket högre klass, precis innan. "Confessions of a Dangerous Mind". Vet inte om den handlar om många moraliska frågor, däremot livsåskådande frågor. Meningar med livet. Framför allt är den så otroligt bra, smart, välspelad. I love. En till film med Drew Barrymore, men otroligt mycket bättre än i den förra. En låt fastnade när jag såg den senaste filmen. If I had a Hammer.
Well I've got a hammer
And I've got a bell
And I've got a song to sing
All over this land
It's the hammer of justice
It's the bell of freedom
It's the song about love between my brothers and my sisters
All over this land
Just nu, i detta ögonblick. Så är det världens bästa låt. Jag kan inte få nog av den. Ju mer jag lyssnat på texten, desto mer fäst har jag blivit. Kinderna små, blir fuktiga så, bara jag lyssnar på den.
Det där med våld
Det är mycket hallå om ungdomsvåldet nu. Tittade nyligen på Nyhetsmorgon i Fyran som var bakom "manifestationen mot våld". Jag tror de var två bekanta till 16-åringen som dog nyligen.
Jag hoppas att det kommer lite andra röster till den här debatten, med mer perspektiv. Och när jag tittar så ser jag att det iaf har börjat göra det. En intressant artikel av Lasse Anrell. Han talar om att det inte är föräldrarna som uppfostrar dessa våldskapare, utan gänget, kompisarna. Grupptryck. Att man ska hävda sig inom gruppen. Skapa och acceptera egna normer inom gruppen. Det är stora krafter, som är svåra att stå emot. Det krävs en stark person för att bryta sig ur den trygga grupp som den känner sig bekräftad i och samhörig med.
Det fanns inga föräldrar på festen med 16-åringen. Varför, frågades. Det är pinsamt med föräldrarna där. Vi bör kunna festa utan dem. Det bör ni. Men kids. Ungar. Ni är femton/sexton. Det är inte meningen att ni ska vara ute och supa. För det är väl det de vill göra ostört.
De började disskuterade lite var problemet låg... föräldrarna eller samhället? Det är nog ett oändligt djupt rotat problem, om man nu ska kalla det det. Det ligger i kärnan av individen, människans natur. Och det är kärnan av samhället vi skapat omkring oss. Lasse frågar var de goda krafterna finns. De finns ju, i skolan, föräldrarna. De har chansen att ge dem, oss alla, andra normer. Goda normer. En person blir smittad av det den har omkring sig, påverkad, inget snack om den saken. Men det är för lite tid som spenderas kanske?
Jag vill tro att problemet ligger djupare rotat än så. Att det är människo-naturen som tittar fram. Den grymma människan som i stunder blundar för allt vad empati heter. Som medvetet eller omedvetet blockerar sinnet. Det är något varje individ ständigt och aktivt måste anstränga sig att göra. Känna. Känna inom sig själv. Känna för den som står bredvid en, eller ligger vid dess fötter. Känna för alla omkring en. Känna helheten. Vad är rätt?
Jag hoppas att det kommer lite andra röster till den här debatten, med mer perspektiv. Och när jag tittar så ser jag att det iaf har börjat göra det. En intressant artikel av Lasse Anrell. Han talar om att det inte är föräldrarna som uppfostrar dessa våldskapare, utan gänget, kompisarna. Grupptryck. Att man ska hävda sig inom gruppen. Skapa och acceptera egna normer inom gruppen. Det är stora krafter, som är svåra att stå emot. Det krävs en stark person för att bryta sig ur den trygga grupp som den känner sig bekräftad i och samhörig med.
Det fanns inga föräldrar på festen med 16-åringen. Varför, frågades. Det är pinsamt med föräldrarna där. Vi bör kunna festa utan dem. Det bör ni. Men kids. Ungar. Ni är femton/sexton. Det är inte meningen att ni ska vara ute och supa. För det är väl det de vill göra ostört.
De började disskuterade lite var problemet låg... föräldrarna eller samhället? Det är nog ett oändligt djupt rotat problem, om man nu ska kalla det det. Det ligger i kärnan av individen, människans natur. Och det är kärnan av samhället vi skapat omkring oss. Lasse frågar var de goda krafterna finns. De finns ju, i skolan, föräldrarna. De har chansen att ge dem, oss alla, andra normer. Goda normer. En person blir smittad av det den har omkring sig, påverkad, inget snack om den saken. Men det är för lite tid som spenderas kanske?
Jag vill tro att problemet ligger djupare rotat än så. Att det är människo-naturen som tittar fram. Den grymma människan som i stunder blundar för allt vad empati heter. Som medvetet eller omedvetet blockerar sinnet. Det är något varje individ ständigt och aktivt måste anstränga sig att göra. Känna. Känna inom sig själv. Känna för den som står bredvid en, eller ligger vid dess fötter. Känna för alla omkring en. Känna helheten. Vad är rätt?
Att vara duktig
Det där med självkänsla. Har jag en låg sådan? Jag har funderat på det tidigare. Det har alltid känts så tvetydigt för mig, vad det egentligen är. Jag har velat ha en definition, men det verkar vara svårt att få. Jag får utgå från exempel. Det har jag även gjort tidigare, men det är det som gjort mig tveksam, för att det stämt i vissa avseenden, men varit motsatser i andra. Det spelar nog int så stor roll dock, börjar jag inse.
Jag vill alltid prestera. Vara duktig. Det är vad jag har lärt mig sen barnsben, att det är så jag får uppskattning. Och från samma håll, familjen, fortsätter jag lära mig att det är så jag är duktig. Genom att prestera. Med jobb, studier och pengar.
Socialt. I grupper drar jag mig gärna undan, till bakgrunden. Det har lite med ett annat ämne jag nämnde för ett tag sedan. Mobb. Men det är mer än så. Jag känner som om jag ska bli påkommen. Att de inser hur "konstig" jag egentligen är. Att jag är ointressant. Tråkig. Vilket jag självklart blir genom att hålla mig i bakgrunden.
Jag vill göra allt själv. Jag brukar tycka det är smidigast så. För då får jag precis som jag vill och jag är allt en liten perfektionist. Jag har svårt att deligera ut uppgifter, i tron att de inte klarar av uppgifter eller vill. Att jag är besvärlig. Det angränsar med exemplet ovan. Jag vill inte stöta mig. Jag var i en sådan position i det jobb jag hade senast, parralellt med exjobbet, att jag skulle övervaka uppgiften. Deligera arbetet till andra, se att det blev gjort. Men det var oftast jag som gjorde det tunga arbetet, löste problemet själv. Fast jag hade folk till hjälp.
Jag har inte tänkt mycket på det där med självkänslan på ett bra tag. Det var igår jag kom att tänka på det igen när jag såg den unga, men vithårige, och ständigt leende Törnblom på TV. Hon är en riktig Doktor Phil den kvinnan, fast bättre. Det är några av exemplen som de gästande hade och jag kände igen mig i.
Det var härligt, bland det sista hon sa, jag såg inte var hon tog det ifrån. Men att det verkligen går att ändra sig på en dag. Det tror jag på, och känner. Förändringen tar lång tid. Men det är viljan allt börjar med. Nu! Ska jag ändra mig.
Det finns inte riktigt där just nu, känner jag samtidigt. Men jag tar ett mini-steg, vet vad jag behöver göra, det är bara lite annat som är i vägen just nu. Bara dåliga ursäkter! Inser jag samtidigt som jag säger det. Men så är det. Jag hittar inte viljan.
Jag vill alltid prestera. Vara duktig. Det är vad jag har lärt mig sen barnsben, att det är så jag får uppskattning. Och från samma håll, familjen, fortsätter jag lära mig att det är så jag är duktig. Genom att prestera. Med jobb, studier och pengar.
Socialt. I grupper drar jag mig gärna undan, till bakgrunden. Det har lite med ett annat ämne jag nämnde för ett tag sedan. Mobb. Men det är mer än så. Jag känner som om jag ska bli påkommen. Att de inser hur "konstig" jag egentligen är. Att jag är ointressant. Tråkig. Vilket jag självklart blir genom att hålla mig i bakgrunden.
Jag vill göra allt själv. Jag brukar tycka det är smidigast så. För då får jag precis som jag vill och jag är allt en liten perfektionist. Jag har svårt att deligera ut uppgifter, i tron att de inte klarar av uppgifter eller vill. Att jag är besvärlig. Det angränsar med exemplet ovan. Jag vill inte stöta mig. Jag var i en sådan position i det jobb jag hade senast, parralellt med exjobbet, att jag skulle övervaka uppgiften. Deligera arbetet till andra, se att det blev gjort. Men det var oftast jag som gjorde det tunga arbetet, löste problemet själv. Fast jag hade folk till hjälp.
Jag har inte tänkt mycket på det där med självkänslan på ett bra tag. Det var igår jag kom att tänka på det igen när jag såg den unga, men vithårige, och ständigt leende Törnblom på TV. Hon är en riktig Doktor Phil den kvinnan, fast bättre. Det är några av exemplen som de gästande hade och jag kände igen mig i.
Det var härligt, bland det sista hon sa, jag såg inte var hon tog det ifrån. Men att det verkligen går att ändra sig på en dag. Det tror jag på, och känner. Förändringen tar lång tid. Men det är viljan allt börjar med. Nu! Ska jag ändra mig.
Det finns inte riktigt där just nu, känner jag samtidigt. Men jag tar ett mini-steg, vet vad jag behöver göra, det är bara lite annat som är i vägen just nu. Bara dåliga ursäkter! Inser jag samtidigt som jag säger det. Men så är det. Jag hittar inte viljan.
