... oskyldig pojke ...

Hösten kom. Jag la aldrig märke till ögonblicket. Då löven ändrade färg, och började falla. Jag har varit alltför inåtriktad, och instängd. Men jag välkomnar den. Välkomnar förändringen. Välkomnar kylan. Hoppas redan på snö, att den kommer tidigt och att det blir en riktig varga vinter.

Jag var ute på sjön i veckan, en sista gång för säsongen. En sista segling till upptagningsplatsen för vintern. Fast blev bara motorsegling. Då la jag dock märke till hur bra jag trivs där ändå, igen. Jag fylls av ro, lugn. Det är nog det min far känner också. Han behöver bo nära till havet, sa han en gång under sommaren. Det märks på honom, att han trivs. På havet vill jag leva, på havet vill jag dö.

Jag upptäckte till min stora förskjusning att det på min 2-megapixels mobilkamera till och med fanns lite effekter man kunde lägga till.  Det blir en annan känsla i bilderna, i svartvitt, eller sepia som den andra gulaktiga kallades.

            

En helg sedan var jag ute med Scoutern, och där i vimmlet stod också Louise. Jag stannade inte. Hejade. Log, genuint, för det var kul att se henne. Men jag gick vidare, med handen i Scouterns.

Jag började skriva på ett brev, när hon kom hem från semestern för tre veckor sedan.. men jag har aldrig skickat det. Det har bara blivit halvklart. Jag vill förklara, berätta. Men jag börjar tänka på vad det egentligen är jag har att förklara. Det har känts klart, hur det är emellan oss, hur det komemr att vara. Hon har alla andra pojkar hon håller i. Hon har raggat fritt på semestern. Det är inget som känns, som jag är svartsjuk över. Jag undrar bara vad det är jag har att förklara då.

Men tydligen hade jag det. Hon tog avstånd. Stötte bort mig. Ångrar att jag någonsin inledde något med dig. Jag trodde det inte, att det fanns nåt att förklara. Scoutern trodde det, hon hade rätt. Jag blir verkligen imponerad av hur bra hon är. Och det är inte bara jag som ser det heller. Både nära och lösa vänner kommer till henne, öppnar sig mot henne.

Jag har gjort det med. Men det börjar kännas som jag utnyttjar henne. Använder henne som mitt samvete. Ger henne all fakta, och låter henne döma. Är det rätt eller fel? Det är fel, av mig, att göra så. Använder jag henne för att komma över Louise? Hon frågar, och jag svarar ärligt att det inte är så, att jag vill träffa henne, att jag trivs med henne. Det gör vi, det känns aldrig pressat, eller är obekväm tystnad. Men.. det känns nästan lite för bekvämt. Ska det verkligen vara så trubbelfritt? Var är passionen? Var är de heta känslorna? Lidelsen? Måste det vara så, eller har jag bara fått en skev bild från tidigare erfarenheter? Jag vet inte.

Det känns som det börjar bli seriöst, börjar... och jag tvekar. Skulden kommer smygande. Ansvaret jag själv tagit att vara ärlig med känslorna. Finns de? Kan jag ge dem tillbaks? Jag litar inte för fem öre på dig. Desperat eller playerfasoner! Så säger Louise. Är det playerfasoner? Om jag väcker känslor men sedan överger dem obesvarade skulle det vara det. Det är inte medvetet, jag vill hitta dem. Det... kanske jag är lite desperat efter. Visst är det så. Jag vill verkligen träffa någon. Hitta någon. Hitta något verkligt. Men går det verkligen att pressa fram?

Till en viss del vill jag tro det. Kärlek, är inget som kommer som blixt från klar himmel. Förälskelsen kanske kan komma så. Men för att kärlek ska följa måste man arbeta för det. Förälskelsen är inte bestående, fast den kan återuppväckas. Jag undrar dock om man kan hitta kärleken utan förälskelsen. Scoutern frågade det också. Känner hon likadant? Jag hade inget svar, jag önskar jag hade det.

Dagarna fortsätter att variera i humör. Idag är en dålig dag. Grubblande dag. Jag har övergivit grubblandet ett tag, då jag inte hitta några svar, då det inte ledde till något. Jag har istället försökt leva i nuet. Inte tänka så mycket. Göra det som känns rätt nu, för stunden, och ta saker som de kommer. Men sakerna tror jag börjar komma ifatt, börjar hopa sig.

Jag fortsätter skriva brevet till Louise. Hon ville först inte prata, berätta, förklara, varför det är som det är. Jag bad henne, att jag trodde båda skulle ha nytta av det. Inte bara klippa banden som hon gjort tidigare, som hon fortfarande gör. Senast var det bästisen hon var på semester med. Klipp. Så var hon borta från Msn, facebook, och alla gemensamma bilder där. Det vägrar jag att bli, ett frågetecken om hur det egentligen var. Och hon svarade, i ett långt sms.. men jag har inte givit något svar ännu. Jag ska. Men jag vet inte var jag ska börja. Vet inte var jag ska sluta. Vet inte hur mycket jag ska säga. Varför jag tror hon är som hon är? Hur det känns mellan oss. Hur det är att vara hennes vän. Hur svårt det är. Hur påfrestande det är. Varför hon har så många konflikter omkring sig.

Jag vill säga mycket, men jag tror inte hon vill lyssna, tror inte hon kommer höra. Och då skulle orden bara vara påfrestande från min sida. Det är viljan som måste komma först. Så jag fortsätter att skriva, till mig själv...

Det har varit en del grubbel senaste tiden. Mycket har kretsat kring vännen, Louise. Jag såg henne i helgen, hon kom cyklades förbi uteserveringen jag satt vid. Det knöt sig i bröstet, som om hjärtat stannade upp mitt i sitt slag. Det var inte väntat att se henne, även om det inte helt och hållet var en tillfällighet att jag satt där, just då. Hon bor på samma gata, och det fanns i min baktanke i valet av ställe att ta den där ölen med kompisen.

Det var två månader senast jag såg henne, vi har bara bytt ord en handfull gånger hela sommaren. -Hur mår du? -Bra. -Bra bra. Men veckan innan denna har vi pratat mer än på hela sommaren. Ska se någon film nångång, det är oftast så vi träffas, i soffan. Hon kände sig väl ensam, som jag.

Hon har även bett mig göra den tavla som jag lovade göra henne, för evigheter sedan. En födelsedags present, sedan januari, vi hade precis träffats då. Men strax efter det började vi bråka och det har varit stökigt och bökigt sedan dess. Men nu, hade hon besämt sig för den bild hon ville ha porträterad.

Jag vill vara lycklig. Jag vill göra henne lycklig, det skulle göra mig lycklig. Men kan jag det? Jag har tänkt mycket på henne, speciellt under semestertiderna. Ju mer jag gör det inser jag hur olika vi är. Hon är från en helt annan värld än min. Från en skillsmässofamilj. En kaotisk familj och släkt, med bråk åt alla håll. Ända från mormor ner till dotter, och bröder och fader där emellan. Utalade konflikter överallt. Jag förstår var det kommer ifrån då, hon är färgad av sin familj.

Semester kan säga en hel del om en familj. Min familj är alltid i rörelse, ska alltid göra något, uppleva något, något speciellt, äventyrligt. Se platser. Bara för att. Solsemester hade jag aldrig hört talas om när jag var liten, ligga och steka på beachen, bo i hotellkomplex. Men det är standard semestern för vännen. Min pappa är som pappan i TV-reklamen, som talar om för sitt barn att han inte får leka med ett sådant där charter-barn.

Jag är dock färgad av min familj på så sätt. Jag vill uppleva saker, ut på små äventyr. Men samtidigt önskar jag att vi varit lite mer närvarande dit vi tagit oss, och vill vara det i fortsättnigen. Jag vill stanna upp, för att ta in allt, hela omgivningen. Vi har alltid varit för oss själva. Vi, familjen. Far, Mor och bröder. Inga utomstående som vi ens pratat med. Det är inte så konstigt att jag har svårt att prata med främlingar, eller små prata om lite vad som helst. Jag är en avbild av mina föräldrar.

Till sättet är vi också olika. Hon har sagt nångång, att vi verkligen pratar olika språk. Så är det nog. Jag är för filosofisk och grubblig. Jag grubblar och försöker hitta min plats, vem jag är, hur jag fungerar och hur andra fungerar. Hur världen fungerar och hur vi fungerar tillsammans. Jag måste veta och jag måste förstå i allt. Jag kan inte låta frågetecken vara, bara acceptera situationen som den är. Jag måste alltid förstå. Hon går istället ofta på magkänslan och instinkten. Handlar, med bara den första impulsen i åtanke, och litar på att det är rätt. Ibland borde jag göra så, inte tänka så mycket. Men allt för ofta, har jag märkt, finns det bakomliggande orsaker som berättigar att man inte handlar direkt på den första impulsen. Sådant som endast kan komma fram i eftertanke, eller i sinom tid. Allt har en orsak. Att grubbla, att tänka, att ge det eftertanke, är viktigt för att handla rätt. Det är så man lär sig att handla rätt, nu som då och för framtiden.

Listan kan göras lång på hur olika vi är. Intressen, vardagssysslor. Vi är våra motsatser tycks det som. Men allt det, allt bakomliggande, alla olikheter, är bara ytligheter. Trots det förstår vi varandra. Bryr oss om varandra. Skulle vi kunna övervinna alla dessa olikheter, alla ytligheter? Kan vi ta allt det goda från henne, hennes familj, och mig, och min familj. Skulle vi kunna få det att fungera, skulel vi kunna komplettera varandra på ett underbart sätt. Bilda ett oslagbart super-par. Men det är många kompromisser.

Jag försöker föreställa mig henne vid middagsbordet med min familj. Skulle hon trivas där? De stunder att tryckande tystnad som kommer. Och ännu viktigare, trivs jag ens där själv? Vill jag vara där? Ja vill ju förändras, jag vill itne bli som min mamma och pappa. Även om jag på många, eller kanske alla, sätt är som dem, så vill jag vara annorlunda, jag ser de fel de gjort. Fel för mig. Ska jag söka mig till någon annan familj? Kan jag bli lyckligare så? Min mamma skulle bli djupt sårad, det vet jag. Det är redan så många som tappat intresse och tar ett tyst avstånd. Men var kan jag skänka mest lycka. Är det rätt att tänka så?

Jag vet inte, och det gjorde mig extremt vilsen ett tag. Jag blev helt tömt på energi och lust att göra något och ville bara hem, till mig själv, från familjen. Tänka för mig själv. Jag tänkte lika mycket på det som en allmänfrågeställning: med vilken typ av partner kan jag sprida mest lycka, och var kan jag själv vara lycklig? Det borde vara samma fråga, för jag är ju lyckligast när jag sprider alldra mest lycklig, jag vet det, men håller de i sär lik förbannat. Är det med min motsats, som jag tror jag kan hjälpa, tror jag kan göra lycklig? Eller min likhet, som skulle passa in, i familj lika mycket som i mitt egna liv. Trubbelfri tillvaro utan många kompromisser. Men kan jag bli lycklig där?

Jag fick aldrig några svar för mig själv. Men jag insåg att jag kankse var ute, just nu i alla fall.

Det är också värt att komma ihåg att vi under det att vi upplever våra största svårigheter även gör våra största framsteg vad visdom och inre styrka beträffar. - Dalai Lama

Now that don't kill me,
can only make me stronger - Kayne West

Det finns flera sätt att säga det. Dalai Lamas ord är bara lite mer välformulerade. Jag känner de verkligen, hur sanna de är. Det jag kan säga är min tuffaste period blev också den jag lärde alldra mig mest utav, om mig själv, och andra. Jag tog det verkligen till mig, lät det inte glömmas, och har haft nytta av det senare. Inte gått ner mig på samma sätt. Insett vart jag varit på väg och tagit mig ur det. Tänkt rationellt, tänkt på det goda. Sett ljuset, i allt det mörka.

Det är tyst. Har varit tyst ett tag. Med tystnaden hörs mina inre röster allt tydligare. De får utrymme att härja. Tar fram gamla minnen. Fantiserar ihop nya. Jag måste distrahera mig själv, min egen hjärna. Segelingen var ett försök till det. Nu är jag tillbaks till den egna sängen, som jag drar mig länge i. Finns inget att gå upp till, så jag ligger kvar. Låter tankarna flyta.

Jag befarar att jag har smittat vännen. Min alldra bästa och speciella vän. Kyssjukan. Hon har blivit sjuk, feber och halsont. Det var länge sedan hon kramade mig, pussade, sov i min famn. Lite mer än en månad. Efter det skulle vi bara vara vänner igen. Men en månad är ungefär vad det brukar ta för första sympton. Feber och halsont. Hon behöver verkligen inte något sådant. Inte nu.

Hon tror jag är ute och cyklar, att det bara är influsensan. Jag gillar att vara ute och cykla. Brukar vara det rätt så ofta. Länge och väl är jag ute i det fria, och ibland cyklar jag vilse. Men jag har punktering på bakhjulet. Inte orkat laga. Önskar jag var ute och cyklade nu.

Annars är hon tyst. Så tyst, så tyst. Jag gör mitt bästa för att krama ur henne några ord. De är få. Det enda vi någonsin haft är förtroende och omtanke. Men båda saknas nu. Jag har tappat hennes förtroende. Hon har inte förlåtit mig. Det är klart... så mycket som jag förklarat. Och hon visar ingen omtanke. Så länge sedan hon frågade hur det var.

Varför måste jag tänka så mycket. Varför kan jag inte bara vara. Imorgon. Imorgon ska ta dagen. Göra den till min.

Jag hade förväntat mig semester. Längtat, efter skön avkoppling i segelbåten, en lagom aktivitet att sysselsätta sig med. Det blev lite väl äventyrligt dock, kämpigt. Även om vi bara seglade varannan dag blev det för hårt. För trött. Har ingen energi.

Det blev även lite för hårt för min far. Sjöbjörnen. I slutet av färden nedan, över ett svart stormigt hav, var han medtagen. Jag såg det på honom i slutet. Lite vild och stirrig blick. Han följde inte med i navigeringen, frågade upprepade gånger. Trots GPS-navigering. Gjorde missar han med sin erfarenhet aldrig skulle gjort annars. La i ankaret på tok för tidigt, svängde aldrig ut, bara direkt mot bryggan. Han ville till hamn. Till och med jag insåg det, det säger mycket. Men vi kunde dra in oss och ligga längs med kajen. Ankaret lät han ligga kvar i vattnet, utan fäste på slak lina. Imorgon. Vi tar det imorgon.

Han har börjat bli gammal, som nybliven pensionär. Inser det själv. Det är bra. Men måste vara svårt när ens egna begränsningar förändras. Det har varit han som dragit iväg med oss söner, men nu hänger han inte med. I det tempo han drar upp. Jag borde se det tidigare, måste vara uppmärksam. Det är först efteråt som jag sett det, när jag tänkt tillbaks. Har varit ett par andra tillfällen på senare tid.

Det brukar bli så på våra så kallade semestrar. Lite väl långt och äventyrligt. Alltid varit, i ständig rörelse. Fjällvandring. Längfärdsturer. Bilsemestrar, camping. Alltid i rörelse, mot nya äventyr. Men visst är jag färgad av det. Jag gillar det, jag vill vara aktiv. Röra på mig, se och uppleva. Och man får minnen av att göra och uppleva saker ihop. Jag kommer att komma ihåg det svarta havet. Det var en upplevelse. Och min far som täckte mig med sin kropp, för att inte få regnet piskande i ansiktet. Någon behövde styra och titta frammåt, mot våg, vind och regn. Det var vi två där, ensamna mot havet.

Och platserna vi kom till var speciella. Kaske bara blev ännu mer speciella. Kilometer långa stränder. Sand och sol. Som jag längtat efter sol. Jag lapade i mig allt jag kunde. Varje solstråle, och varje intryck.

Det har varit för tyst på senaste. Gjort för lite, hänt för lite. Jag följde med far på segling för en dryg en och en halv vecka sedan. En lagom aktivitet, och som kan distrahera mig, åtminstonde för stunden. Jag gillar att segla. Har alltid seglat, sedan mammas mage, men först på senast verkligen insett att jag gillar det. Det har inte funnits något alternativ förrut, har sett det så självklart.

Vi korsade havet, till främmande land med konstigt språk. Danmark. Aldrig gjort någon sådan seglats förrut, varken jag eller min far, som är en riktig sjöbjörn. Det är få saker han är lika entusiastisk och vet så mycket om, väder och vind och båtar. Men vi fick mer än vi önskat. En seglats som var längre än någon annan, och hamnade i hårdare vindar än några andra vi varit ute i. Dålig kombination. Motvind hela vägen, ständig kryssbog. Ständigt vågorna frammifrån. Upp och ner, som en berg- och dalbana, slog båten i vågorna. I elva timmar. Man hinner bli trött på dem, men samtidigt vänja sig. Första vågen tvekar man över. Tror att fören, nosen, ska dyka ner i vågen. Men den tveksamheten försvann snabbt. Det enda som spelade någon roll var farten, knopen. Och riktningen på GPS:en. Att komma fram. Så snabbt som möjligt. De slog in ibland, vågtopparna som byggde upp sig längs sidan och sedan blåste in över oss.

Det var först halvvägs ut som vi hörde på sjörapporten att det var/blivit kulingvarning. Inget man normalt ger sig ut på, speciellt inte på öppet hav. Man känner sig utelämnad där. Med inget förrutom horisont omkring sig. Så långt ögat når. Man har bara sig själv att lita på. Som längst såg vi varken land, segel eller båt på fem-sex timmar. Vinden var redan nära tio, men i regnbyarna som drog över oss med jämna mellanrum, måste det gått upp mot tolv.

Regnet öste ner, i en strid ström. Slog mot våra ansikten och havet omkring oss. Det normalt skummande och vilda havet med vita gäss, var helt matt. Regndropparna som hamrade mot ytan mjukade upp den släta ytan. Rundande av de spetsiga topparna, även om havet rörde sig i samma vågor. Det var svart, som himlen och regnmolnet ovanför oss. Regnet och diset så tätt att horisonten försvann. Bara mörker, i ett öronbedövande dån och vinande från vind och regn. Aldrig sett något liknande och kommer nog aldrig att göra det igen. En syn jag sent, förhoppningsvis aldrig, kommer att glömma. Jag log vid synen, hade svårt att slita blicken, som trollbunden.

Det har aldrig varit så skönt att se vårat mål. Land som tornade upp sig ur havet. Länge dolt bakom regnbyar och dis blev det äntligen synligt. Vi kom utmattade till hamn, både mentalt och fysiskt. Musklerna värkte, och sinnet uppjagat. Lagade den mat vi aldrig kunnat äta under färden, i stormen, och la oss. Sov. Långt in på nästkommande förmiddag.

Jag ska sluta skriva om henne så mycket, men just nu tar hon all min kraft och tankeverksamhet, vännen.

Jag försöker förstå henne. Och jag gör det till en viss del. Hur hon sprider all sin misär till människorna omkring henne. Men samtidigt vill jag ju respektera hennes vilja. Om hon inte vill veta av mig så kommer jag göra henne till vilja. Och det säger hon i princip i varenda meddelande: "jag har inget förtroende för dig längre", "det du sa sist var droppen", "det finns inget du kan säga", "låt mig bara vara".

Ändå blir jag lurad av henne varje gång. Att svara på hennes frågor, eller "tvingar" mig att förklara mig själv, när hon spottar ut sig någon absurd tolkning på mina ord eller handlande. Och varje gång, vad jag än säger, så är det något fel. Och om det inte är det i just då, så hittar hon något gammalt. Hon letar ständigt efter konflikten. Jag borde göra som jag redan hade bestämt att jag skulle göra. Hålla mig undan, vänta ut henne. Men finnas där i bakgrunden, inte få henne att känna sig övergiven. För i grund och botten vet jag att hon känner sig ensam och behöver känna sig uppskattad och att hon har stöd. Det har hänt saker i hennes liv nyligen, det är därför hon är nere.

Samtidigt som jag försöker förstå henne, så vill jag självklart respektera henne. Om hon inte har något förtroende och vill bli lämnad i fred, så ska jag det. Och det säger jag, att jag backar, tar ett break, jag vill ju att hon ska veta varför jag inte kontaktar henne, men jag finns fortfarande där om hon behöver mig, bara ett mess ifrån. Men det var fel också. Då bröt jag ju löftet att alltid finnas där, då var jag egoistik...

Först tänker jag hur fel hon har, igen, men... ja, jag är nog självisk och egoistisk. Jag förvånas över hur klarsynt hon är. En glimt av sitt forna jag. Det var inget nytt direkt. Jag har tänkt på det ett tag på senaste, att jag känt mig självisk. Att jag egentligen bara bryr mig om mig själv, att jag vill kännas behövd. Men om jag inte gör det längre, varför då hålla löften vid liv. Jag frågar mig om det är en naturlig känsla att ha? Ja menar, om hon säger att hon inte vill veta av mig, varför då dröja mig kvar? Men vad hände i så fall med det att "Ge och inte begära något tillbaks", jag begär ju något. Jag begär bekräftelse, när jag bara kunde ge och finnas, som jag sagt att jag skulle. För alltid. Jag sviker mina egna ord. Eller är det hon som får mig att känna så, för att dra med mig ner igen... Hur länge ska jag fortsätta att vara hennes slagpåse som hon kan ta ut all sin ilska och misär på? Jag vill åtminstonde inte sluta som en till person i hennes liv som hon lever i ständig konlikt med, det har hon nog med personer för redan. Men samtidigt vill jag inte bli utnyttjad, en person som bara slängs/sätts åt sidan när den inte behövs längre.

Jag är en logiskt tänkande människa, men det är inget som är logiskt med henne. Varje sak hon säger måste jag analysera för att veta vad det är hon menar, eller var den tanken eller kommentaren kom ifrån. Och jag måste välja mina ord... för att inte säga något hon kan tolka annorlunda. Hon är mästare på det. Hitta ett dolt budskap i orden som jag aldrig menat. Jag vill inte ha det så. Jag vill kunna va spontan, avslappnad, säga vad jag tycker och vill. Men det är jag så långt ifrån jag kan vara med henne. Det brukade inte vara så. Det brukade vara tvärtom. Men så ville hon inte ha det.

Jag ligger länge i sängen på morgonen. Klockan har ringt för länge sedan, men ligger fortfarande kvar efter att ha snooz'at bort den första timmen. Jag ligger och tänker, eller dagdrömmer, och titt som tätt slumrar tankarna över i drömmar. Och när jag vaknar och fortfarande har de färskt i minnet spinner jag vidare på det jag drömt om. Det är fridfullt, skönt, att ge tankarna och hjärnan helt fritt spelrum. Och det är tryggt i sängen, under det stora varma täcket. Men det är ju av en anledning jag ligger kvar...

Jag är för sysslolös helt enkelt. Det finns inget som drar mig upp på morgonen. Jag försöker komma igång med sådant som man annars inte har tid till. Bara ängna sig åt sig själv och intressen som man tidigare har lagt åt sidan för att man inte anser sig ha tid pga av jobb eller skola. Som att skriva, här eller i dagboken. Det stoppar mig inte nu, ändå orkar jag inte ta tag i det eller annat nu.

Dels kanske det är för att det är för lite som händer, för lite inspiration, men mest energi och tankeverksamhet går för tillfället till vännen, Louise. Vi bråkar, ordkäbblar, i mess fram och tillbaks. Jag vet inte ens vad det är om. Jag vet vad hon tycker, men det saknar helt grund och är helt obefogat, den här gången åtminstonde (men det är väl just därför man brukar bråka, när man inte har samma syn på saken). Jag vill ryta och skälla tillbaks, att det får vara nog och gör det smått. Jag orkar inte med hennes ständiga bråk. Alltid ska hon hitta något, och gör den lilla fjädern till en höna. Men jag hejdar mig i sista stund, då jag inser varför hon bråkar nu. Hon gör det när hon själv mår dåligt. Tillslut väntar jag bara ut henne, enda jag kan göra, säger att jag finns här för henne, att hon ska berätta. Jag väntar fortfarande...

Det är svårt, att vara hennes vän. Jag vet inte hur många gånger det är hon har sagt upp våran vänskap nu, fler gånger än jag har fingrar. Jag vet aldrig om det är det sista jag kommer säga henne, eller höra från henne. Det är jobbigt med den osäkerheten.