House, Mad Doctor
Nu har jag sett klart House M.D. Eller snarare, nu är jag i fas med det som sänds i Sverige. Han är mannen. Han är mannen som är rätt. I tanken, och i handlingen. Han gör alltid det som behövs. Bryter många tradionella etiska och moraliska regler, men bara för att göra det i slutändan mest etiska, rädda liv. Han offrar många och mycket för det, även sig själv.
Det, är dock inte rätt. Det inser han, i sista sekunden av säsong 2. Man måste vara lite självisk, ta hand om sitt ego. Sin egna lycka. Man kan inte bara ge av den hela tiden, till andra. Det håller inte. Då kommer man ändå en dag dö miserabel, uppspikad på ett kors.
...
Runway to elsewhere
Jag lägger mig på sängen för att slappna av en stund och råkar stänga ögonlocken ett par timmar. Kanske var det därför, för sedan kommer känslan. Så otroligt skönt att ha det överstökat. Snart två år sedan jag började, på ett 10p arbete. Det har alltid hängt där. En saftig hamburgetallrik och ett par öl satt otroligt fint då, med två examinatade vänner, även de från idag, men de är helt klara. En fråga stannar.
Nu då?
I väntan på bättre tider
Jag önskar jag hade någon som inte trodde på mig. Så att jag kan motbevisa. Det kan ofta vara det som driver mig. Men som Mia Törnblom säger, om jag hade självkänslan, skulle jag inte så desperat behöva gå ut och faktiskt prestera. Jag skulle inte svälja det och arbeta arslet av mig för att prestera ett motbevis. Jag skulle veta att jag kunde och kanske till och med kunna motargumentera.
Jag önskar... önskar... att så mycket var annorlunda. Att min lott var annorlunda. Att jag hade en "normal" familj. En älskande mor, en nära mor, en nära vän. Gemenskap där jag känner att jag hör hemma. Jag vill fly ibland. Bli en förlorad son. Flyga långtbort, och bli han som försvann. Det känns som enda lösningen då. Att allt kommer att upprepa sig om jag stannar. Allt som jag ser som fel i min familj, och som jag ser som omöjligt att ändra på. Både nu och för en framtid generation. Att det inte finns något som håller mig kvar. Att jag inte kommer bli saknad. Eller sakna.
Jag har svårt att släppa den tanken, även om det var ett tag sedan jag faktiskt kände så. Det är en sådan radikal tanke som sätter sina spår. Som den millisekunden då jag ville hoppa. Då jag skulle hoppa om jag stod på avsatsen. Just i det ögonblicket, så skulle jag ha hoppat. Ett ögonblick som etsats in i ögonlocken, som inte vill försvinna från minnet. En sådan tanke är det. Som inte riktigt försvinner även om känslan gör det.
Jag önskar... önskar... drömmer och fantiserar om hur jag skulle vilja ha det. Om jag kunde välja att ändra det förflutna och kunde bestämma om framtiden. Alltid massa önskande, men inget arbete för att faktiskt förändra något. Jag sitter fortfarande ihopkrupen i min stolen, ensam i lägenheten. Och gör ingenting. Önskar... och väntar på bättre tider.
...
Jag har funnit en ny favorit serie. Dr. House. Han som ofta tycks vara en osedvanligt omoralisk och egoistisk människa, men som när det visar sig, är, framställs som, snarare en osedvanligt empatisk människa. Jag önskar... önskar... att jag var som honom. Att jag kan se vad andra känner. Jag vill. Det arbetar jag ju faktiskt för, aktivt. Jag söker i mig själv, nu. Men någon gång måste jag också komma ut och se andra, försöka, lära.
Alltid när jag ser något jag beundrar så vill jag vara som den. Jag vill ta efter, och till och med göra det bättre. Är det verkligen hälsosamt. Ibland när jag ser på något, kan det göra att jag ser andra möjligheter, hur det skulle kunna utvecklas, göras bättre, eller bara annorlunda. Men samtidigt gör det ibland svårt för mig att faktiskt uppskatta det någon annan gör eller presterar. För jag tänker direkt på hur jag skulle kunna göra det bättre. Och då ser jag inte den prestation som de åstadkommit. Och kan då heller inte berömma dem eller ge min uppskattning av det.
Jag tänker bara på mig. Ego. Så känns det ofta. När jag läste en beskrivning av vad en narcissist är kunde jag känna igen mig i mycket av det. Det var skrämmande. Alla har väl en sådan ådra. Det är nödvändigt för att leva, alla vill bli bekräftade till någon grad. Men om inte barnet blir bekräftad för den det är, kan det utveckla ett överdrivet narcissistiskt beteende. Då kommer det att söka den beröm och beundran hos andra i vuxenlivet, som det inte fick från föräldrarna. Så var det ytterligare förklarat. Det är lite skrämmande att läsa, för det känns som jag inte gjort annat i mitt liv, sökt bekräftelse, som jag inte fick från föräldrarna. Är jag en narcissist? När jag läste vidare var det inte lika bekant längre. Men det var även det en sådan där tanke som höll sig kvar. Ett varningsrop för att reflektera över mina tankar, tar jag det som.
...
Jag skriver, utan att tänka, utan att gå tillbaka, utan bara fortsätter att skiva. Så säger William Forrester att man ska göra, i filmen jag fortfarande har i pausläge, just där. Inte tänka. Bara skriva. Skriv första utkastet, som det kommer från hjärtat. Det är hans första regel, inte tänka. Bara göra. Det går nog att säga om mycket. Sluta tänka så mycket på hur och varför och om. Om man vill göra något, verkligen vill göra något, bli bra på något. Gå ut och gör det. Så lär man sig och då borde man ju också bli glad för att man faktiskt gör det man verkligen vill och känner är meningsfullt. Gör det bara. Tänk inte. Sitt inte och fantisera om hur det skulle kännas om jag gjorde det. Hur det kommer att kännas när jag uppnått, det där. Det kan man göra efteråt. Släpp fantasierna och önskedrömmarna och gå ut och gör det. Annars kanske det kommer en tid då man fortfarande sitter ihopkrupen i sin stol i en tom lägenhet. Och är bitter över att jag aldrig fick chansen att göra, just det där.
Ut å hoppa någon gång då, Appe.
Jag önskar... önskar... jag hoppade, flög genom luft och över regnbåge.
Andra utkastet, 22/2 -2008, 03:33.
Soulmate - Incompatible
Halvägs på min jogging runda stannar jag upp, ser mig omkring. Det är mörkt, bortom lyfternas sken, orions bälte hänger synligt och tydligt i luften. Där, ser du? Jag vill visa för någon. Titta vad jag ser! Visst är jag duktig? Men det finns ingen där, ingen vid min sida. Jag börjar gå, jag har halva sträckan kvar. Men jag fortsätter gå. Sakta lunkandes, med benen släpande. Var är du Louise, var är du så jag kan imponera på dig?
Jag är ute på havet, den kyliga luften får mig att tänka tillbaks på sommaren med segelbåten. Jag står längst ut på piren i Borgholm. Vänd mot vinden. Ensam, med tårar.
Jag är på Anholt med de milslånga stränderna. Och jag vill inget helldre än att vara ensam, med mina tankar på henne. Då är det som hon är där.
Jag är med bröderna i våran egna segelbåt. Men jag vill helst vara ensam.
Jag hade samma sinnesstämning hela sommaren, på alla ställen jag var. Någon gång, för en stund, för en dag. Hon fanns alltid med mig. Eller snarare var jag så hopplöst hennes, men hon så oerhört långt bort från mig. Alltid när jag umgåtts med andra, sällskap. Är det då avsaknaden av henne blivit tydlig? Är det därför jag undviker sällskapen nu?
Näh, jag vill inte ha dig tillbaks så igen. Jag vill inte känna så, som jag så ofta gjorde, jämt. Det var därför jag sa ifrån vännen, det var jag som gjorde det tillslut. Satte ner foten. Nu får det räcka. Jag klarade inte att ha dig så löst, det rev sönder mig innifrån. Att gå skiljda vägar var nästan det ända rätta vi någonsin gjorde.
...
Det finns mycket som kan ha väckt sinnesstämningen från joggingrundan jag nyss kom hem ifrån, men undrar vad exakt. Att jag inte hade någon att titta på stjärnorna med? Vinden, kylan och blanserandet på räcket? Ute på piren igen. Eller bara Natasha Bedingsfields stämma i hörlurarna, de brukar inte vara med nu för tiden. Det blev iaf en fortsatt lång skön promenad hem i den ljumma "vårvärmen" med henne i öronen.
Nu inser jag. Det var ord jag läst, om en annan värld, som väckte den världen inom mig igen. Dina ord hanna. Jag trodde väl joggingturen skulle kunna skingra tankarna, men de låg kvar. Det var min egentliga sinnesstämning som kom fram, som inte kunde hållas tillbaka längre.
Fields of Gold
Det är synd och rent sorgligt att man upptäcker personer först då de redan försvunnit. Som Hon ovan. Ibland känns det nästan som det krävs.
Efter regn
Varför är jag här, i botten på vallgraven, där allt är svart. Jag är där i sinnet, och tankarna smittas av mörkret. Jag är värdelös och alla fel jag trott jag för länge sedan lagt bakom mig kommer upp till ytan. Mamma ber mig: - Kom hem och ät middag. - Om jag hinner, blir mitt svar. Jag vill, jag borde, men orkar inte. Ligger kvar i sängen tills det är försent. Tills jag inte behöver bry mig om det längre, och kan ge plats åt mörkret igen. Jag hinner fortfarande gå och träna. Vill, borde, det har inte blivit något senaste dagarna. Magen kurrar, jag borde äta. Alla borden och måsten. Men orkar ingenting, jag ligger kvar i sängen.
Men allt vänder, med att en vän hör av sig, och alla de svarta molnen skingras. Bara så där. Med samma avsaknad av egentlig mening, vänder allt från mörker till ljus. Ovanligt ljust. Eller kanske är det samma gråa som på en vardag, men att det känns så oerhört mycket mer. Det gråa kanske inte är så grått ändå, får mig åtminstonde att uppskatta det mer.
Jag är glad att det vände innan jag gick och la mig igår. Men jag måste lära mig att våga be om hjälp...
PS. Min blogg strular den senaste tiden, kan inte ge kommentarer, ibland inte logga in. .DS
Utan riktning, utan mål
Jag vet inte vad det är jag känner. Jag önskar jag visste varför jag känner mig nere, att jag kunde sätta ord på det. Det är bara som en grå otydlig massa inom mig. Är det den "vanliga" ensamheten som spökar? Även om jag hade någon skulle jag inte klara att vara öppen mot personen. Jag är introvert, borrar in allt i mig själv, så jag inte ens själv vet vad jag känner tycks det.
Det känns som jag nu pushar vissa i min omgivning, till att falla, i fördärv. Precis som jag gjort över andra, nästan ber jag om att andra ska göra. Men vet ändå inte vad jag ska säga när de fallit. Oberoende om det löser sig eller faller i bitar så hjälper det inte heller mig. Jag tror jag hoppas det på ett sätt. Om det löser sig för dem kan det lösa sig för mig. Det går inte att hitta en lösning så, men jag trodde inte att jag fortfarande letade efter en.
...
Jag drömde i natt. Jag seglade. Allt verkade lugnt, harmoniskt, jag slappnade av, lät tankarna flyga vid rodret. Men rycks ur mina tankar, jag prejar nästan en annan båt och åker nästan in i en pinne, en röd. Allt klir kaos, jag vet inte var jag är, jag har inte följt med på sjökortet och framför mig finns det nu flera röda och gröna pinnar. Jag forsätter i full fart utan att stanna, vilken sida om dem? Jag chansar, vänster om den gröna, håller andan och väntar på att gå på grund. Inget händer. Nästa pinne är redan inpå. Jag sick sackar fram, in i det enda sund jag ser. Det är fullt av pinnar på vardera sida, som en lång ränna, knappt en båtbredd emellan. Mot det far jag med fulla segel. Det går inte att se vad som finns bortom horisonten, men jag kan inte vända om. Då ropar jag på brodern...
...
Varför väntade jag? Jag väntar tills det inte finns någon annan utväg än att fortsätta rakt fram. Men vad händer om det är en återvändsgränd, då finns det inga alternativ kvar, det är då det går illa. Jag gör så, väljer inte, utan väntar tills omgivningen har valt åt mig. Då tappar jag kontrollen, som jag så desperat behöver, utan den blir jag ställd. Jag förlorar på två sätt.
Eagle vs Shark
Jag gillar det udda, annorlunda. Det har jag deklarerat förrut med några andra filmer. Det här är en sådan. Men med ännu extremare karaktärer. Jag känner alltid mer med dem, för dem. De känns mer genuina. Kanske för att de inte till lika stor grad försöker passa in, utan har sina karaktärsdrag drivna till sin spets. Och då går det också lättare att relatera till, eller tycka om de för just vad de är. De blir genuina, sig själva, utan pålagda masker.Jag tänker på J när jag ser den kvinnliga skådespelerskan. Hon känns lik, med sin röda kaluffs. Och det är lite motvilligt jag också relaterar till deras knepiga relation. Jag tänker mycket på henne, fortfarande. Jag försöker hitta tecken på att jag haft riktiga känslor för henne, att jag någongång varit förälskad. Jag vill. Jag vill hitta bekräftelse på att det kändes så... bra. Vi trivdes i varandras sällskap, var aldrig krystat eller påträngande. Det var bekvämt, bekymmersfritt. Och det är lite där skon klämmer. Att det känns som det var för bekvämt.
Förrutom att jag inte hade kunnat släppa en annan. Och där är ett annat problem, för man kan älska många samtidigt, men bara vara förälskad i en. Och jag var nog fortfarande förälskad i någon annan, min förre bäste vän Louise.
Jag rensade mobilen på gamla mess häromdagen, alla hennes från ett år tillbaka. Jag gick igenom dem, läste var och ett. Men jag kunde inte bara radera dem, jag spara dem men inte lika tillgängligt. På något sätt vill jag kunna minnas som det var, se så jag inte själv förvrider minnet. Tog även bort hennes födelsedag från kalendern. Många minnen spelas upp. Bråken/disskussionerna mest, för det sköttes genom telefonen, på bekvämt avstånd bakom en skärm. Vet inte om jag ger det en rättvis bild, när det känns som att det var allt det var.
Jag måste erkänna för mig själv, än engång, att jag skötte det dåligt ibland. Att jag aldrig kunde vara ärlig och säga som det var, hur jag kände, ända till slutet. Jag var för mesig, det var alltid jag som bad om förlåtelse, och förlät. Sällan tvärtom, även då båda felat. Jag accepterade så mycket. Men jag har redan gjort allt jag kan för att ställa till rätta, bett om förlåtelse, så är inget jag ska gräva ner mig själv med igen. Måste förlåta mig själv och gå vidare.
Moralisering
Jag kan inte undvika att känna mig påkommen av det citatet. Lite skamsen, med handen halvvägs ner i kakburken. Jag som alltid vill moralisera och alltid vill handla rätt, och vill pressa på min moral till de omkring mig. Jag vill kritisera.
Som den här sidan, som jag fick tips av från en författarna THEMAN för ett tag sedan. Det är en sida med detjtingtips för killar, och vad den är inriktad på är i princip på hur man ska kunna få ligga så mycket som möjligt. Speciellt hur man har flera "förhållanden" samtidigt, KK förhållanden, bara sex och inga känslor. Players? Det var väl vad som lockade kommentaren iaf tror jag. Jag tycker det är ett värdelöst beteende. Att det är oansvarigt av många skäl. Ren lättja och vällust av flera anledningar. Att det också skapar alltför mycket sårade känslor, hur ärlig man än är med intentionerna av bara sex. Är det så djävla viktigt?
Så tänker jag, men vem är egentligen jag att kritisera och moralisera. Kan inte alltid ha samma normer som samhället och vem är jag att kritisera folk som vill ha sex för att de gillar det. Även om jag tycker det där med att man ska vara så frisläppt kan gå överstyr. Kanske är det för att jag själv har blivit bränd, men jag hade samma principer innan dess också, det var väl därför jag kände mig bränd. Kanske är det för att jag är avundsjuk, jag skulle också vilja kunna få sex och närhet, närhelst jag behöver. Men jag vill samtidigt medvetet inte ha en massa mer eller mindre tillfälliga kontakter bara för att få ligga.
Är det jag som förtränger en överdriven del av min driftnatur till det omedvetna, som Freud kanske skulle anse? Och är det egentligen något fel att göra så? Kanske, enligt honom fanns det två grunddrifter. Eros, den sexuella, som har som mål att ständigt åstadkomma större enheter och sålunda bevara, alltså förena. Och destruktionsdriften, dödsdriften (ett maktbehov?), som har som mål att upplösa sammanhang och sålunda förstöra tingen.
Om den ena förträngs alltför mycket kanske det ger allt för mycket utrymme år den andra, det destruktiva. Men den egna vilda tesen kommer nog visa sig fel. Men kan jag känna det i mig själv? Jag kan nog det, att jag inte vill erkänna mitt sexuella behov, och jag kanske oftare vill splittra och förstöra sammanhang, bara för att mer eller mindre, eller för att jag inte håller med. Det förstärker känslan av att vara påkommen.
Mia Törnbloms självkänsla
Halvvägs in i boken blir jag lite besviken, för hon tycker inte att man behöver gå tillbaka i sitt förflutna, barndomen eller var det kan vara, och se varifrån en inre konflikt kommer. En viss oro, en viss ångestkänsla eller liknande. När man vet vad känslan är så kan man börja att träna och tränga bort den negativa känslan, enligt henne. Men då låter man ju en konflikt vara olöst, utan att komma i kontakt och förstå känslan, varför den uppstår. Det är först då, när man ser och förstår känslan, som man kan få insikten. Man tar fram känslan från det Omedvetna, eller lyser upp Jungs skugga.
Medans jag läser kan jag inte ungå att få känslan av en kvinna som fortfarande har den sviktande självkänslan. Som trillar dit och behöver rabla sina ramsor hon har, för att övertyga sig själv att hon är bra och duger, igen. Men så kanske det är även för de med den starkaste självkänslan sviktar och tvivlar på sig själv, men att de naturligt får tillbaka tron på sig själv.
Men den är bra, den är nyttig, ger också mycket insikt, och den mentala träningen har klart sin plats. Men jag vill gå djupare, med mitt ständiga sökande. Jag vill förstå.
Liggande åtta
Är det kanske för att jag själv inte lever det där livet? Att det känns som jag själv trampar runt i ett ekorrhjul. Trampar runt i samma gamla invanda fotspår, utan att komma någonstans. Väntandes på förändringen som aldrig sker. Var försvinner tiden, och vad går jag egentligen och väntar på?
Min player-kompis
Jag sprang på en gammal vän på stan idag, som jag inte hörts med på länge, efter att man ändå umgåtts regelbundet under lång tid. Det är konstigt, men ändå lite förståligt, hur lätt det är att glida ifrån varandra. Det tar inte så lång tid att glömma personen, när det inte längre sker regelbundet. Och när man väl tänker på personen undrar man helldre varför den inte hört av sig istället för att göra det själv.Vi var visserligen kompisar genom skolan, högskoleprogrammet, och umgicks inte mycket utöver det. Men i skolan var det alltid vi två "mot världen", på föreläsningar, labbar, uppsatser. Det var först efter ett år som det blev så, men det var nog tur, för båda. Skoltrötta och oengagerade till trots, så kunde vi iaf tillsammans få saker gjorda, kanske var det därför vi sökte oss till varandra. Han blev inte klar med alla poäng men fick jobb som han fortfarande är på, och det kan nog också vara en annan förklaring. Skol- eller jobbarkompisar som man i princip bara umgås med pga av en viss sysselsättning tappar man lätt intresset/viljan för att umgås med, när den sysselsättningen försvinner. Även om man varit nära och personliga under lång tid.
Men väldigt kul att se honom igen och jag kände till och med lite fjärrilar i magen, även efter vi skilts igen. Skulle nästan kunna tro att jag var lite kär. Han är dock en sådan person. Pratar med alla, känner alla... och alla gillar honom, tjej som kille, gubbe som tant. Det är nog många som är lite kära i honom, för det är svårt att inte gilla honom, det märkte jag på alla han träffa med mig vid hans sida. På så sätt var det rätt coolt att han ville hänga med lilla mig dagen lång. Men jag tror mig kunnat uppskattas på annat sätt, och han kanske gillade att han uppskattades på annat sätt än hos de flesta andra, utan att behöva visa upp och skryta om det där gigantiska självförtroendet han alltid hade. Men det var inte alltid så mot mig, och jag tror han märkte att det inte bet heller. Han var nämligen vad man brukar kalla en riktig player. Han musslade med många, även då han hade sambo. Ja visste det inte då, för 4år sedan, utan fick höra det nyligen av en gemensam vän från den tiden. Men blev inte förvånad, tyvärr, de flyttade isär under skolgången.
Jag undrar hur det är med honom idag, verkligen är med honom, för det var inte alltid det var bra. De tillfällen då han släppte garden, kaxigheten, attityden, fasaden med den glimande guldkanten. I efterhand anar jag en sviktade självkänsla där, att han behöver uppehålla fasaden att vara lyckad hela tiden. Jag är likadan.
Och angående bilden, så påminner de om varandra på något sätt, bara delvis till utseendet.
Mammas gamla kappa
Men då som nu kunde inte undvika att tänka på varför jag egentligen var där. Till historien, som endast kommer som en sid notis, att någon hade nallat en massa glasspinnar ur frysen. Och jag ser mig själv gömma mig medvetet, i rädsla för att ta konsekvenserna. Tydligen hade jag en dålig självkänsla redan då. De lär ha ropat när de letat efter mig, och jag lär ha hört dem. Jag undrar om jag verkligen sov när de hittade mig, eller om jag bara låtsades.
Jag ska ta och ge Mia Törnblom en chans...
Jaga en dröm
Ändå känns det rätt så naturligt att jag tänker på henne och mig, när jag ser och läser om kärleken som finns överallt i vardagen. Det kan vara nästan plågsamt ibland , att ständigt bombarderas från alla håll... musik, film. Det är inte många sånger som inte handlar om kärlek. Och de flesta filmer har med en kärlekshistoria, om den inte ligger i centrum för berättelsen. Jag har inte precis så många kärleksrelationer att relatera till, reflektera över, så känns ändå rätt självklart att det är just hon som dyker upp i tankarna när jag försöker förstå.
Men det är en annan som varit dominerande den senaste tiden, Scoutern, som jag helldre kallar J från och med nu. Det är hon som finns i tankarna. Hon som jag pratar med inom mig själv. Hon som finns vid min sida i allt jag gör. Hon som jag vill imponera på.
Jag har nog alltid haft och behövt ha en sådan person inom mig. Någon att verka duktig för, att prestera för. Det är så jag hittar bekräftelse, så jag alltid fått den. Jag är mer medveten om det nu och förbannad på mig själv att jag inte kan göra saker för mig själv oftare, utan att det finns någon annan jag gör det för. Min egen vilja, var har den varit?
Jag tror det har något med att jag har svårt att släppa taget, för att jag behöver en person att prestera för. Jag önskar jag var tillräckligt modig att göra det. Modig nog att släppa och ta nya steg, in i okändmark. Det är nog det alldra svåraste. Även om något är rent destruktivt och dåligt kan man hålla kvar i det, bara för att det är bekant, det är känt, det är tryggt. Jag kan inte göra annat än beundra sådana personer, som vågar släppa allt det trygga och invanda, för att jaga sin egen dröm, sitt egna mål med livet.
Jag har varit borta från allt vad bloggar heter länge, längre juluppehåll än väntat. Jag är tacksam för att några fortfarande verkar titta in! Ha det!
Mot min vilja...
Jag ser felen, hur hon kan ha tänkt, men som jag inte insett. Jag faller bort i tankarna vid sådana tillfällen, ner i mig själv, bort från verkligheten. Det är svårt, men jag tvingar mig själv att inse att mina fel inte ändrar hennes.
Det går en gräns mellan att grubbla och älta. Att å ena sidan rannsaka sig själv för att komma fram till något , en lösning. Å den andra att fortsätta ta upp samma saker om och om igen bara föra att, utan att komma fram till något nytt. Jag vet inte om jag går över gränsen, jag försöker ju inte, men samma saker, samma situationer, kommer upp om och om igen.
Jag har väl kvar något slags hopp fortfarande. Mot min vilja. Det lilla hoppet ligger i att hon ska finna förståelsen, för det är alltid den som saknats, och som fortfarande tycks vara så långt borta.
Den stora bakdagen
Jag undrar om det var något slags rop på uppmärksamhet, men det var sällan mamma ens anmärkte på det. Och om hon eller någon annan uppmärksammade det, så nekade jag, rätt upp i ansiktet. Fast det var uppenbart att det var jag som var boven. Jag undrar, och begrundar...
Det blev lite julstämning genom att spendera tiden hemma i villan, med halva familjen åtminstonde. Det blir kanske lite mer nu till helgen, med hela famljen. Det blir allt mer sällan hela familjen samlas och det är nog just vad som uppskattas mest vid årets högtider, nuförtiden.
Är vi alla lika?
Mina dagar flyter på med tankar kring mig själv. Jag försöker förstå mig själv. Varför jag är som jag är och inser att allt går längre och längre tillbaka i tiden. Det verkar verkligen som det är där allt komemr ifrån och då man formas, av sin omgivning som då oftast består av två personer. Ju mer jag tänker på det så är det samma känsla jag alltid haft. Att vara övergiven, ensam.Jag undrar samtidigt hur mycket av det som är min egen bild, föreställning av verkligheten. Att jag kanske bara glömt/förträngt den kärlek som mamma visat. Jag längtar otroligt mycket efter närhet. Det lär ju vara den allra största önskan som människan har och den tror jag om någon är lika i alla. Att känna samhörighet, till någon, eller något.
Jag vet inte hur jag skiljer mig, om jag gör det, i min absoluta längtan. Jag fick lite närhet när jag träffade Scoutern i helgen ute. Min hand hittade hennes och flätade in sig i hennes fingrar, bara för en kort stund. Jag lever på den känslan nu. Det kändes naturligt, och hon var sig lik. Jag önskar jag kunde fått mer, men vill samtidigt inte det, och glad att jag inte sökte det. Jag känner mig inte redo, kan inte lita på mig själv.
Alla är vi lika. Från början. Men alla fungerar inte som jag. Jag har egna mönster som gör mig unik. Och jag kan nog aldrig bli medveten om alla de mönstren, och andras för den delen, så kan inte blint lita på att alla fungerar som mig själv. Jag har gjort det lite för ofta. Trots det är det nog fortfarande det bästa verktyget för att förstå och handla rätt, känna efter i sig själv.
No longer dried out eyes
Är det för att jag öppnat mig känslomässigt igen? Tårarna är tillbaks. Jag välkomnade dem på lucia morgonen, under helganatt. Jag har länge levat i mellanriket, utan dalar och toppar. Det är tryggt där, att aldrig behöva falla ner i de djupa hålen som gör så ont. Men det är ju så jag bestämt mig för att inte leva. Jag vill uppleva bergstopparna, och betalar då gärna priset med dalgångarna.
Jag är desperat efter närhet. Undrar om jag kommer att kunna motstå att ta den ikväll. Önskar känna värmen av någon i min famn, och just idag att jag kunde krypa upp i någon annans famn, likt den lilla pojken jag är, i en moders knä.
The mess you left behind
Jag hatar att ha fel, men älskar självinsikten desto mer. Jag har problem med att släppa, jag vill alltid vara till lags, och vill lösa allt. Men det kan jag inte, det bör jag inte, det behöver jag inte. Men jag behöver ta hand om mig själv.
It's too late, to be smart now,
I'm all out of clever thing to say.
You're gone, and I'm alone now,
I never meant for things to end this way.
But it seems you can't help it,
you keep on flirting till I can't see straight.
It ain't fair, but I guess you've gotta roll with the punches.
It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
Knocked out, I'm on the ropes now,
I never knew that love could hurt this bad.
My friends say, you'd better off now,
but better off is too little too sad.
But it seems, you can't help it,
you keep going till it's just too late to, back down.
But I guess you've got to roll with the punches.
It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
It's sad,
I keep breathing by the phone,
it's me, left here all alone,
I'm left here all alone. - Oh Laura, The Mess You Left Behind
Drömmar om Louise
---
Hon kom till mig. Vi satt båda uppkrupna i soffan, och hon berättade. Allt, från början, hur hon känt och varför hon gjort som hon gjort. Hon öppnar sig och jag lyssnar. -"Det är svårt att komma från ett förhållande, det är inte som att bara dejta någon." Hon avbryts, av sin egna klump i halsen. -"Jag vet." Jag lägger handen på hennes knä, önskar jag kunde omfamna henne, hålla henne hårt. Hon verkar vilja det, möter min blick, men håller kvar armarna virade runt sin midja, och jag handen. Hon försöker, men avbryter sig själv igen. -"Det var inte meningen att..." -"Jag vet". Hon stirrar ut genom fönstret, bort mot horisonten, bort mot ett förflutet.
---
Jag vaknade där, svettig på hela kroppen, men det var inte värst varmt i rummet. Jag ligger och tänker på drömmen, önskar den kunde fortsätta, jag vill se vad som skulle hända. Jag gör som jag brukar, jag låter drömmen övergå till vaket tillstånd.
---
Vi rör oss från vår insjukna plats i soffan, till köket. Med ett glas vatten sätter vi oss vid kökbordet. Det är tystnad omkring oss, men tystanden är inte tryckande, vi använer bara inte ord. Möter ibland varandras blick, eller betraktar den andre. Medan denne stirrar ut genom fönstret, eller på den gubbande vattenytan i glaset. Jag påminns om hur jag kände i början. Då jag äntligen hade hittat någon som förstod mig, någon jag kunde öppna hela mitt sinne emot och som tog emot det. Och någon jag förstod, någon jag kunde ta in. Den plötsliga tvåsamheten som trängde bort det ensamma. Inte längre övergiven i världen. "Det är det som är förälskelse." Hon fortsätter berätta, jag lyssnar. Jag får svara, berätta igen, och hon lyssnar, och hör orden. De går in. -"Så du har egentligen aldrig känt något?". Hon bekträftar bara med en huvudskakning.
---
Jag minns inte mycket av vad hon sa i drömmen, förklaringarna hon gav. Men det saknar betydelse och de hade inte heller någon relevans mot verkligheten. Om det nu finns en förklaring tror jag inte jag kan hitta den själv, ens i mitt omedvetna. Jag minns känslorna. Äntligen, en lättnad att hon ville prata, ville öppna sig. Men jag minns samtidigt redan i drömmen, att jag bara fick en delvis förståelse, det försvarade inte hennes agerande. Men jag lyssnade däremot, utan att försöka argumentera sönder det hon sa.
Jag undrar om jag någonsin känt riktig kärlek för vännen, eller haft en enda lång förälskelse, som återupplivats då och då. Jag ska försöka hitta svaret, i Francesco Alberonis "Förälskelse och Kärlek". Jag har hört att den ska vara bra och blev först besviken när den inte fanns, varken på bibblan eller bokhandlar. Men dagen därpå dök den upp av en slump på Myrorna, bland bokavdelningen som jag aldrig letat igenom innan. Den har ståt i hyllan sedan dess, det har varit annat jag behövt läsa. Imorgon, idag, ska jag slå upp pärmen.
Försöker jag säga mig själv någoting i drömmen? Den känns lite väl specifik för det. Känns mer som en önskedröm, för det är ju precis vad det är.
