Tre jag
som jag. Det är filmer som lämnar avtryck. Jag hade två andra sådana filmer till som låg och väntade, som kändes Jag. Alla tre väldigt olika, men förenade med riktigt bra skådespeleri och helhet, med budskap.Jag vet inte om det är som i den första filmen, In The Land of Women, att jag projicerar ut mig själv allt för mycket, att jag så innerligt vill vara som karaktären på bioduken, att det tar överhand? Han i filmen, gör det med de han träffar, projicerar ut en föreställning, fast de kanske inte alls är så. Så kanske jag också är, eller är det bara just en sådan där projektion jag gör, att jag är som Honom? -Klurigt.
Jag försöker relatera till den andra mannen också, He Was A Quiet Man (Christian Slater). Tyst är jag ju. Och kan innerligt leva mig in i hans situation liknande som liknar Office Space, med meningslösa, hjärndöda uppgifter. Och sitta instängd i sitt lilla bås i en i övrigt gigantisk kontorsmiljö. -Shitt banan, jag vill inte tillbaka dit, till det gamla jobbet. Men lika schizofren som honom är väl svårare att relatera till. Dock intressant på andra sätt, och med aktuella tankegångar."It was easier in the past. A man knew what it was to be a man. You stood up for things that were wrong. You had the right to do so. You were expected to do so. Then something happend. We passed laws of decency. Lawyers became our shepherds. And what was once a fairly easy thing to understand, became muddled in the bureaucracy."
Och sen den tredje, den jag smygtittat på, väntat med, sugit på. Det är jag bra på. Och det var verkligen en karamell för sinnet, Into The Wild. Jag så innerligt göra som han, ta min ryggsäck och gå, bara gå. Lämna bekvämligheter bakom mig och med det, den meningslösa konsumtionen av förströelser. Den sitter i, filmen, i mig. Och jag behöver nog mer tid till att bearbeta den...
Jag vill verkligen relatera till han där, Chris. Det är kanske snarare så att jag introjicerar de där karaktärerna på duken. Jag önskar jag hade samma bakgrund, att den var lika tydlig och spektakulär som det är i filmen. Det skulle vara enklare så, jag skulle kunna förstå mig själv. Det skulle ge mig en glimt av mig själv utifrån och även som en manual, för livet.Men jag är inte som han eller någon av karaktärerna i filmen. Jag önskar inte heller det. Jag kan relatera till dem, vissa mer än andra, men de är inte Jag. Jag har ett helt eget förflutet, unikt förflutet, som jag själv måste ta tillvara på. Ta reda på. Förstå. Lösa.
Allt är som vanligt
Allt fortsätter som vanligt på kvällen. Efter ett par öl i magen börjar de stora frågorna disskuteras. Och den "olycklige" är ett nytt ansikte, student från Kina. På knagglig och sluddrig engelska börjar den ene disskutera världspolitik. Det är lätt att tycka med ett par öl, speciellt för honom.
Det fortsätter som vanligt. En annan får lite inte bara sina egna öl i magen, utan snor (under senare stor uppståndelse) utan även någon annans sprit. Och däckar innan tio i en säng. Ibland vaknar han och stapplar runt i lägenheten, på väg till toaletten. Men senare ska han iväg och sova på annan plats, det är han världspolitikern som tar tag i saken och drar upp honom på fötter. Han ligger då förtillfället knappt nåbar i hallen. -Näh, här kan du inte ligga! Ordning och reda, det är hans motto. Han skulle passa som dörrvakt tänker, jag då, har kroppshyddan för det också. Där skulle han kunna stå och disskutera världsliga problem med arbetskamrater och gäster. Kanon!
Det slutar gott tillslut, alla hittar till sängar. Byn kan sova. Den har klarat ännu en valborg. Det känns tryggt, att inte mycket har förändrats, men jag ändå fortsätter att glida ifrån den världen.
Var är min mansroll
Vilka män är det man ser? Exempelvis Rambo och James Bond, som visserligen kämpar för rättvisan och för den svage, men med överdrivet och obefogat våld. Kan alla som ser skilja på det, undrar jag?
Jag går igenom filmsamlingen och nästan varje med manlig huvudroll är småkriminell (After the sunset, Training day, Confession of a dangerous mind, Man of Fire, Riddick, X-men... de kommer på rad). Är det mannens ansvar att böja på lagen när det behövs? Kan han ta ansvar för det, borde han? Men även om jag får leta efter dem så finns det väl undantag, de med personer som genuint kämpar för rättvisan och den svage (Dreamcatcher, Three Burials of Melquiades Estrada, Coach Carter). Oberoende av film, tycks det oftast finnas en halvt elak, halvt kriminell man i dem.
Pär Ström var i ropet, en kort men intensiv period. Nu verkar nyheten av hans radikala tankar ha lagts sig, och intresset med det. Men jag tror han fick fram en bra effekt, han väckte frågorna. Jag förstår innerligt vad det är han känner, att mannen framställs som ett känslolöst djur. Det är många överdrivna liknelser han drar, men förstår att det blir så. När man ska bryta mot ett helt samhälles inställning, det man själv ser som sanning, överdriver man naturligt för att få fram sitt budskap. Det behövs nog, om man mjäkar komemr man bara bli avfärdad. Sanningen, mellan den gamla och nya radikala omställningen, ligger då som oftast någonstans i mitten, tror jag.
Eller är det jag som inte är bekväm med den mans roll jag borde ha? Jag hatar att stoppas in i ett fack och behöva rätta mig efter det. -Så här är du, sä här agerar du. -Dra åt h****te! Av ren trots så vill jag då göra tvärtom. Det är samma känsla jag får från många feminister som jag hört i media tidigare, och att de som jag kan fastna i det mönstret. Det svåra då, är att inse när det faktiskt är sanning och berättigat.
PS. Jag skrattade högt och gott när jag läste denna artikel, den känns så typisk rysk-manlig-makthavare. Han går i sin föregångares fotspår. Det kan vara skönt med personer som inte överraskar ibland, som bara är. DS
Snälla, stanna i nuet
Jag är en tänkare. I motsats till en impulsiv människa, som reagerar på första impulsen och kanske tänker till efter. Jag analyserar istället och känner efter. Men baksidan inser jag är att bli allt för innåtriktad. Gräva ner sig i sina egna fantasier och tankegångar och försvinna bort från var jag är för tillfället.
Jag ber en stilla bön till mig själv... Stanna upp! Snälla, var kvar i nuet! Och jag tror jag lyckades den här gången. Jag är stolt att jag lyckas, det är en förändring, som jag orsakade själv. Jag går ut i solen, det är fint. Grönst och blått och träd i blom. Sätter mig och läser i parken tillslut, det skingrar tankarna. Även om det är andra tankar, så är det nya tankar, som tränger undan de gamla vanliga. Jag saknar det för jag hittar fortfarande ingen läsro i lägenheten. Den lilla, där det inte går att komma undan. TV, matrum, sovrum, arbetsrum, allt i ett. Det vill jag verkligen bort ifrån och här och nu lovar jag mig själv att ha en ny större lägenhet innan årets slut!Hon från förra helgen hörde av sig i helgen, trots allt. Ett neutralt mess som jag ger ett ungefär lika neutralt mess tillbaka på, sen är det tyst. Trodde väl inte det, men det är ändå samma känsla från henne. Som att hon väntar på att jag ska ta initiativ. Jag brukar alltid vilja ge en person en andra chans, men då kan ofta även bli en tredje, en fjärde, och femte. Men lika ofta består första känslan, när gör man mest rätt att sluta? För sig själv och den andre.
Är det jag som tänker för mycket igen? På om och kanske. Det är ju så jag är. Hindrar det mig från att leva fullare?
Jag vill vara snygg
En bra indikator på hur jag mår är hur jag tror omvärlden uppfattar mig där jag står. Är jag trygg och mår bra, är jag en snygg och självsäker kille. Och motsatsen, då ser de en ful och osäker liten pojke. Då önskar jag att ingen såg på mig, hatar deras blickar, krymper ihop inför varje möte. Annars söker jag ögonkontakten och njuter av att bli sedd. I lördags (se föregående inlägg) var jag snygg. Idag var jag snygg. Men igår var jag ful. Då var all tillit på den jag är som bortblåst och inga kläder passade, allt kändes fel. Men hade på mig i princip samma klädesplagg idag, ändå. Märkligt, men så är jag, ibland. Oftast är jag snygg och självsäker och så länge det är så, går det att leva med. Förtillfället iaf. Jag vill veta var det kommer ifrån, för det är det som är mest frustrerande, jag vet inte.
Idag blev det många ärenden, med långa promenader emellan. Först skulle jag genom halva stan till den enda postterminalen som finsn kvar, för att hämta ut mitt körkort. Behövde tydligen identifiera mig för "riktig personal" så de inte kunde skicka det till ett lokalt utskicksställe. Vilken otrolig miss de gjorde, den där Posten. Avvecklade alla sina egna kontor för utskickställena, då de trodde att verksamheten skulle fortsätta dala. Men de såg inte onlinebutikena vid horisonten, och det som skulle komma med dem. Snacka om att hugga sig själv i vaden.
Efter att vara på ena sidan om stan skulle jag sedan till den andra och Erikshjälpen. Hittade en bok, Anhörig av Katerina Janouch, som jag hört om och tänkt låna på bibblan. På vägen från Posten ringer mamma, hon är i stan och jag får sällskap, det uppskattas. Efter strosande på Erikshjälpen handlade jag och hon följde med hem, för att laga det som ändå redan var inplanerat, Kycklinggryta med kikärtor. Inte så mycket kyckling, men mycket kikärtor, med allahanda rotfrukter. Och när mamma-socker-och-choklad-monster är med, blir det efterrätt som hon stod för. GB's Krämig chokladglass, med hackade cachew-nötter och maränger, blandat med lite mjölk. Det blev mycket kvar i liters-paketet och fast jag redan var mätt, trycker jag i mig resten, efter att mamma har gått.
Inte många minuter efter det, har jag somnat i soffan. Om det var två timmars promenaden som tog ut sin rätt, eller socker-bomben som sköt upp och försvann lika snabbt vet jag inte, men tror den senare. Jag vaknar, halv tio. Långt ifrån vanligt, kryper ändå ner i den riktiga sängen och försöker sova. Men när blodsockret väl stabiliserat sig kan jag inte sluta ögonen längre. Så jag går upp, och skriver ner det jag tänker på istället, om helgen, och dagen som varit. Och där är jag nu.
Nu, medans jag skriver och klockan börjar bli mycket senare än jag vill, väntar jag på att få smaka på nybakade grahamsbullar. Det jag skulle gjort om jag inte slocknat så tidigt. Och sen hoppas jag komma tillsängs, inte allt för sent. Mot en ny dag där jag är snygg...
Bevisa mig fel och jag älskar dig för all tid
I helgen hade vi äntligen samlat ihop oss med laddade sinnen, efter många tidigare misslyckanden, att äntligen ta oss ut, "göra stan". Kan det vara så länge sedan som mitten av december senast? Jag hoppas jag har fel, tanken skrämmer mig. Jag kände mig hemma där på dansgolvet, nästan lika efterlängtat som snön och de vita vidderna i fjällen. Och jag hade bestämt, idag skulle jag hitta lite närhet. Det fick gärna vara tillfälligt. Något löst, okomplicerat gemensamt utnyttjande av närhet. Om det nu verkligen finns några okomplicerade relationer.
Men jag fastnade i någon trots allt, så som jag brukar göra. Så fort jag hittar lite uppskattning och uppmärksamhet så är jag fast. Jag borde gått vidare inser jag, nu. Hon erbjöd inte det jag var ute efter, vilket visserligen inte behövde vara något tillfälligt för en natt, men hon kändes fel. Jag har bara känslan att gå på men den säger mig att hon är ute efter mer, ett förhållande, något långvarigt. Men framförallt var det hon som person som kändes fel. Hon kändes allt för mycket som mitt förra jag. Blyg och osäker på sig själv. Introvert och innesluten i sig själv. Jag vet av personlig erfarenhet hur svårt det är att få kontakt med en sådan person, jag släppte aldrig in någon.
Vi skills åt, halvägs hem till varderas lägenhet, med att jag får hennes nummer utan att hon tar mitt. Smart, all press på mig. Jag våndas med känslan om jag ens borde höra av mig för jag vill inte spela eller låtsats att jag erbjuder något jag inte senare kan ge. Men ett mess skickas. Tiden går och jag hoppas faktiskt att hon inte ska svara, då skulle inte jag behöva välja, men det kommer. -Hade du roligt igår? Det hade jag :) Ett svar tillbaka och blankt sen dess.
Jag skulle gärna bli bevisad fel om henne, men känslan kvarstår efteråt. Hon är inte det jag söker och behöver. Jag behöver någon mera öppen, vågad och utåtriktad, någon som är nyfiken på livet. Jag väntar på att hon ska motbevisa mig. Men om känslan stämmer kommer jag inte få höra av henne igen, hon kommer inte ta initiativ. (kanske om ett par veckor)
Det finns inte mycket jag gillar mer än att bli bevisad fel. Det är vad jag blivit om min egna inställning, till relationer och framförallt tillfälliga sådana. Den är förändrad och jag förvånas hur snabbt och tvärt det har skett, och utan att jag kan se en brytpunkt. Då! Jag minns argumenten, jag hoppas jag delvis har kvar dem, men att jag släppt på det som var fördomar. Försvaren för att inte leva själv.
Say It To Me Now
Humor har morgonstund i mun
Märklig sms-konversation imorse. Klockan sju på morgonen kommer från ett okänt nummer en ascii-bild jag inte kan tyda:
Okänd: ,)) L
,"""""",
""PUSS"
'""""""' God morgon. sovit gott? Jag har det.kram
Jag: Tack, sovit jätte gott! Men vem är du, tycks inte ha dig i min telebok?
Okänd: Ronny, vem frågar?
Jag: Appe, som fick en puss av dig nyss!
Tack Ronny, för att du fick mig att vakna på gott humör! En annan incident som förgyllde min vardag, igår:
På myrorna, jag köper en bok och tillslut är det min tur i kön. Jag betalar med en guld tia och väntar på att få en fem-krona tillbaks. Med handen halvvägs utsträckt tittar kassörskan (~60) på kvittot, och stannar upp i sin rörelse.
Kassörska: (tyst halvt för sig själv) Nej jag slog femtio ör...
Hon står och funderar och tittar rådlöst på kassaapparaten. Min fem-krona i handen.
Jag: Det är ok jag behöver inget kvi...
Kassörska: Vänta, vänta...
Under en minut står jag och betraktar henne. Hon slår på kassapparatens knappar. Hon river av kvitton. Hon tar upp fyra en-kronor och femtio öre, och lägger sen tillbaka dem igen.
Jag: :)
Tillslut får jag min fem-krona, med kvitto.
Kassörska: (ser nöjd ut) Varsågod!
Jag: Tack... så mycket!
Sådant som förgyller min vardag. Annars, känns det lite menlöst. Med mycket. Jag vill, börjar och tar ett steg. Men stannar, slutar och tappar lusten. Som att jag börjar se på film, men pausat och slutat efter en tio minuter. Inte för att det är tråkig eller ointressant. Utan för att det är en film som jag tror passar perfekt för en annan, J. Som jag tror vi skulle kunna gilla tillsammans.
Det känns lite meningslöst, saker och ting. Utan att ha någon att dela det med. Det kommer bara bli ett eget minne som bara jag kan dela med mig själv, som bara jag kan komma ihåg. Nej, jag vill ha någon att dela med.
Var ser du dig om fem år
Jag tar mig tid efteråt, smuttar på en kopp te och betraktar personerna som passerar. Försöker föreställa mig vad de tänker på, vilka tankar som rör sig i deras huvud, just då. Jag önskar jag visste. Tjejen med huvan uppdragen i duggregnet, damen med den högburna hållningen. Och hur är det med mig själv? Hur känner du egentligen för de jobb som disskuterats, som du mycket väl kan komma att erbjudas? Och de andra jobben, det på ditt gamla jobb som tycks vara som klippt och skuret för dig? Vad vill du egentligen? Var ser du dig?
Kan jag se mig i ett litet expansivt företag i framkanten av utvecklingen? Säkert med fritt tänkande och eget ansvar. Eller i det stora företaget, som är uppstyrt, ofta med fasta uppgifter, där man behöver rätta sig efter alla andra? Men tryggt, med en stabil inkomst och säkrad framtid.
Jag trodde det skulle kännas fånigt att prata om min entusiasm för mitt program och mitt intresse. Webbdesign och webbutveckling, blandningen mellan de tekniska lösningarna och att skapa grafiskt. Men det gjorde det inte. Det gör det inte. Jag valde ju faktiskt mitt program av en anledning, jag och ingen annan. Det är bara att jag ifrågasätter allt, alla val jag gjort, att jag inte riktigt vet vilka som verkligen är mina längre.
Mammas lilla kopia
Tillbaks från en vecka med vita vidder. Jag har saknat dem, de årliga resorna till fjällen. Vädret gör sig inte rätt på mobilkameran, som ändå var mycket sol och blå himmel. Gillar dock effekten i motljus bilden, himmlen och landskapet ser nästan lite drömskt ut.
Och tillbaks från en vecka med familjen. Som alltid blandade känslor efteråt. Hade ett personligt samtal med mamma. Borde inte vara något sensationellt, men är tyvärr det, sällan det är givande och om något personligt. Jag berättar lite om min dåliga självkänsla, inte gjort dettidigare. Jag vill säga mer, när hon frågar: -Hur känns det att umgås så här? (med familjen) Ger inget svar. -Det kan vara svårt att säga hur man känner, några har så lätt för det. Visst har jag svårt för det och beundrar de som kan. Jag tränger bort allt för mycket. Men inte därför nu, förstår du inte mamma? Det är för att det handlar om dig! Om er! Det är ni som har gjort mig så här! Det är er jag jagar uppskattning från! Det är din gunst jag hela tiden vill ha och som du bara ger när du själv behagar! Men vad skulle det ge att anklaga henne för det? Jag sitter tyst, tittar ut genom bilfönstret.
Jag tänker på det nu. Jag tänker på den uppskattning och den typ av uppmuntring hon ger. Det är mest (endast?) det som hon själv gillar, egna intressen. Som att baka. Eller läsa. Men bara vissa böcker. Sådana som hon läser. När jag tar och ska läsa något som hon inte vet något om, blir hon skeptisk direkt, och tvekar inte på att visa det. -Ska du verkligen läsa den där, den är så gammal. Med en suck, armarna i kors och kanske en orolig blick.
Jag slukar böcker, mest om personlig utveckling och psykologi. Inte för att det går så fort, allt för långsam läsare och allt för stor drömmare för det. Men jag börjar rada upp dem. Ibland är det mer subtilt och endast med kroppsspråket. - Ja men det är ju sådant som är bra att läsa för vem som helst. Hon säger orden, kanske med ett leende, men nedvärderar ändå det hon inte förstår, det hon inte själv är intresserad av. Jag börjar se det, eller egentligen alltid gjort det, har ju alltid varit känslig för just det. Hummet... den lite nedvärderande, lite nedåt riktade och lätt flackande blicken. Det godkände hon inte. Jag känner henne och hennes tecken, som hon antigen är värdelös på att dölja, inte bryr sig att försöka eller att det bara är just jag som är känslig för dem. De genomborrar mig, sätter sig i benmärgen.
Varför kan du inte bara låta mig vara och visa intresse för den Jag är, mamma?
Stjäla lite närhet i vimmlet och mörkret
Ute på en jogging tur igår så tror jag att jag såg Louise. Eller är det jag som vrider och vänder på omständigheter till det blir vad jag önskar att det är. Inte första gången jag tror jag ser henne, för att sedan upptäcka att det är någon annan när jag ser personen framifrån.
Det är märkligt, känslan sitter kvar, känslan av hennes närvaro. Trots att hon satt instängd i en bil, en escort som jag har för mig hon brukar köra. Men jag såg inte ansiktet. Först halvt bakifrån. Sen, ett par minuter och 4 tvärgator senare kom den från sidan, då tittade hon bort. Det kändes nästan tvingat hur hon titta bort, utan att ge fotgängaren (jag) som var på väg att korsa vägen vägen, den minsta uppmärksamhet. Kändes konstigt, och jag mötte istället passagerarens ögon. Om hon åkte ett varv runt ett kvarter för att ta en andra titt, av samma nyfikenhet som jag, så hade hon nog inte väntat mig vara där jag var, hade slutat springa.
Det är känslan som sitter kvar. Den har felat förrut med henne, men har också visat sig vara rätt många andra gånger. Det känns som hon, egentligen inget annat. Men känslan sitter kvar...
Men ikväll får det bli andra tankar. Först måste jag packa, sen till vänner och hoppas komma ut, till blinkande ljus och vimmel. Där kanske man kan stjäla lite närhet någonstans också. Jag behöver verkligen, och förstår egentligen inte hur jag klarar mig utan det så här länge. Men det kanske är just det jag inte gör.
Och packningen, till imorgon, iväg till fjällen med föräldrar och broder. Vita vidder, det var länge sedan, och som jag längtat. Blir borta ett tag från bloggen då troligtvis, tveksamt hur det är med täckningen till mobila bredbandet. Ha det bra till dess!
Försaka mig själv
Det har alltid varit ansträngt för mig att umgås med familjen, att få de pressande inpå livet utan att ha någonstans att fly. Men blev inte så denna helg. Ingen av bröderna sov över och följde inte med förldrarna på utflykter. Fick mycket tid för mig själv i villan, till det jag vill göra just nu, läsa och fundera. Jag har svårt för det i min lilla lägenhet, behöver miljöombyte för att kunna koncentrera mig, allt för mycket som distraherar och känns försakat annars. Massa borden.
Jag hade en dröm färsk i minnet när jag vaknade idag. Borde skriva ner dem direkt för detaljerna blir suddiga direkt:
Jag är prostituerad, eller snarare på väg att bli. Jag tar hjälp av "erfarna" som hjälper mig hur.
Den känns inte som så svår att tyda om man vet vilka tankar jag går i just nu. Allt kretsar kring jobb och vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte. Jag ifrågasätter allt och tvivlar på allt. Jag har varken dröm eller mål som jag vill uppfylla. Varför pluggade jag IT? Det verkade kul. Typ den typen av motivationen jag alltid haft. Det och att tillfredställa föräldrarnas press genom att skaffa jobb få pengar och bli självständig. Men vill jag egentligen jobba med IT? Inte hittat något hittils. Men jag behöver pengar. De sinar och jag behöver skaffa ett jobb, vilket som helst, för att få in några.
Så till drömmen. Jag tror inte det var någon önskedröm. Snarare mitt förnuft som försökte tala med mig, eller bara det omedvetna som talade om för mig var jag var på väg. Jag är på väg att försaka något, sälja mig för pengar. För det är ju så det känns just nu. Jag måste ju inte nödvändigtvis ha ett jobb som dröm och mål, inser jag, kan ju ha det som ett 9-5 jobb. Något man kan släppa när man kommer hem och kan lägga tiden och energin på fritiden. Men måste ha något att uppfylla på den fritiden isf. Faktiskt önskar jag ett sådant jobb, men ändå något som känns meningsfullt. Det är där skon klämmer för de mesta tror jag, i det område jag hamnat och inte dirket valt.
Om jag skulle välja mina studier idag vet jag vad det skulle bli. Inte IT, utan det som intresserar mig mest just nu. Psykologi. Så jag skulle ju kunna plugga till psykolog, hittar inte mycket annat psykolgi inriktat. Bara fem år till i skolan, nu när dryga fyra år snart är avklarade. Tror inte nu att det skulle bli tråkigt, jag skulle ha ett geuint intresse, men allt annat skulle kännas redigt bortkastat. Det finns dock terminslånga kurser, grund-, fortsättnings- och fördjupnings- kurser. Frågan är vad man blir med det, typ två år slumpmässig psykologi. Då skulle även min IT-utbildning vara rätt så out-of-date.
Tillägg 27/3: I drömmen tar jag hjälp. Om det är mitt förnuft som talar där borde jag kanske lyssna. Brukar ju alltid be om hjälp för sent. Men har väl på sätt och vis redan gjort det genom en vän som också säljer sig själv för pengar just nu, känns så. Han tycker jag bara borde ta något, vad som helst, behöver ju inte va för alltid. Vet inte varför jag har så svårt för det, det låter så lätt.
Han kryper
Påskhelg med i föräldrahemmet med familjen samlad, plus två. För både brödernas respektive var med och åt påskmiddag. Den äldstes är han sambo och förlovad med, men mellanbroderns är första gången jag träffar. En god och glad göteborgska, bokstavligt. Jag ser dem agera tillsammans och ser kärlekens språk. Det är fint, och gör mig glad, för dem, för min bror. Jag tror han har väntat länge.Men lika full av kärlek och förälskelse som jag ser de är i, lika stor avsaknad ser jag med min andra bror, min alldra största, och hans respektive.
Efter att både bröderna åkt hem till sig och bara föräldrarna och jag är kvar kommer hon upp på tal i förbifarten. Då kan jag inte hålla mig längre. Då kan jag inte sitta tyst längre och låtsas som ingenting. Så som konfilker brukar hanteras i denna familj. - Jag tål henne inte! Hennes beteende och jargong. Jag tål den inte! Jag var tvungen att samla mod innan, för jag väntar mig motstånd, förvåning över var det kommer ifrån. Men de sänker blicken, söker i sig själva, och känner igen. Jag är inte ensam med dessa tankar. Och med lättnad tar vi ett samtal och det tabubelagda.
Det är mycket jag inte förstår med henne. Hon är från Thailand. Det kan ju ligga mycket med det, kulturellt. Det har funnits en språkbarriär, men den är inte lika stor nu, det känns nu som hon bara gömmer sig bakom den. Det är svårt att interagera med henne, men visserligen är inte den formen som det oftast blir ideal tror jag. Middagsbordet med alla samlade.
De förlovade sig snabbt, bara efter några månader, men vi vet fortfarande knappt något om henne. Jag inser att jag inte visat mycket intresse och ens frågat, och intalar mig själv att det beror på responsesn man brukar få. Noll, från både henne och brodern, för han verkar veta lika lite han. När kom hon till Sverige? Varför? Och hur kom hon till Sverige? Hon kommer från en liten by i norra Thailand som inte har mycket mer än rinnande vatten och el, verkar det som. En biljett till Sverige är inte billig. En del kommer på lånade pengar, men så verkar inte vara fallet, hon har vanligt jobb nu iaf. En del kommer med en rik västerlänning. Men var är han nu isf. Har hon uppehållstillstånd? Det verkar inte vara allt för självklart i dagens tider. Var det därför de förlovade sig så snabbt?
Det är många frågor som kommer upp och det finns många omständigheter kring dem som vi bara kan gissa kring. Men det går inte allt för länge, vi har gjort det i ett år nu. Det man inte får veta kan man helle inte ta ställning till. Inte ens min bror verkar veta svaren, han vet inte mycket. Han har frågat, men hon lär ha avfärdat honom som hon brukar, och han har inte pressat, för han kryper för henne. Han är kär. Men är hon det? Har hon känslor? Jag ser inte symbolerna. Jag kan göra till en början, men nu vill hon inte vara en del av min brors värld. Hon drar och sliter, och håller honom borta från sitt eget liv.
Min världsvane far (som jag förvånas över vara så insiktfull ibland, trots att han annars kan vara så oomtänksam och tankspridd, ett annat kapitel) konstaterar att äktenskap inte riktigt ses på samma sätt där hon kommer ifrån. Det är mer arrangemang, att leva tillsammans, som det var förr i tiden här. Det är inte som idag i Sverige, att man skiljer sig när man tappat känslorna för varann.
Vi konstaterar till sammans, att vi inte kan acceptera hennes asociala beteende längre. Och det är vår plikt att på något sätt nämna våra känslor och tankar för min bror. Det var många frågor, förvirring, irritation och frustration som kom ut, kring vad som alltid känts som tabu att nämna. Men jag konstaterar även att det är sant som jag hört. Det försvinner inte bara för att man ventilerar det, sina känslor och tankar. Utan tvärtom, det växer.
Är du redo för kärleken
Den person som blivit medryckt i förälskelsen upplever problemen som den andres problem, inte som ett gemensamt drama; innerst inne säger hon: klara dig bäst du kan. "Jag finns här, jag tycker om dig, lös dina problem och kom sen tillbaka, men visa dig inte förrän du löst dem", säger hon. I en ömsesidig förälskelse däremot strävar bägge parter efter att invadera den andres territorium, att betrakta varje problem som "vårt", ett problem som bara "vi" kan lösa.
Jag kan dock inte undvika att inte känna igen mig. Hennes problem var mina, nästan till allt för stor grad, så jag glömde bort mig själv, försakade mig själv. Men hon ville aldrig ta del av det som var mitt, mina problem, mitt liv. Citat i texten skulle nästan ordagrant kunna vara taget från Louise.
I en ojämnt vägande förälskelse är det alltid den minst förälskade som anklagar den andre för att vara okänslig, egoistisk, att leva i fantasin eller att vara tvetydig. Istället är det alltid den mest förälskade som oupphörligt, med tusen nyanser, ställer den väsentliga frågan: älskar du mig?
Det var kanske hennes eget tvivel som gjorde att hon ifrågasatte mig och ofta anklagade mig för just vad det hon själv gjorde. Jag framställer henne alltid som boven, tycker jag själv ibland. Men det är inget jag gör medvetet och håller henne inte till svars för att hon inte kunde svara på det jag gav. Det kan ha haft många orsaker för att det var så, men jag är dock inte ute efter att hitta en anledning längre, men vill ändå fortsätta att hitta förståelsen. Det är alltid det som lockar mig.
Den som älskar tenderar att rycka med den älskade in i kärleken. Om även denna är redo att förälska sig, kan det uppstå ett möte och till och med förälskelse. Men det kan ju hända att den andra personen redan har någon som intresserar henne och den förälskades kärlekspoesi väcker då visserligen hennes kärlek - men till en annan. Hon förflyttas till ett högre känsloplan men mottagaren av dessa känslor är inte den som väckt dem.
Det handlar mycket om att hitta någon som är redo att förälska sig, tror jag. Som inte lever i det förflutna, som vill ha något nytt, annorlunda, här och nu, för frammåt ser den bara tomhet. Are you ready for love?
Yes I am. Men nog om kärlek, nu ska jag titta på House, han e mannen.
I never wanted to be away from her
Jag drömmer om kärlek. Jag längtar efter, önskar jag hade, väntar på att den ska komma.
Jag vill ha den "riktiga kärleken" , som i filmen jag ser, Away from her, om livslång kärlek. Och som handlar om hur svårt det är när den man lärt känna och älska förändras, till någon helt annan. Det är en sådan film som jag direkt när jag sett klart den bara vill sätta på repeat och uppleva den igen. Känsla den gav.
- She said, "Do you think it'd be fun if we got married?"
- And what did you say?
- I took her up on it.
I never wanted to be away from her.
She had the spark of life.
Lycka & trygghet
Det är många frågor jag inte fått besvarade än, många som kretsar kring J, Scoutern. Hon jag hade en så bra tillvaro med. Vi umgicks utan problem och med full trygghet.
"Det dagliga livet kännetecknas av besvikelser. Aldrig känner vi att någon riktigt förstår oss, aldrig sammanfaller våra egna och andras önskningar helt och hållet. Det är ett tillstånd som ständigt tycks vara på gränsen till att ta slut, det verkar faktiskt omöjligt att det kan fortsätta på det viset, så meningslöst, så irriterande.
Vardagslivet växlar mellan två poler, lugn och besvikelse; förälskelsen mellan extas och plåga. Vardagslivet är en evig skärseld. Förälskelsen är endast antigen paradis eller helvete; vi är antigen frälsta eller förtappade. Vart och ett av dessa båda dialektiska par har en positiv och en negativ sida. Myten uppstår genom att man tar den positiva polen för dig och därefter de två positiva polerna tillsammans, lugn och lycka, utan de negativa, besvikelse och plåga."
Det är myten om "så levde de lyckliga i alla sina dagar", han pratar om. Den finns inte enligt honom, så långt jag kommit i boken iaf.
Tillvaron med Louise var en övervägande del en ständig plåga, blandad med ren och skär lycka. Det var då vi sågs, jag kommer ihåg varje ögonblick. Och det är inte bara pågrund av att vi sågs allt för sällan, månader emellan, och knappt hördes av där emellan heller. Tillslut klarade jag inte av det, det blev för mycket av en lång plåga. Det var nog därför jag sökte tillvaron med J. Hon erbjöd något helt annat, lugn och harmoni, inga bykymmer, inga besvär. Men besvikelsen planterade sig också där, över att det inte fanns någon passion, ingen glöd, inget extraordinärt.
"För att omvandla den till vardagligt lugn måste man förinta den. Priset blir emellertid att förälskelsen tar slut och extasen försvinner. Vad som återstår för dem är det triviala vardagslivet, det fridfulla lugnet som ständigt avbryts av leda, agg och "besvikelse". I det vardagliga livet önskar man alltså det extraordinära och i det extraordinära det vardagliga."
Det är ett lite pessimistiskt synsett han har, Francesco, men behöver inte vara mindre sant för det. Men inget som inger speciellt stort hopp. Ska man vara lycklig måste man plågas och ska man känna harmoni måste man känna besvikelse. Det går inte att vinna. Vad väljer man om man måste? Lyckan blandad med plåga, eller harmonin blandad med besvikelse?
Fick jag välja igen, vet jag inte vad jag skulle välja. Jag har valt bort både tidigare. Passionen och plågan med Louise, och lugnet och besvikelsen med J. Jag vill ha båda på något sätt och jag kommer då att tänka på en annan bok och ett annat citat:
"Den första kärleken, förälskelsen i en annan människa, känner vi och kan benämna på rätt sätt. Men vi behöver inte ha någon brådska att ge den andra kärleken ett namn. Det räcker med att vi i största allmänhet men med övertygelse erkänner att det finns två grundläggande former av kärlek i människohjärtat, en som drar oss till jordens mäktiga krafter och en annan som lockar oss att söka oss själva i kosmos. Och när vi erkänner dessa två fundamentala motiv börjar vi ana livets hela utmaning: att först se de två formerna av kärlek i all deras olikhet och till och med motstridigheter, och sedan arbeta för att på något sätt förena dem och få dem att tjäna varandra."
Det ger mig hoppet tillbaka. Det kanske handlar om att hitta balansen, och även kanske att alltid vara i fas, då man vill ha olikheterna, tryggheten eller passionen. En fråga jag fortfarande har är om kärleken alltid måste börja med förälskelsen, eller kan den komma senare? Det sägs att det tar uppemot ett år innan man verkligen lärt känna en partner. Under den tiden borde man kunna hitta det hinder som krävs för att förälskelsen ska blossa upp. Så borde man inte lika gärna kunna börja i andra änden, med en person man trivs med fullt ut i vardagslivet? Jag måste fortsätta läsa och söka svar. Men någon gång måste jag också våga försöka.
För övrigt, har en låt och en röst snurrat i mitt huvud hela dagen. Duffy's. Hon ber on nåd, just för att plågan ska ta slut...
Förälskelse & kärlek
Jag vet inte varför jag väntat. Boken har stått i hyllan utan att jag orkat börja läsa. Även fast jag vetat att det skulle kunna svara på så många svar jag sökt. Det har väl att göra med det där att jag inte orkat, tror jag. Fastän det ligger framför näsan på mig och jag vet exakt vad jag behöver göra, så har jag inte orkat. Den är precis så där härligt insiktsfull som jag trodde den skulle vara, jag över att jag hade rätt.
"Visst är det sant att den kärlek som skildras i litteraturen är den förhindrande eller omöjliga, men detta kan förmodligen förklaras med följande: om det inte finns ett hinder, kan ingen rörelse uppstå och sålunda heller ingen förälskelse. Med andra ord, utan motsättningar, utan hinder föreligger inget behov av att införa ett annat system av motsättningar och bytesförhållanden, dvs att grunda en ny institution.
Om detta för i tiden utgjordes av släktskapsstrukturen, kan det i fortsättningen kanske uppträda i form av ett tidigare äktenskap, en politisk ideologi, en kulturell eller språklig motsättning eller en åldersskillnad eller rentav en sexuell avvikelse som när det gäller homosexuell kärlek. Förälskelse består således alltid i att bygga upp något nytt med utgångspunkt från två skilda strukturer."
Jag kan inte annat än se sanningen i detta, i mig själv och förälskelser omkring mig. Men det känns samtidigt, jobbigt, frustrerande, att det alltid måste finnas ett hinder, eller ett problem, för att man ska kunna bli kär. Men det är så av en anledning.
"Förälskelsen skiljer det som var enat och enar det som var åtskilt, men enandet sker på ett speciellt sätt, ty denna förening framstår som ett strukturellt alternativ till en redan strukturerad relation. Den nya strukturen utmanar den gamla vid roten och degraderar den till något värdelöst."
Det är olikheter som ska förenas. Den, förälskelsen, uppkommer för att man söker ett alternativ, och för att man ska söka ett alternativ måste man på ett sätt finna missnöje i där man är. Det känns också rätt sorgligt, men även naturligt. Man behöver inte direkt vara missnöjd, men ändå se ambivalensen, se både det goda och onda från sin bakgrund. Det krävde att jag kom till en viss punkt i mitt liv, 25-årsdagen för snart två år sedan, för mig att komma dit. Det var först efter den som jag träffades av min första förälskelse, och kort efter det, min andra.
De följer både samma mönster, men Louise som var den andra varade längre. Hon var min raka motsats. Intressen, familj och bakgrund, sociala umgängen. Som personer är vi natt och dag. Hon har många av de egenskaper jag önskar jag hade mer och starkare, hon har integritet, tar för sig och står på sig. För mycket ibland kanske, men min motsats. Och jag inbillar mig att jag har flera av de egenskaper som är svaga i henne. Trots detta kändes det som vi förstod varandra (iaf i början) det är förälskelsens makt. Jag ville förena mig med henne, ta mitt goda och hennes goda och skapa något nytt, helt eget, vi mot världen. Hon erbjöd ett alternativ, halvägs bort från den tillvaro jag levde.
"Begynnelsestadiet är en intensiv upplevelse av varat som säger ja. Det finns ingen orsak och ingen garanti för att det skall säga ja, men ändå gör det det. Den nyförälskade har tidigare gjort många försök, många gånger har han försökt öppna sig, men antigen var han inte redo eller också fick han inget gensvar. Men även när han finner ett gensvar kan han inte veta om det är ett äkta, totalt gensvar. Han kan inte säga det om sig själv och än mindre om någon annan. Att förälska sig är att öppna sig mot en ny och annorlunda tillvaro utan garantier för att den någonsin kan förverkligas."
Det är en sak jag länge ångrat och än mer nu. Jag sa aldrig hur jag kände för Louise. Jag ville, jag tänkte, men gjorde det aldrig. Jag öppnade mig inte och tilllät mig vara sårbar för framtiden. Utan garantier för om hon skulle svara eller inte. Allt för ofta frågade jag istället vad hon ville och kände, utan att ge några egna tankar. Hon måste ha varit lika osäker som jag var på henne, vad hon ville och kände. Vi gjorde ju faktiskt likadant. Vi visade, att det var något speciellt vi hade, men vi sa aldrig vad vi kände. Jag var för rädd, att mista kontrollen över mitt liv. I många avseenden kom nog inte min förälskelse till Louise längre än så här.
Dagens ord
En pizza blir till
Jag undrar vad det är med mig. Varför kan jag inte ta tag i något. Allt ligger framför näsan på mig. Jag vet precis vad jag behöver göra, borde göra, måste göra. Om jag ska bli klar med utbildningen och skaffa ett jobb. Jag lyckades slutföra något förra veckan, lägga fram examensarbete, och jag trodde det skulle vara vändningen. Jag hoppades väl på det i alla fall.
Jag har känt så här allt för länge nu, längre än jag vill uttala eller knappt erkänna för mig själv. Men jag har ingen att berätta det för. Vänner och familj frågar, undrar, vad det är jag sysselsätter mig med nuförtiden egentligen. -De där labbarna, och tentan som kommer. Och borde börja söka jobb också. Ungefär så har jag sagt i mer än ett halvår. Hur länge kan jag dölja till kan jag dölja det tro?
De frågar och undrar, vännerna och familjen, men det är ingen jag kan prata med om det, säga som det är, rent ut. Jag klarar det inte. Jag orkar inte. Kanske för att jag nog skäms lite över det, att jag inte kan prestera som jag borde. Men varför orkar jag andra saker? Jag tränar och springer livet av mig. Jag läser och skriver med glädje, bara det inte är skolarbete eller jobbsökande. Jag vill bli av med det, men det samtidigt inte som lösningen. Jag måste vilja. Den är borta, förvillad, för jag vet inte vad jag vill.
Även om jag troligtvis skulle hinna med lika mycket om jag hade ett jobb, så blir det iaf nu tid till annat, som man i alla fall lätt känner man inte har tid för. Som matlagning, det gillar jag och lagar allt. Intresset och kunskapen har jag nog mammsen att tacka för. Jag kommer ihåg att jag brukade stå på en pall och titta på när mamma stog vid spisen. Det var när vi fortfarande bodde i den vita stora villan.
Igår blev det pizza, fullkornpizza (hälften grahamsmjöl), och en vegetarisk sådan. Som gratinering var det tomatsås, champinjoner, gröna oliver, rå lök, röd paprika och ovanpå den rivan osten, ruccolasallad. Enhetligt med pizzalandets färger, speciellt utan ost, då den nästan såg som mest smaskig ut. Det var den tillslut, ändå.
Kanske är det en del av att jag gillar det där med att skapa. Vad det än är, i princip, gör jag det med glädje. Om jag ser vad det ska leda till, om jag kan förnimma målet, då vill jag. Då kan jag.
...
Jag är sååå ledsen...
Det känns lätt lite fånigt vad man än säger. "Näh men va tråkigt, du...", "Jag är sååå ledsen...", värst när den andre inte verkar vara det. Ett "Jag beklagar sorgen och förlusten", blir det jag skriver nu, nog det jag själv skulle vilja höra.
En annan vän förlorade sin farfar för bara ett par månader sedan, en vän jag kallar min Syster. Vi försöker vara öppna, men hon sluter sig också direkt. Kanske var det för att jag så desperat ville (vill) dela den sorgen med henne då. Jag vill känna hur det känns. Och jag ville och förutsatte att hon var förstörd, för att jag skulle kunna trösta.
Nu, önskar jag att jag hade J i min famn, uppkrupen i soffan i mörkret och bara lyssnande på samma musik. Den jag själv använder för att gråta, den jag lyssnar på nu. Jag vill känna idag, känna att jag lever.
Kom hem
Vem ska annars se på mig - Anna Järvinen
