... oskyldig pojke ...

Jag är lite halvt sjuk, en förkylning i kropp som mynnar ut i hals. Med varm fleece-halsduk virad om, har jag i lägenheten gått, tre dagar långt. Mest myst i soffan, med en filt och film som värme. Jag har fortsatt på samma spår som senaste filmen, dokumentärer, en hel hög. Om storföretag, om hemlösa barn i rumänien, om en lindansös och om ghandi (som visserligen var en spelfilm, men ändå får ses som lite av ett historiskt dokument).

Han, känns nästan lite som en ny hjälte, förebild. Han var en stor man. Han levde ett gott liv. Han dog, som en stor och god man. På underliga men ändå självklara sätt liknar han den andre, lindansören. Som själv säger: - Om man dör, för sin passion, det man värdesätter mer än något annat... vilket fint sätt att gå bort på. Det går rakt till hjärtat mitt. Att följa sin dröm, stupa med och för sin dröm, är ett bättre sätt ån något annat jag kan tänka mig, att gå.

Båda, lever sina liv till fyllo. Jagar ögonblicket, jagar drömmen, och tar saker som de kommer. Båda skiljs från vänner, men det är bara fysiskt. Ett farväl behöver inte vara ett adjö. Deras spår och närvaro lever kvar, i varje cell kan de kännas. Så tror jag, så känner jag. Jag behöver bara känna själv, till personen som han på linan påminner om. Han jag inte har kontakt med, men som var en bästis, min enda riktiga. Jag önskar han fortfarade var nära. Men samtidigt känner jag honom alltid, nu.

Jag tror jag börjar inse litegrann, att och hur man måste släppa ibland. Att inte alltid klänga fast och vilja ha det förflutna, så som det var, det enda bra man känner till. Vissa saker måste förändras, vissa saker måste släppas. Kan inte sparas, men kan ändå ha dem kvar, känslan av dem, och fortfarande tillsammans gå mot nya mål. Är inte det också kärlek?

Det är något fel i världen. Jag känner det, men kan inte identifiera det, kan bara stappla fram på ord som inte bär sig själva. Att vi utnyttjar varandra... eller bara vill ha mer... vi är egoister... eller nej...

Jag väntar på att skärmen ska bli svart, att den ska ge mig svaren, att jag ska få ställa frågorna. What is the Matrix? Nästan så, får jag... jag får en film, som jag sätter på av egen vilja, men som ändå tycks hitta mig. Det, ger mig en glimt, ord på det jag alltid sett. Jag kan egentligen inte säga mer, för mina egna ord räcker inte till. Jag rekommenderar bara, er som läser, att se den. Jag har bara sett den första, nu, nyss, än. Den är gratis, finns på video.google, så ladda ner den i piratbukten med gott samvete, den är inte kommersiell.

Den första från 2007, den andra från 2008. Här. Det handlar om andlighet, religon, krig... och banker. Jag undrar, om de visste eller hade på känn, att det skulle bli aktuellt ett år efter utgivningåret på första. Det verkar inte vara så nytt. De ger sig på svåra ämnen, försöker med mycket, svårt att acceptera. Men nödvändiga frågor, intressanta, som saknar motsvar.

“I think I've spent 30 years of my life, the first 30, trying to become something. I wanted to become good at things, I wanted to become good at tennis, I wanted to become good at school and grades... and everything I kind of viewed in that perspective: I'm not OK the way I am, but if I got good at things...

...and I realized that I had the game wrong. The game was to find out what I already was.”

Back to basics. Jag gillar detta citatet. Känner det, hur jag själv så ofta viljat bemästra saker, bäst på allt, för att vara någon. Det är inte alltid man måste upptäcka något nytt, rusa fram i hundra-tio mot nya äventyr, nya utmaningar, finna sig själv. Ofta kan man nog ha sprungit förbi den man är, missat sig själv, i sin hets och sin iver, efter att bli någon. Det tror jag.

Jag cyklar till jobbet tidigt tidigt i den kyliga luften, med vit frost över hela cykelbanan och i gräset vid sidan av.  Och vid horisonten brinner en guldaktig brand. Jag drar ner på farten, vill inte nå mitt mål. Och på vägen hem cyklar jag mot solnedgången, mot en lika guldig brand. Inte för att de direkt går att jämföra, ingen är den andre lik, alla kan vara speciella, på sitt egna vis. Färska sår på armarna gör sig påminda under den fuktiga tröjan, men jag har ändå bara en tanke. Det är ett privilegium att var jag, nu.

Är det musiken? Mogwai's dystra emo stråkar som som sätter hela min kropp i gungning, drar med mig, i dess svängar.

Är det vinet? Alkoholen som sprider sig i kroppen med blodets fart, till varje lem i min kropp, domnar den, dämpar den.

Är det huset? Alla minnen, stämningar och känslor, som kommer tillbaka och levs om på nytt, i huset jag växt upp.

Är det kvällen? Kommer förävntningarna att motsvaras, de jag har på den, och det den och de andra har på mig.

Var det något av dem? Som gjorde att jag helst av allt ville krypa in under täcket och krama benen, resten av kvällen, för att inte vara ivägen för någon annan.

...

Igår, spenderades först med hela familjen i det gamla huset, middag och vin. Det var som deet brukar, bara så. Sedan hem till mitt, där jag nästan stannade. När vännerna frågade, kunde jag inte komma på någon anledning till varför jag inte skulle komma, som jag sagt. Sanningen kunde jag ju inte sagt(!?). Nyktert, tråkigt, förrutom de där vännerna jag inte träffar så ofta, han och de, var anledningen till att jag drogs ut.

Inatt, drömde jag, Och jag kände det när jag vaknade, att det var en sådan dröm, en viktig dröm. Och fånigt är det nu, när jag inte kan komma ihåg vad den handlade om. Varför skrev jag inte ner den, jag skulle ju? Jag tänkte på den hela morgonen, och kunde hitta de små vinkarna, som kopplade till tiden innan. Jag försöker hitta minnet, men det är som om det aldrig funnits. Den är mig förlorad, jag kan bara hoppas den hittar tillbaka.

Idag, är en slö dag. I köket, lagas mat till lådor för veckan. Jag hoppas det blir många använda, åtminstonde en på måndag. Och kokostoppar har bakats, med vanilj och mycket ingefära. Kanske för mycket, jag ska snart ta reda på det.

Jag vaknar och ser siffrorna på displayen. Med ett leende på läpparna, av att kunna konstatera sju och en halv timmes sömn. Det blev inte som igår, vakna, och se att det står 1.06... fyra och en halv timme innan jag skulle gå upp, och inte kunna somna om. Jobb har det blivit, alla tre dagar i veckan, jag känner spåren av det. Handen, nyporna, som greppade om mobilen, känns tjock och blodfylld, stramar när jag knyter den. Ländryggen och låren spänner lite även där jag ligger i sängen, vill ha min uppmärksamhet, verkar det som. Jag reser mig upp och får kämpa för att sträcka vaderna nittio grader, så att jag kan stå upprätt. Varför varför, skulle jag vara så hurtig och springa de där fem kilometrarna till jobbet varje dag denna vecka?

Jag staplar ut i köket och gör morgongröten, paketet med havregryn känns som fylld med bly. I varje liten rörelse, ta fram bestick, röra om i skålen, så protesterar kroppen. Den spänner axlarna, ryggen, antagonisterna till varje muskelrörelse, för att hejda det jag vill få den att göra. Den tycker nog jag borde lägga mig i sängen, och inte tro att jag är något, i en eller ett par dagar om den fick bestämma.

All denna värk, från lite lådor, kartonger, hur har det gått till? En container som färdats över världshaven och hamnat i lilla Norrköping, full till bredden och tak med kartonger innehållande allahanda elektronik. Det kan vara strykjärn, kaffekokare, juicepressar, dvd-spelare, surroundsystem, högtalare, matberedare, dammsugare, kläder, konserver, kex, gym-artiklar. Av de ovanstående, är konserver bland de mest otacksamma. Inte de tyngsta paketen i sig (gym-vikter, surroundsystem och högtalare på 30kg och uppåt), men små, och tunga för sin storlek.

Jag räknade på det igår för skojs skull, när jag tänkte mer än jag egentligen borde göra där jag stod i containern och lyfte våffeljärn. De kom i paket, fyra i varje, uppskattad dryga 15kg per kartong. 24 pall och 28 kartonger på varje, fyra i botten, sju hög. Det blev mer än 600 kartonger, och dryga 10 ton i containern. Det gjorde jag och min kollega, lyfte upp och staplade upp, ända upp till över huvudhöjd. Och det var bara två av de åtta timmarna.

Jag förstår min kropp, som vill att jag ska ligga ner och inte tro att jag är något. Men det är jag ju, och om jag fick välja, skulle jag jobbat även idag...

Kill your darlings. Så brukar man säga i konstens värld, i skapandet. Jag har aldrig tänkt på vad det tyder egentligen, men det verkar ha två lite skiljda betydelser. Dels att man ibland måste döda och kasta något som man vill mycket med, men som helt enkelt inte fungerar. Jag har något jag skriver så, något speciellt, för mig, som jag vill förmedla. Men när jag läser texten blir allt bara platt och det där som var så speciellt för mig, går inte att få fram, och kanske kanske... finns det ingen substans i det i huvudtaget. Kanske är det bara för mig som det falskt betyder något. Det är svårt, att inse och kasta. Och sedan så kan det vara att göra sig av med sina svagheter, det små beteenden man älskar att göra. Som en musiker som älskar att skriva musik i C-dur. Fint i en låt, kanske, men resten kommer att låta likadant.

Jag tror, att det är något som går att överföra, till den riktiga världen, den vi lever i, och inte bara den vi fantiserar om. Att se sina egna svagheter, och rensa bort sådant som saknar substans, bakom det ytliga.. det är inte bara konstnärer, utan lika mycket för vem som helst, som vill växa. Det kan vara vad som helst, allt de man tar sig för, med lite halvt tvång, för att man tror att världen ska falla sönder om man inte gör så. Kanske det där blosset på morgonen, eller karatefyllan varje helg för att klara den tråkiga veckan, eller bara en älskling.

En älskling har jag. Jag låg med henne, förra helgen. Vi åkte till föräldrarnas hus... passade på, då de var borta. Till huset jag fortfarande kallar mitt egna hem, dit jag öppnar dörren utan att ringa på klockan, där jag levt alldra flest år i livet. Jag satt där i köket med henne, vid fönstret mot bakgården, betraktandes de fallna gula löven, som dansade och lekte i blåsten. Jag älskar den platsen, med henne, tiden försvinner. Boken jag försöker läsa, ligger uppslagen framför mig, med samma sida uppslagen hela tiden, jag umgås helldre med henne. Hon är min alldra alldra bästa vän. Någon som aldrig sviker, någon jag alltid kan gå till, någon som alltid finns tillgänglig, någon som alltid funnits. Tack, min kära Ensamhet. Jag älskar dig.

Men hur... ska man förmå sig döda det man älskar? Hur ska man förmå sig döda en del av sig själv? Vad händer om det är en allt för stor del, en som inte går att ersätta, så att det knappt blir något kvar, av mig? Hur tar man yxan och låter den falla på sin älskades hals? Om det inte går, kan man hugga dess sambo och två barn istället?




I hope you feel the way I do, I hope you give yourself up too, I damned to feel the way I do, What have I done, to fall so hard for you. Varför svara aldrig min älskling, hon är alltid så tyst.

Åååååh jag sitter som på nålar. Dramat, det är otroligt! Kommer Lauren någonsin bli vän med Heidi igen. Och kommer Heidi för en gångs skull inse vilken manipulativ skithög Spencer är. Och vad kommer hända när Lauren får reda på att Stephanie har träffat hennes Doug. Och och och... Näh, shitt asså, det e bah för mycke... jag måste bah veta... jag måste se nästa avsnitt!

The Hills, jag har laddat ner varje nytt avsnitt, efter att de inte kommit tillräckligt snabbt på MTV. Vänskapsdramat som utspelar sig, jgfår inte nog av det. Det lite sorliga är hur det faktiskt inte är speciellt överdrivet, att vara så dramatiskt mellan vissa vänninor. Hur långsiktiga vissa kan vara. Hur svårt vissa kan ha att släppa misstanken mot någon annan. Och så Oj, ett minsta tecken, så har alla deras farhågor bevisats och de är svikna och pratar aldrig med den personen mer. Facinerande.

Jag har själv erfarit och varit en av pojkarna i mitten, där man inte får prata med vissa personer för att de är fiender. Där man hela tiden måste välja sida efter vad andra personer har för konflikter med en annan. En konflikt som kanske är över veckan efter och då är det ok och umgås med den där andra personen som är kompis med den där andra som konfilkten egentligen handlade om men som faktiskt bara var ett missförstånd till att börja med. Men det är ju glömt nu. Facinerande, och jag tror det är just där för jag facineras, för att jag upplevt. Jag kommer på mig själv med att konstant sitta med ett fånigt igenkänannde smil på läpparna när jag tittar.

Koolaste personerna, Audrina och hennes Justin. Han, den enda som verkar ha lite distans, som inte växt upp med silverskeden i munnen på en av Beverlys Kullar. Jag tror det betyder mycket. See them.

*Brrrzzzz!* Mobilen ryter vid nattduksbordet. Vakna! Jag höjer huvudet, kisar med ena ögat mot ljuset och tar tag i mobilen, den tystnar. Tittar på den, 08:30. Gimme some snooze, tänker jag till mig själv, och lägger tillbaka huvudet på kudden. Vad som måste vara nio minuter senare, ryter den igen. Jag famlar med handen, lyckas få tyst på åbäket, utan att ens lyfta huvudet från den mjuka kudden. Fem gånger till, sedan är den tyst, och jag ligger kvar. Halvt sovande, halvt vaken, omvart annat. Jag drömmer i den ytliga sömnen, drömmar jag redan glömt, som är lika ytliga som sömnen. Jag ligger kvar, och filosoferar om gamla och nya ting. Jag tänker på vänner och jag speciellt vänner som det var tänkt att bli mer än bara just det av, vänner.

Det har ljusnat för länge sedan ute, solen har både lyst och gått i moln. Jag tittar på klockan. 14:23, Jaha. Men vad gör det för skillnad, att jag sovit bort halva dagen, när det inte finns något att gå upp till. När man inte har ett jobb, ett syfte, en uppgift att utföra. När ingen behöver dig. När du inte är saknad. Världen och samhället och alla i det klarar att gå runt och fortsätta som det gjort, precis lika bra utan dig. Ja, jag saknar att vara saknad.

Den var brun och lång, räckte ända ner till knäna på hennes ståtliga långa kropp. För mig som sexåring, var den som ett helt tält. Jag kunde krypa in i den, knäppa till tryckknapparna på utsidan och sedan dra in både armar och ben till dess mitt. Där, där var jag omringad av det orangea glatta mjuka nylontyget på insidan. Det som knastrar lite grann när man gnuggar det mellan fingrarna, när textilens rader av fibrer på baksidan hakar i varandra, drar i varandra. Där var jag instängd, säker, trygg. Det var mammas kappa. Jag hade den alltid tillgänglig när jag ville ha den. Den fanns alltid i närheten, för mamma var alltid i närheten, men inte hennes famn.

Det var den kappan jag satt i den där dagen, då hon lämnade mig. Det var innan förskolan. Jag hade aldrig varit hos någon annan än mamma, inte ensam, utan någon, pappa eller ens bror. Hon hade alltid funnits där, någon. Nu lämnade hon mig, till den okände grannen, den jag bara sett någon gång sedan vi flyttat dit. Jag grät och tjöt där hon bar mig i famnen, invirad i kappan, så som hon också satte mig i ena kanten av soffan i det där främmande vardagsrummet. – Men lilla gubben jag ska bara vara borta några timmar. Jag måste. Jag är snart tillbaka.

Hon kramade mig, tryckte sin lena kind mot min, länge, tills jag slutade gråta. Sedan gick hon. Jag satt bara kvar, stirrade rakt fram, ut genom fönstret, men på ingenting. Kvinnan, grannen som mötte i dörren och som mamma pratade med innan hon gick, kom och tittade till mig med jämna mellanrum, satte sig på huk bredvid mig. – Vill du ha något? Jag skakade bara på huvudet till svar, registrerade inte frågan andra gånger. Jag drog kappan högre upp över huvudet, tills hela jag var omsluten. Dagsljuset som letade sig in i vardagsrummet om än knappt igenom tyget på kappan, och lyste upp insidan. Hela världen var orangea, och mjuk, och len, och min.

Efter ett tag kände jag att någon var där, om det var förnimmelsen av fotsteg eller bara närvaron vet jag inte. Jag stack försiktigt upp huvudet ur hålet för halsen, bara så näsan stack upp över kanten. Det stod en jämngammal flicka där, vid kanten av soffan så att jag fick vrida huvudet, och tittade på mig med lätt öppen mun. – Vill du leka, frågade hon tillslut. Jag ville svara, men satt tyst, fortsatte stirra, och hon lika så. Hon tvekade ett tag, vred med foten i golvet, drog upp axlarna och knäppte händerna bakom ryggen. – Kom… om du vill, sa hon innan hon gick. Jag följde henne med blicken när hon lämnade rummet, så att jag fick vrida hela kroppen. Sedan var hon borta, och jag ensam igen, invirad i min kappa.

Jag stack upp huvudet lite mer, så att hela huvudet var ovanför. Jag började höra ljud. Det kom inifrån resten av lägenheten. Porslin som skramlade, lådor som öppnades och stängdes, klingandet av metall. Och svagare, var det andra ljud, en gäll flickröst som pratade med sig själv, men jag kunde inte urskilja vad hon sa. Och andra ljud, klickande och klappande av plast som stötte emot något annat. Jag lutade mig ut, så långt jag kunde från soffkanten för att kunna se runt hörnet. Den första dörröppningen var köket, tunga steg mot golvet hördes därifrån. Men där, vid sidan av ytterdörren, därifrån kom de andra ljuden.

Jag satte mig rättvänd igen. Jag ville dit. Men då skulle jag vara tvungen att lämna den varma sköna bonad jag hade. Jag tvekade en stund, men tog sedan lugnt och försiktigt och började knäppa upp knapp efter knapp. Bara halvvägs, det var allt som krävdes för att jag skulle kunna veckla ut armar och ben och krypa ut från mitt gömställe. Kappan, fick ligga kvar där i soffan, precis så som jag lämnade den, som ett öppnat skal, med dess lysande orangea mitt synlig.

Det var dagen, då jag lämnade mammas varma kappa.

Jag hatar denna värld... litegrann. Att allt ska vara så centrerat kring pengar. Jag önskar det fanns något annat. Varför kan man inte belönas med något annat, som kramar. -Vad duktig du varit idag, hela fem björnkramar och en vänskapskram har du arbetat ihop! Ge mig.

Samtidigt vill jag just nu inget annat än att tjäna så djävla mycket jag kan på så kort tid som möjligt. För att sedan kunna dra iväg till fjärran östern eller varstans. Ut på min resa. Självmant centrerar jag allt just nu kring pengar, jobb. Ge mig. För det är så det är, i denna underbara värld. Tjäna pengar och betala skatt och hyra. Och det som blir över dricker man bort på helgen eller den där semestern som man går och längtar till varje år. En vecka i paradiset, det är hela mödan värt.

Finns det inget annat? Hur ska jag hitta det? Hur ska jag bli nöjd här och nu?

Det känns så skönt att få stanna. Att inte flytta till en främmande värld. Att få vara kvar halvt i det där trygga jag känner till. Jag är rädd för det andra. Rädd för att ta steget ut i det okända. Rädd för att söka något annat permanenet. Något fast. Det känns så, definitivt. För det är inget steg frammåt jag tar nu. Nej, ett åt sidan, ett för att parera fallet, hålla balansen, så att jag kan stanna kvar på samma plats som jag befinner mig just nu. Men åtminstonde det som samhället menar är att bli vuxen, är att hitta ett något fast, jobb, en ny framtid. Sen fru, barn och villa, dårå.

Jag är rädd för det fasta. Vad det innebär. Att söka sig ut till något okänt och göra det ens egen värld. En ny gemenskap. En ny grupp. Och allt borrar sig ner till att jag är rädd att bli utstött, som jag blev. Oälskad. Av det nya. Det är vad som stoppat mig i så otroligt mycket innan. Det som stoppat mig i ett halvt liv, att komma in i en ny gemenskap. Även där jag tas emot med öppna armar, där slinker jag ur dess famn och glider bort utom räckhåll. För mig själv, ensam, där jag är så så så stark. Trygg. Utom fara.

Jag känner mig fortfarande hämmad. Men jag känner det, jag är medveten, det betyder en hel del. Jag känner det i nya arbetsgruppen på jobbet, när det blir många runt fikabordet. Då krymper jag, bort bort bort. Inte sticka ut! Ge ingenting! Då har de inget att utnyttja! Ja, hur kan man stöta bor något som inte finns? Men vad är det för mening med att finnas, i sådant fall. Jag har inte hela lösningen, bara problemet än så länge, och kanske bara en del av det, vad vet jag. Men jag måste börja söka den också tror jag, lösningen, när jag väl insett och accepterat problemet. Så vill jag. Och något är att börja ge, av mig, även till stora gruppen. Jag måste, våga, ta risken.

Vem känner störst sorg. Den som haft, en sak, men förlorat. Eller den som aldrig haft.

Vem är det mest synd om. Har någon större rättighet till att känna sorg.

Vem skulle du helst vilja vara. Den som förlorat. Eller den som aldrig haft.

En sak.
En älskad.
En vän.
En morfar.
En pappa.
Ett barn.
Ett liv.

-Men varför Jon, varför? Varför kan du inte vara som alla andra i flocken? Varför kan du inte överlåta lågflygningen åt pelikaner och albatroser? Varför äter du inte? Du är ju bara fjäder och ben, pojke!

-Jag struntar i om jag är fjäder och ben, mamma. Det enda som jag bryr mig om är att ta reda på vad jag kan åstadkomma i luften, och vad jag inte kan. Jag vill bara ta reda på det.

-Hör nu på mig, Jonathan. Vintern är snart här. Båtarna blir färre och ytfisken går på djupet. Skall du absolut lära dig något så lär dig hur man skaffar sig föda. Det här med att flyga är gott och väl, men man kan inte äta en glidflykt. Glöm inte att man flyger för att äta.


Jag känner vardagen och omgivningen pressa på. Och känner samtidigt på något sätt distanserad från den. På grund av det, eller bara den gamla känslan att vilja fly. Komma bort. Gå min egen väg, som bara kan vara min. Men jag känner, att jag skulle vilja rätta mig i ledet. Jag känner pressen. Ta ett jobb. Vad som helst. Det ser bra ut i meritlistan. Det är vad som är viktigt. Sälj dig själv. Skaffa pengar. Det är så man överlever. Spendera på helgen. Sup bort. Bli en del i gänget. Där är du säker. Tillsammans är vi odödliga.

Ja, jag känner suget. Jag vill ha gemenskapen, jag vill ha jobbarkompisar. Det är kul. Jag är nyfiken på nya individer, ingen är den andre lik. Och jag önskar en meningsfull vardag. Där jag värderas som värdefull, där jag utför något. Kan det vara något meningslöst? Som jag egentligen inte ser frukten av, utan bara utför min uppgift? Eller är det där jag felar, själv, att inte se meningen i det, att vara en del av flocken?

Jag är för mycket som Måsen, som vill lära sig att störtdyka, snabbare än någon annan mås gjort tidigare. Istället för att äta sig tjock på fiskrens och skräp som alla andra måsar. Samma röst finns inom mig, som säger åt mig att flyga tillbaka till flocken, vara nöjd med det jag är och har. Samma press. Gör som oss! Det är så du överlever!

Men är det deras insikt, eller bara dess brist på den? Vill de bara att jag ska bli en del, för deras egen skull. För att de inte själva ska känna sig dåliga över den egna breda trygga väg de själva tagit? Men behöver jag ens välja, kan jag inte hålla drömmen, visionen, vid liv, även med det meningslösa jobbet. Och vara en del. Det känns inte så.

Det känns som med Måsen, att jag måste fortsätta för min egen överlevnad, att jag behöver glidflygning för att överleva, känna mening. Och kan jag, som Måsen, hitta min egen gemenskap. Mina likasinnade, om jag bara fortsätter följa min dröm. Aldrig avvika från den. Bara fortsätta på samma raka målinriktade linje. Är det då jag träffar rätt? Är det då jag hittar det äkta?

... Tankar som krestsar. Frågor som jag inte har svar på. Jag vet inte var det tar mig, men en vändning kommer. Jag har jobb, nu, sedan igår. Inte det där jag önskade mig. En bisyssla. Något temporärt. Inte något som tar upp hela mig. Eller något jag kommer rätta mig i ledet med. Bli en del. Nej jag ska fortsätta ha drömmen i sikte, för jag är inte där. Men glöm inte bort nuet, lilla appe.

Jag har tänkt på det där med talang, hur man får det, var det kommer ifrån. Om det är så att man har anlag för det, att det är genetiskt. Många ursäktar sig med det. "Åh du har så lätt för det där. Jag har så svårt för det, jag kommer aldrig lära mig det där. Jag kan inte! Jag kan inte!"

Mest tror jag att det är undanflykter och att inte vilja utsätta sig för risken att misslyckas. Jag tror väldigt är ett genetiskt hinder. Man kanske inte kan bli en Albert Einstein, en Mozart eller en Usain Bolt, det kanske det krävs lite gener för. För att få det där extraordinära. Men annars, om man vill bli typ en Mattias Sunneborn, eller en Lasse Åberg, eller en Stieg Larsson. Dåliga exempel, kanske. Men det är också svårt att komma på de där, och klassa dem som, inte extraordinära. De som nästan men int riktigt ligger i topp. Det är som ett isberg, bara toppen syns, och en hel massa massa som inte syns.

En sådan, som ligger precis under eller precis över vattenytan, kan de flesta bli med enstaka medel. Träning. Disicplin. Ihärdigt arbete. Även för de som tycks ha lätt för vissa saker finns det ofta betydligt mycker mer träning än folk tror. Zlatan blev inte Zlatan över en natt. Han började sparka bollen som knatte, med ett mål, att bli bäst.

Jag läser en bok om teckning. Tydligen är det så att man använder en viss del av hjärnan när man tecknar. Den högra. Den del av hjärnan som är lite mer odefinierad, som går mer på känsla. Den vänstra är den logiska, den som tänker och strukturerar världen i termer. Den man använder för att tala, och tänka. Det förklarar varför det känns som om jag drunkar bort från tiden när jag tecknar ibland. De gånger det blir bra, något bättre än jag själv trodde. Jag slutar tänka och övergår till att bara känna och ta in. Betraktar och tar in objektet precis som det är, skuggan som ligger på sne. Utan att tänka på vad det egentligen är för något jag tittar på, utan att tänka i logiska termer, så här borde det se ut. Det är då det går.

Det är ungefär det som framstående förspårkar för att bli upplyst. Som en buddha. Att bli medveten. Meditera. Då man slutar att tänka. Då sinnet blir stilla. Då man stannar i ögonblicket. Då det förflutna försvinner, slutar påverka, och framtiden kommer, i varje nytt ögonblick. Där stannar man. I tystnaden i sinnet. Och bara är.

Jag ska försöka leva mer i min högra hjärnhalva. Jag ska teckna mer. Och kanske går det att ta med några av de där stunderna, till de övriga. Jag vill kunna stanna upp och sluta tänka, och bara känna. Inte bli frånvarande, glömma bort var jag är, förtränga och bara vara glad och inte bry sig, leva i ett gulligt rosa moln där allt är sockervadd och fina blommor. Helt tvärtom. Stanna upp och bli helt medveten om var jag är, vad jag gör, i ögonblicket, nuet. Bara känna, ta in. Utan att låta det inprogrammerade och förflutna påverka. Så!

Som det där med att få känslan, intuitionen, komma till insikt. Ibland kanske man inte behöver sätta det i ord. Bara gå på känslan. Så! Inte analyserra sönder det. Precis så som jag gör nu och är så duktig på. Jag vill förstå förstå förstå, hur man ska agera bäst, perfekt! Kanske si, kanske så. Kanske kanske, man inte måste analysera det, alltid. Utan bara gå på känslan. Känna känslan, men inte nödvändigtvis sätta det i ord för att man ska förstå det. Bara lita på känslan och ta till sig all den information den ger, och agera utifrån det. Direkt.

Ja, jag tror det är så Osho pratar om Medvetenhet. Och ja, jag vill leva mer i min högra halva.

Intervjuer. Jag har blivit intevjuad för det där jobbet som jag verkligen-ville-ha-mer-än-något-annat-jobb-just-nu. Men jag är kanske inte rätt person. Det känns lite övermäktigt, för stort, för många under mig, och jag har inte så mycket erfarenhet. Och samtidigt drar jag mig för en fast tjänst så där direkt direkt. Vad händer om det är fel? Fast där i ett år? Och samtidigt känns det inte helt rätt i efterhand, inte så utvecklande, och skapande. Jag vill skapa.

Jag känner mig rätt så uppåt. -So what, inte meant to be, inte rätt. Trallar jag för mig själv där jag går till bussen. För jag har lärt mig något om mig själv, att det och det inte är rätt, men snarare det och det. Men lite saknad kommer efter bussresan. Jag hade ju sett fram emot det. Nu, hem till lägenheten utan utsikter. Samma gamla ingenting. Lite menlöst. Skulle vilja ha en kram, där, då, nu. Kanske av den där flickan som satt och sov i sätet bredvid. Jag tar vad jag kan, och sluter ögonen jag med, lutar huvudet åt hennes håll. Men önskar det var lite närmare. Bara lite.

Den återkommer ibland. Då jag bara vill fly, komma bort. Och den verkar dyka upp efter att jag träffat en viss person. Jag har tänkt på det, men inte varit säker. Har det nedtecknat i min dagbok, efter varje kontakt. Mor. Mitt svarta får jag skyller allt det onda på. Jag vet att jag inte borde. Jag vet vad jag borde istället.

Men varför fly. Kanske för känslan av att hon inte ser mig. Den person jag vill ska älska mig. Och jag som trodde jag var medveten om allt, att jag kunde välja då, att det inte bekom mig. Men andra ser mig. Och känslan vänds, jag landar.

En bild till från helgen. En ensam groda i det stora gröna vattnet. Som kämpar för att korsa kanalen. Han kan inte ha tvekat. Han tog mod till sig, hoppade i och tog sig över det gigantiska hindret framför honom. Eller var det en hon?

Helgen klar, utsikten lika så. En lördag på sjön. En sista tur för säsongen, till dockan över vintern. Kallt och regnigt, men mysigt och trevligt i skyddet från det. Vi har alltid kunnat umgås bra, så där naturligt. Jag och mellanbroder.

En söndag med middag hos brodern, den andre, den störste. Jag blir lite störd, på allt detta presterande, allt det pratas om. Först vid bordet, och sedan i soffan med fotovisning. Det blir alltid så att bara två eller få pratar, och då menar jag under hela middagen. De andra faller i tystnad. Oftast jag en av dem. Ibland som nu, mellanbrodern också. Annars mamma som inte hänger med. Blir sittande och lyssnar istället, på vad de andra har sett och presterat. Det är, så ointressant, känner jag då. För mig. Och samtalet tycks alltid bli intriktad på sådant bara två kan prata om. Nu, en plats, fjällen.. -Och du vet där, vi var en gång. Jätte kul, en hel middag. Annars brukar samtalet bli inriktat på något vetenskapligt "problem" som bara två är insatta i och så flyter middagen iväg. För vissa i ständig diskussion, för resten i tystnad. Är det inte över snart!

Så börja prata om något annat då!? Säger kanske inte bara ni, utan även jag själv. Jag vet inte, men det funkar inte känns det som. Alla andra låtsas vara intresserade av det de andre pratar om. De vill ju vara hövliga. Och det blir ju så. Även om det är tråkigt, går tankarna kring samtalet som är aktuellt. Skulle man börja prata om något annat huxflux, skulle de verka störda och rikta uppmärksamheten mot det som störde. Men för tusen, det är väl bara naturligt säger jag nu. Det är så samtalen vandrar naturligt! Det är väl jag som är för mycke Jante och inte vill ta plats. Mor och barn, lika som bär, vi är.

När det äntligen är över sätter man sig i soffan och tittar på foton. Från alla håll, ska det redogöras för vad man gjort den senaste tiden. -Först såg vi det. Och en gjorde vi så. Och sen, och sen... Allt detta presterande för varandra. Jag blir, så trött. Eller nej, inte denna gång. Var alltför medveten om det, blev bara uttråkad.

Störste brodern som ska åka bort snart, hem till sin festmös by i thai landet. Detta himmla daltande, från min mor. Ho lånar böcker och läser och. Detta himla daltande. - Har ni kläder så ni klarar er? Är det något ni behöver? Ska jag köpa något? Det kan jag. Han är trettio-fem för f... Det är en djävla björntjänst, att vara så, beskyddande. Det är en god sak, men effekten blir passivitet. Det har både jag och min bror syndrom av, fortfarande. Är gärningen god då? Om tanken är god, men inte effekten. Det beror på hur man definierar det.

Jag ser något annat också, elelr blir påmind. Mamma frågar aldrig, hur eller varför jag känner och tycker som jag gör. När jag kritiserar hennes daltande i bilen hem från störste brodern, jag är inte tyst om det. Jag ger hintar till höger och vänster att det inte bara är detta specifika det gäller, allt daltande. Det som hela tiden pågått. Det hjälper inte. Det förlamar. Det lär inte eget ansvar. Det förminskar. Det trycker ner. Men hon frågar aldrig. Hur menar du? Jag märker, vilken otrolig skillnad det är mot andra, släkten som jag träffade för inte länge sedan. Att de frågar, undrar, vill få det utvecklat, intresserade. Så försöker jag göra.

Det kan tyckas altruistiskt, men jag ser det mer och mer som ego. Att hon ska känna sig viktig. Vara en del, av oss. Det är det enda sätt hon vet hur hon ska vara det. Jag tror aldrig hon lärt sig hur hon kan vara det på ett känslomässigt plan. Vara där, ett stöd, en vän. Hon måste ha beroendet. Det var så hennes mor var.

Men jag blir, inte trött av det heller. När man är medveten, när man ser det. Det verkar som om man kan välja då. Låta det bekomma mig eller inte? Om man inte visste vad det var, skulle man bara bli irriterad, deppig, känna att något är fel, men inte kunna säga vad. Att se det, förstå det, är första steget i så mycket och det känns som jag tar flera sådana steg. Men vad ska jag ersätta det med, det vet jag inte. Men det är kanske som med insikten för kreativiteten. Först får man en vision. Man ser probemet. Men man förstår det inte riktigt. Man kanske inte rigktigt kan sätta det i ord. Man försöker, men ibland mer än andra, tar det tid att komma underfund med vad det egentligen var jag såg i ögonblicket av upplysthet.

Jag förundras över balansen inom mig. Det är harmoniskt, jag skrattar och skuttar runt i lägenheten. Och det tycks lysa ut genom mig. Ögonvitorna är mer vita är de varit på, så länge jag minns. De som så brukar ha lite rödsprängda ådror, antigen pga av bruten sömn eller skavande linser. Och min man på skallen lyser som på en, tiger. Och huden, är inte alls så jätte len utan lite torr på sina ställen. Man kan inte få allt. Låt efter låt som rullar på radio eller tv, är bättre än den andre. Hela tillvaron, är som musik i mina öron.

Orsak och verkan. Så ska det ju vara här i livet. Så vad är orsaken till det goda, nu. Vad har jag gjort annorlunda. Det tål att tänkas på.

Och jag har hittat jobbet. Det jag just nu vill ha mer än andra. Inget drömjobb som kommer göra mig skrattande lycklig för all framtid, men något som känns rätt för stunden. Ett steg i rätt riktning, mot mål jag vill. Dit vill jag! Dit ska jag!

Jag undrar. Jag undrar, om fasaden kommer att rämna, när jag minst anar det. Som när jag inte får det där jobbet.

Jag hörde inte av mig. Inte hon heller. Och så får det vara. Jag undrar fortfarande vad hon ville uppnå med sitt mess. Men jag släpper tanken, och inser att livet faktiskt går vidare, igen, utan henne. Jag blev förvirrad där, ett dygn. Hon finns i tanken oftare, nu, men bara så där som vem som helst. Så som jag ofta har personer i tanken. Men hon försvinner mer och mer, och snart har hon nog landat där bak i huvudet någonstans igen. Bortom det medvetna, men ändå aldrig glömd.

Livet går vidare, ja. Och vad vill jag med livet egentligen. Jag har aldrig haft några drömmar. Jag har aldrig haft några mål. Aldrig något att sikta mot. Så känns det. Jag har följt med den ritning floden tagit mig, låten andra styra mig. Så känns det. Och ingen har frågat, vad jag komemr ihåg. Vad vill du? Vad drömmer du om? Vad vill du bli när du blir stor? Jag har aldrig haft svar iaf. Men jag vill ändra på, jag ändrar på det.

Jag börjar få drömmar, sådant som jag vill uppnå, och som kommer från mig och ingen annan. Och jag vill dela med mig! Jag vill inte gömma drömmarna. Jag börjar se mig själv i framtiden. Så, det där skulle jag vilja göra. Det där skulle jag vilja jobba med. Det där är jag!

Och jag vill odla talanger. Fast det är lite tabu att prata om sådant i jante-sverige. Så vad har jag för talanger? När tycks tiden stå still? När känns det som om den bara försvinner? När blir jag uppslukad av det jag gör? När jag tecknar, ibland, som är allt för sällan. Men ibland, sätter jag mig, och slutar inte, och timme/timmar senare tittar jag upp och gjort något jag inte rktigt vet hur jag åstadkommit. Den medvetna tanken försvinner. Jag vet inte om det är en talang, säger jante jag, men jag vill odla det. Jag ska.

Grubbla, kan det var en talang? För då försvinner tiden som inget annat. Jag kan grubbla och tänka bort en hel dag nästan. Jag önskar jag kunde se hur en anna tänker. Men kan alla det? Kan det vara en talang, att ha en sådan fantasi? Kanske det går att använda till något annat.

för jag önskar att skriva, mer, och ska försöka här till att börja med. Drömmen är, att skriva en bok, jag vill. Jag har redan storyn för 4-5 böcker. Dels vill jag skriva om mig, hur det är att vara jag, hur det är att vara en tyst osäker pojke. Dels om mamma. Dels om annat. Jag har börjat anteckna, skissat storyn, börjat skriva. Men jag har egentligen allt redan klart i huvudet, det mesta.

Jaga drömmar, det är svårt tror jag. Men en börjar är nog att berätta om dem, först då kan man få stöd. Och ibland måste man kanske få det för att komam någonstans. Allt går nog att uppnå själv, men endast ett stöd kan hjälpa tusenfaldigt. Men komemr också att möta motsånd, jag gör det redan. Och det är nog där rädslan från at beätta om det kommer. Att det blir bemött som en fånig dröm och att man kommer kasta bort sitt liv. Det kan vara svårt att bortse ifrån, speciellt om det kommer från närt och kärt håll. Men ibland måste man nog, fortsätta jaga sin egen dröm, tro på sig själv, inte ge upp.

Hur många, som inte gett upp, har slutat i fördärv? Och hur många har faktiskt lyckats? Jag undrar...

I den där ommöbleringen, hitta jag ändå något mer. Inte bara sådant som jag vill slänga. Men något värdefullt, som jag vill behålla och och till och med ta upp. Något jag lagt åt sidan och på något sätt klassat som en fånig hobby som inte går att leva på. Undrar var jag fick det ifrån, varför det blev så.

När jag bläddrar och rensar i skolblocken, inser alltid haft det i mig. Små teckningar, illustrationer och skisser pryder alla mina föreläsningsanteckningar. Då det varit tråkigt och ointressant, har jag drömt mig bort till det jag älskar. Det är något jag alltid lägger ner mycket tid och extra energi på. Nej, egentligen inte energi i den mening att det blir jobbigt, att det är ansträngande. Det känns naturligt. Som en klok kvinna sa en gång, när det är rätt, när det är menat, så går allt av sig själv, utan ansträngning.

Webbdesigner. Är det jag? Det känns så. Jag tror mig hittat hem litegrann, och jag rusar i stormsteg emot det nu. Jag är motiverad, och det går av sig själv. Jag stöter på problem hela tiden, allt strular, men jag tar bara ett kliv till och fortsätter, utan ansträngning och utan att gräva ner mig. Och jag känner mig kompetent, som om jag verkligen kan åstadkomma något, just där, med det. Jag hoppas inte bara att jag höjer upp mig till skyarna nu igen. Jag kommer på mig själv näst hela tiden, nu, med att jag gör det. Sätter mig på en pidelstal och fantiserar om sjungande applåder var än jag sätter mina fötter.
-Jesus har återvänt! Kyss hans fötter!
-Lugn mina barn, jag är här för att rädda er.

Där gjorde jag det igen, jdär brast jag ut i skratt, åt min egna ironi. Får man det? Jag ser framför mig hur även den som läser detta, får kramper i magen av min utsökta parodi på mig själv. Fick ni det?